Att vara vuxen
Att vara vuxen innebär krav, stress, ansvar, beslut, osv. osv. Men oroar sig för framtiden och grämmer sig för det förflutna. Man strävar efter mål och hamnar ibland i situationer som kräver genomtänkta beslut. Som vuxen är det svårt att vara i nuet, att inte tänka framåt, bakåt, upp eller ner, att bara var här och nu.
Kanske är det så att det är vi själva som förvårar det hela? Kanske bör vi lära oss av barnen och bara vara. Här och nu. För ibland är det inte kul at vara vuxen, dår är det mycket roligare att vara barn.
Livbojor och båtar
Det finns många olika livbojor i mitt liv, de håller mig flytande och styr mig mot rätt riktning. En av dem är musik. Ibland är känslan den samma som att vara nykär när jag lyssnar på musik, jag får fjärilar i magen och ett leende på läpparna. När dotterna har utbrott och jag är trött slår jag på radion och poff känns livet lite lättare. Hela hösten har jag medicinerat mig med musik, kan inte minnas när jag sist lyssnade på så mycket musik! Är jag hemma är det musik på. Går jag ut ensam har jag iPoden. Har jag svårt att sova lyssnar jag på musik. Älskar verkligen musik.
Självklart har jag också livbojor i form av människor. Olika människor för olika typer av kriser. Men den störta livbojen är ändå jag själv. För bara jag kan rädda migsjälv ur ångestattacken, ur nedstämdheten, ur pessimissmen. Det är en svår utmaning att vara sin egen bästa vän, men åh så nyttigt!
Dela gärna med dig av dina livbojor!
Män
I flera års tid har jag fokuserat på hur mycket negativa saker män gör. Jag har varit arg, bitter och hämndlysten. Min relation till min pappa har varit stormig under min uppväxt, i vissa perioder så pratade vi inte alls på månader, upptill ett år. Jag blev sviken, sårad och skadad av relationen med min dotters pappa och jag hade svårt att gå vidare. Jag använde uttryck som "jävla män!" och "vad ska man med dem till?" och trodde att det aldrig skulle finnas utrymme för en man i mitt liv. Länge såg jag singellivet som det enda för mig och trodde att det alltid skulle fortsätta såhär.
Men livet innebär förändring, och min inställning till denna punkt har också förändrats, som så mycket annat. Jag återfunnit kärleken till män. De tänkande, målinriktade, ödmjuka, självsäkra och omtänksamma männen som finns där, som sticker ut i mängden och får en att le.
Det finns män som är aktiva föräldrar och sätter barnets behov i första rummet. Det finns män som öppnar dörrar, betalar notan och skämmer bort en (ja, jag är en klassisk dock självständig kvinna som uppskattar "gentlemen"). Det finns män som tar sig tid för att lära känna en inifrån och ut. Det finns män som står vid sin frus/flickväns sida genom alla upp och nergångar i livet. Det finns män som är charmiga och självsäkra, utan att vara manipulativa och narcessistiska.
Tack för mannen, för livet vore inte lika intressant utan dem.
En annan väg
Jag oroar mig inte alls lika mycket för saker och ting. Detta är första gången jag har så lite pengar som jag haft denna höst, men jag har ändå klarat mig.
Skolan. Ja, jag går kvar. Har inte hoppat av, tänker inte ta studieuppehåll, jag vill bara bli klaaaar!
"dendärpersonen"... vad kan jag säga... Han får inte mycket av min energi längre.
Negativa tankar. Dem jobbar jag med dagligen. Tankens kraft är oändlig! Om jag bara fokuserar på negativitet så drar jag till mig negativitet. Varje gång jag upptäcker att jag tänker negativt ser jag till att vända på det så det blir positivt. Jag försöker se lärdomen i varje situation och lyckan i varje dag.
Där jag är idag är underbart! Känner mig såååå tacksam för allt jag har och allt jag får!
Det här är första gången i mitt liv jag verkligen försöker vara en positiv människa!
"A pessimist sees the difficulty in every opportunity;
and optimist sees the opportunity in every difficulty"
- Winston Churchill
Ingen är som du...
Vet du det? Ingen föddes exakt vid samma tillfälle som du, av samma föräldrar. Igen annan fick exakt samma uppfostran som du eller gjorde exakt de missatag du gjorde när du var liten. Ingen annan har haft exakt samma relation till sina föräldrar som du eller till sina vänner. Ingen annan har upplevt det som du upplevt eller sett de du sett med dina ögon. Ingen annan har tänkt exakt de tankar du tänker. Ingen har gått i dina skor.
Tänk så unik du är!
Du är den enda du på hela jorden, av nästan 7 miljarder människor finns det bara en du! Det du kan tillföra jorden kan ingen annan tillföra, för ingen annan är som du. Du är en av länkarna i det stora nätet som gör oss till mänskligheten, finns inte du skapas en repa i nätet... en repa som kan leda till att nätet rispas upp... tråd för tråd...
Det finns ingen som ser ut exakt som du. Det finns ingen som har exakt dina ögon, ditt leende eller ditt hår. Ingen annan går som du eller skrattar som du. Ingen har exakt samma rörelsemönster eller mimik, ingen annan har din näsa, din panna eller dina vackra öron.
Glöm inte det, när livet känns som tyngst och du känner dig helt värdelös. Du har ett otroligt värde, för ingen är som du! 
Kärlek
Det är först nu, efter många tårar, mycket dagboksskrivande, efter många lästa böcker att jag börjar förstå det där som alla pratar om; att älska sigsjälv.
Det finns inget större än kärlek. "Love is all you need" heter det ju. Men jag har misstolkat det, jag har inte förstått, jag har inte varit redo. Det handlar inte om att bli älskad av en man, ens familj eller ens vänner. Det handlar om att älska den du är! Det låter klychigt, det låter otroligt flummigt, jag vet! Men det är sant!
I kärlek finns förlåtesle. När du kan förlåta digsjälv kan du förlåta andra.
I kärlek finns acceptans. När du kan acceptera digsjälv kan du acceptera andra.
I kärlek finns ro. När du kan finna ro inom digsjälv kan du finna ro med andra.
I kärlek finns hopp. När du kan finna hoppet inom dig kan du vågas hoppas på andra.
I kärlek finns styrka. När du vågar vara svag finner du din egen styrka och drämed styrka i andra.
När du kan älska digsjälv kan du älska andra.
Allt du säger, allt det du gör är en spegelbild av den du är och hur du mår. Våga se sigsjälv i spegel och älska det du ser; misstag, perfektion, nederlag, svaghet, styrka, sorg, smärta, lycka, harmoni, balans. Allt det du ser i spegeln är du. Älska det du ser så att du kan älska livet och det du måste gå igenom för att vara den du är.
I huvudet på en fyra åring
Min lilla dotter är en filosof. Hon funderar mycket, så är det väl i den åldern, hon börjar förstå det abstrakta och kunna minnas och fantisera, ibland går dock fantasi och minne ihop.
Vi pratar mycket om hur det var när hon var liten (vilket i en fyra årings värld tydligen var otroligt länge sedan, hon är ju stor nu). Hon berättar ofta vad hon gjorde när hon var liten, vad hon hade på sig osv. Hon frågar mycket om det också, tex. om hon grät för att hon var ledsen när hon var liten och om jag kommer ihåg när hon var liten.
Ibland så frågar hon saker som verkligen förvånar mig. I konversationen om hur allt var när hon var liten fortsätter hon att fråga om jag minns när jag var liten. "Nej," säger jag, "det minns jag inte." "Var jag i din mage när du var liten?" "Nej," svara jag. "Men mamma, var fanns jag när du var liten?"
Där har vi det! Den stora frågan! Var fanns hon innan hon föddes, innan hon blev till? Det vet jag ju faktiskt inte! Och vad svarar man på det?
"Det vet jag inte," svarar jag. "Vet du var du fanns?" Hon tar en kort paus och svara sedan "Nej, det vet jag inte. Men jag minns när du var liten."
Eftersom jag är ganska öppen till det mesta av andligt och "alternativt" tänkande funderar jag sedan vidare på detta. Kan det vara så att hon verkligen minns när jag var liten? Var hon ett spöke som bodde hemma hos oss? Var hon min gammelmormor som dog när jag gick i mellanstadiet? Var hon flugan på väggen?
Kanske inte, men det hade varit kul om hon verkligen minns när jag var liten :)
En plats i tystnaden
Just nu är jag trött, både fysiskt och psykiskt. Skolan tar en stor del av min energi, min dotter en annan del, vänner och familj en sista del. Vad finns kvar? Inte mycket. Ibland känns det som om jag inte hinner tänka! Allt bara går i ett. Det känns alltid som man ligger efter, med en mängd saker! Idag borde jag stängt av mobilen när jag kommit hem. Kanske sovit en stund innan jag pluggat. Inte satt på TVn. Bara varit stilla en stund innan jag bestämde att ta tag i den långa listan av saker som måste göras.
Då och då tänker jag att jag borde åka bort, inte bort till storsdagen eller på strandsemestern, utan upp någonstans i bergen på en "silent retreat". En plats där man inte får prata utan måste lyssna inåt och ta del av den inre rösten hela tiden.
Det är lika mycket jag som pratar som alla andra, det är kul att lära känna nya människor och dela med sig av den man själv är. Men det tar energi, väldigt mycket energi.
Varje kväll innan jag lägger mig skriver jag i min dagbok för att rensa huvudet lite, men just nu känns det som jag behöver mer. En totalrensning. Tystnad.
Vintertid
Eftersom vi i Sverige får 6 underbara (ja, det är sarkasm bakom det ordet) månader av kyla och mörker borde vårat samhälle anpassa sig mer därefter!
Det är omänskligt (och emot våran biologiska drygnsklocka) att kliva upp ur sängen när det är mörkt ute, att äta frukost, klä på sig och gå till jobb eller skola när det är kolmörkt ute!
Så det jag föreslår är detta: På vinterhalvåret kortas arbetsdagen med två timmar (en timme på morgonen och en timme på em) så att man börjar jobba när det är ljust och får gå hem från jobbet innan det är kolmörkt. Och sedan, på "sommar"halvåret så lägger man till de där två timmarna till arbetsdagen. Jag menar herregud, det är int elika jobbigt att gå upp klockan 6 när solen varit uppe sedan fyra liksom! Och man orkar jobba senare också, för det e ljust. Och man orkar hitta på något efter jobbet för
Gud
Vi har alla så individuella tankar och idéer om Gud. Vad/vem/var Gud är. Hur Gud är. Vissa finner Gud i en världsreligion och därmed i historien. Andra finner Gud i vardagen och ser Gud som konstant närvarande. Det är otroligt kontroversiellt att prata om Gud i dagens samhälle. Det blir lätt en fråga om "vi" mot "dem" eller att en mur byggs upp. Förr samlades nästan varenda svensk i kyrkan på söndagen, idag rivs kyrkor ner eller används till annat. Vår kollektiva relation till Gud har i Sverige blivit nästintill obefintlig, det vi har kvar av vårat en gång kristna samhäll är högtiderna, förutom det är det sällan tal om Gud eller religion mer än i negativ bemärkelse. Är du troende ses du som gammalmodig, kanske också lite konstig, då det vetenskaplig aär det som styr det svenska samhället.
En av mina nära vänner har en komplicerad relation till Gud. Hon ryser när man pratar om Gud, eftersom hon associerar ordet Gud till kristendom och därmed någon typ av tvång. Hon tycker bättre om att prata om Universum. Detta är ett ord jag ofta använder själv, men jag skulle lika gärna använda ordet Gud, för mig är det samma sak, "kärt barn har många namn". :)
Under min uppväxt fanns det inga inslag av religion eller spiritualitet, jag uppfostrades till att tänka själv, men blev ofta lite nedvärderad då jag nämnde Gud. Trots att mina föräldrar inte alls var troende kände jag hela tiden att det fanns något, något större än mig, något gudomligt. Trots att ingen religion kändes som den representerade de tankar och känslor jag själv hade om vad Gud var, så kunde jag ändå klassa mig i gruppen blad de troende. När vi läste religion i grundskolan bestämde jag att buddhism och hinduism var närmast de tankar jag själv hade, trots att ingen av dem verkade beskriva exakt hur jag såg Gud.
Under de senaste åten har jag jobbat mycket på mitt inre och därmed kommit närmare Gud. I dagsläget anser jag att jag och Gud har en bra relation. Gud finns i allt jag gör, var jag än går och vad jag än tänker. Att ha en tro, att känna närhet till min spirualitet ger mitt liv större mening och mer sammanhang samtidigt som jag känner mer makt att påverka min situation och därmed situationen som stort i världen. Gud är kärlek, icke-dömmande, styrka, förlåtande, tacksamhet, makt och tolerans för mig, Gud ger mig lugn och kraft. Vid många tillfällen har jag fått lämna över allt till Gud och svaret blir alltid detsamma: Man får det man behöver, inte det man vill ha.
Religion har nog härstammat ifrån samma grundtankar som jag själv haft och fortfarande har, att det måste finnas något mer. Religion och spiritualitet ger oss redskap att ta oss igenom svåra situationer, att finna mening i lidande och belöning i godhet.
Även om jag inte är del av en stor religion rent officiellt så respekterar jag och beundrar jag de som tar sin religion på allvar, muslimerna som fastar, kristna som går i kyrkan på söndag, buddhister som meditetar för att finna upplysthet, hinduer som upprättar altare för sina gudar, alla är i mina ögon lika mycket värda och lika beundransvärda, precis som alla som har andra typer av spiritualitet i sina liv.
Drug of choice
Choklad är det godaste jag vet; det överträffar allt. Älskar mjölkchoklad, nougat choklad, mörk choklad med mint, tårtor med chokladsmak eller chokladglass. Chocklad är min stora kärlek. <3
Jag är ingen matfantast, gillar inte att vara full eller hög (har aldrig varit det, men det verkar inte vara min grej). Men känslan jag får av choklad är obeskrivilig. Ja, ibland är choklad bättre än sex! ;) Choklad finns alltid där för mig, oavsett om jag e deppig eller vill fira. Regnar det ute? Choklad! Klarade jag tentan? Choklad! Besök av vänner? Choklad! Allt kretsar kring choklad.
Ok, kanske inte allt :) Men mycket. Jag älskar min choklad. <3
Egentligen är det pinsamt att vara beroende av något. För jag kan verkligen inte sluta med choklad! Jag har inte tillräckligt med självdiciplin! Och jag vill inte heller :) Men, beroenden är ju aldrig bra...
Aja, jag älskar i alla fall min choklad <3
En rastlös själ
Jag är vad många kallar "en rastlös själ"; jag tröttnar fort på vardagen, älskar förändring och när det händer saker.Ibland glömmer jag själv bort att jag är så, att det är en del av mig jag måste bejaka för att må bra, då jag vaggas in i vardagen och allt det gråa. Då känner jag mig ensam, håglös, omotiverad, ja, rent ut sagt helt uttråkad.
För att jag ska vara lycklig behöver jag mycket överraskningar i vardagen, många förändringar och många berg och dal banor. Ibland har jag perioder där berg och dalbanorna känns jobbiga, men till viss del har jag ju faktiskt skapat dem själv, så det är bara att sträcka upp armarna och skrika av lycka när nedförsbacken kommer.
Jag har gått halva min utbildning och känner mig jätte ostimulerad, uttråkad, låst. Inte för att det är fel utbildning eller för att utbildningen inte ger mig det jag behöver i mitt kommande yrke, utan för att jag gjort det här i 1,5 år nu. Gått till samma ställe varje dag, sett samma människor, haft samma föreläsare, ätit i samma kafeteria, osv osv.
Så idag insåg jag att jag behöver ett avbrott, ett studieuppehåll. Det är något jag bollat med hela våren, men idag landade tanken hos mig, det är rätt.
Jag hade på känn att det skulle bli såhär när jag väl började plugga, sedan gymnasiet har jag inte läst så lång tid på ett och samma ställe, med ett och samma ämne. Min utbildning är vetenskaplig och hela min kropp skriker efter kreativitet.
Vissa tror att man som rastlös själ inte kan klara sig i "the real world", där man måste vara ordentlig och göra si och så. Gå till jobbet varje dag, passa tider och följa scheman. Men alla passar inte i den lådan, och vi rastlösa själar kommer också att hitta vägar att gå på, utmaningar och trygghet, preci som alla andra. Även om vi inte alltid väljer samma väg som alla andra :)
När jag är klar ska jag resa/flytta... det finns en hel värld där ute som jag har chans att få utforska! Gud vad jag längtar tills jag sitter på det där flygplanet till en ny plats, pirret i magen, alla frågor och tankar i huvudet. Att få avsluta det gamla och ännu en gång påbörja något nytt.
För mig är kärleken till att påbörja något nytt minst lika stor som den är till att avsluta något gammalt.
"Every beginning is a consequence - every beginning ends something."
Att vara någons mamma
När jag var gravid sa min egen mamma ofta till mig att man förvinner lite när man får barn, att ens identitet helt plötsligt ändras. Man går från att vara ex. Anna Nilsson till att vara Olles mamma. Hon sa att det var jobbigt och beskrev det som något negativt.
Visst är det så att så fort man blir mamma så försvinner man lite bakom barnet en stund. Kanske inte så mycket för att omvärlden vill det, utan mer för att man slukas upp av detta underbara, vackra och otroliga barn man själv skapat. Men man försvinner inte helt, ens identitet suddas inte ut och bleknar bort, man är faktiskt fortfarande samma person som man var före man blev mamma.
För mig känns det mer som jag växt tackvare att jag är mamma. Jag har mognat, fått ta ansvar, fått hitta lösningar, göra mer medvetna val och fått följa med min dotters otroligt spännande utveckling. Jag känner inte alls att min identitet suddats ut eller att jag är mindre av migsjälv än jag var innan. Helt tvärtom har min dotter hjälpt mig hitta migsjälv.
Så till alla er som inte har barn men vill ha barn; tro inte på dem när de säger att barn tar bort från eran identitet! Lyssna på dem som säger: Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort.
Hur hade det varit om inte...?
De senaste dagarna har jag funderat på livet, och hur det ibland blir; vilken väg man väljer att ta påverkar ens liv i alla framtid. Även om valet man gör vid det tillfället kanske inte känns så stort. Tänk om man inte gått på festen då man träffade sitt livskärlek. Tänk om man flyttade till ett annat land efter studenten. Tänk om man aldrig rest och mött de personer som påverkat en mest.
Vi har nog alla stått framför större eller mindre vägskäl i livet. Det är inte alltid så lätt att välja när man har flera tänkbara vägar att gå. Och ofta är de val man gör svåra eller omöjliga att göra ogjorda, har man börjat på en väg är det svårt att vända tillbaka och låtsas som ingenting.
De val du gör idag påverkar inte bara dig, utan ockås andra människor i världen. Går du på den där festen, träffar ditt livsstora kärlek, då kanske denne person väljer att stanna hemma istället för att åka som voluntär till sydamerika och hjälpa gatubarn. Eller blir du gravid kanske du stannar i den relationen du är i, istället för att göra slut och på så vis möta ditt livs stora kärlek. Eller du kanske stannar på jobbet med högre lön, istället för att tjäna mindre men göra en större insats i samhället. The butterfly effect.
Ofta gör vi val som är kortsiktiga, det som känns rätt för stunden. Men man kanske hade gått på den där festen eller dumpat killen eller bytt jobb om man visste att det helt säkert skulle leda till något bättre. Om man kunde få ett "löfte" på att det val man gjorde skulle ge något mycket längre fam kanske det skulle vara lättare att välja den krokiga vägen?
Funderar ofta på hur mitt liv hade varit... om jag inte blev gravid.. om jag inte pluggade... om jag inte flyttat...
Den inre rösten
Det finns så många svåra val vi står inför, saker som får hela världen att snurra runt omkring oss, och vi står fast frustna, utan att veta vilken väg vi bör följa. Vårat samhälle har lärt oss att vi måste ta nästa steg, röra oss framåt, jobba på, inte tänka så mycket, handla, nu! Vi har inte tid, tar oss inte tid, får inte tid, att blicka in i oss själva och lyssna inåt, in till den inre rösten som har alla svar. När man följer den inre rösten leds man på rätt väg, den är inte alltid logisk eller lätt, men det är vägen som leder till lycka.
Vissa kallar den inre rösten för Gud eller Allah. Andra finner den genom meditation och stillhet. Vissa hör den så klart att de alltid fattar sina beslut utan tvivel. Andra måste gå runt i cirklar en stund innan de hör den. Vad man än kallar den så finns den där, den inre rösten, intutionen, sanningen.
Det är när vi känner oss som mest förvirrade, uppgivna, nära bristningstillstånd som vi måste sluta leta där ute och blicka inåt, lyssna inåt, våga lite på det som finns där. Våga lita på den inre rösten. Den finns alltid där.
Te-Ven
Idag var jag hemma hos en vän och åt middag med henne och några av hennes vänner som jag aldrig träffat tidigare. Vi pratade TV program en hel del. Och på något sätt, minns inte hur, kom vi in på "Familjen Cosby" som en av killarna försökte total dissa. Men jag sa att jag älskade programmet, hur kan man inte älska Cosby?
"Familjen Cosby" betydde mycket för mig som liten, brun flicka, i en mellanstor svensk stad. De gav mig något jag kunde relatera till. De var starka förebilder, han var läkare och hon var advokat. De hade en otrolig familjedynamik, de stöttade varandra, bråkade, lärde sig av livets hårda skola och växte upp.
Att förolämpa familjen Cosby är som att förolämpa min egen familj. De hade allt jag så gärna ville ha! Två föräldrar som älskade varandra och visade det. Syskon att dela livet med. Och de var bruna, medelklass och lyckliga.
Detta fick mig att fundera på TVn och dess roll i mitt liv. Jag tittade väldigt mycket på TV som liten, har inget minne av att mina föräldrar satte några gränser för mitt TV tittande. Vi fick tidigt en "decoder" (föregångaren till digitalboxen typ) och på den kunde jag titta på "the Childrens Channel" och följa en mängd olika bittiska barnprogram.
Jag tror faktiskt att vissa TV program har ett större inflytande i mitt liv än många människor som varit del av mitt liv. Från TVn har jag fått en bild (kanske inte alltid så sann) av hur livet ska vara, hur människor och relationer funkar och hur det är att vara kär. Jag har lärt mig mycket av de program jag sett och serier jag har följt. TVn har varit en trogen vän då livet blivit för tråkigt, tungt eller ensamt.
Jag har faktiskt aldrig haft några konkreta förebilder i mitt liv. De förebilder jag har haft har jag lärt känna genom TVn. De är ibland övermänskliga på något sätt, eftersom jag inte känner dem.
På ett sätt vet jag hur tragiskt detta låter, men på ett annat så är har TVn spelat en stor roll gällande den människa jag är idag. Oprah Whinfrey lärde mig att älska mig själv, "Familjen Cosby" lärde mig att man kan bli vad man vill i livet om man bara kämpar, McGayver lärde mig att det alltid finns en utväg, bara man söker efter den, "Rötter" gav mig inblick i slaveriet och dess historia, gav mig tillhörighet till mina rötter, i "Melrose Place" lärde jag känna min första homosexuelle man, "Beverly Hills" lärde mig om vänskap och kärlek.
Sedan finns det en hög med program som jag inte minns eller kommer ihåg namnet på. Precis som människor från de förflutna är de bara ett kort minne, något som har påverkat mig, men jag vet inte hur.
Så, för att summera det hela. TVn har gjort mig den jag är idag.
Meningen med det hela
Med detta sagt, ibland känns livet bara skitigt. När man står mitt inne i stormen och det är omöjligt att se solskenet bakom molnen är det svårt att se varför just detta händer. Jag vet att jag kommer lära mig något, växa, och ta med mig kunskap från detta åskmoln. Men just nu när jag står mitt under det förstår jag inte vad det hela ska vara bra för.
Visst uppskattar jag när solen skiner, när vägen är rak och jag har medvind. Jag är tacksam då livet flyter på och allt är bra. Men ibland känns de faktiskt som om det är för mycket motvind och uppförsbacke. För många regniga dagar på året.
Regn
Ibland finns det inget mysigare än regn på en mörk natt. Det gör att allt blir så fridfullt, så rent, så vackert. Jag älskar att ligga under täcket i min säng och höra hur regndropparna slå mot mitt fönster. Det är så lugnande.
Ibland tror jag att vi glömmer bort att se det vackra i naturen, vi rusar förbi den, på väg mot något annat. Har du stannat och tittat på blommorna i gräset? Har du luktat på körsbärsblommorna? Har du njutit av solen i stillsamhet?
Det har jag denna vår. Tagit in våren, välkommnat den med ett leende. Finns det något vackrare än våren?
Vi glömmer allt för ofta bort att njuta av stunden. Barn njuter geniut av sina upplevelser. Barnen skrattar glatt då de kvätter vatten på varandra vid stranden. De plockar blommorna och luktar på dem. De hoppar i vattenpölarna. De ler. De skrattar. De är i nuet. Tänk vad vi vuxna kan lära oss av barnen.
Oro och negativa tankar
Låt och funderade lite och bestämde dig; "Idag ska jag inte oroa mig för allt jag brukar oroa mig för." Jag visualiserade att jag tog mina stora oros moment: Pengar. Lade ned det i en låda i en byrå och stängde den. Skola. Lade den i en något större byrå och stängde den. Dendärpersonen. Lade ned i en större låda, mosade ned, och stängde den. Negativa tankar. Lade i en låda, stängde den.
Sedan låg jag där en stund och visste inte vad jag skulle tänka på!
Då insåg jag att större delen av min tanke tid ägnar jag åt oro och negativa tankar. När jag tog bort det från mina tankar fanns inte så mycket kvar. Väldigt tragiskt, och väldigt nyttigt att inse.
Så hela dagen har jag kämpat med att hålla de där lådorna stängda. De öppnas om och om igen, ibland en efter en... kämpar hårt för att lägga tillbaka tankarna och stänga bort dem. Har haft mycket tanketid till annat. Har haft tid att bara vara och lyssna på det som finns runt omkring mig.
Vilka saker går du och bär på som tar upp alldeles för mycket tanketid?
"Everything happens for a reason"
Jag tror stark på det, att allt vi gör händer för en anledning. Allt som händer oss händer för att vi ska lära oss något. Vi möter de personer vi ska möta. Vi läser det vi behöver läsa. Vi snubblar över det vi behöver finna.
Idag har jag haft en toppendag. Jag har känt mig avslappnad och bara flytit med. Jag träffade en gammal vän på stan, det slutade med att vi umgicks hela eftermiddagen. Helt oplanerat, helt bra! :)
Att träffa henne idag gjorde att denna dag, som skulle kunna ha blivit en katastofdag (orkar inte gå in på varför) blev en jätte mysig dag i solen. Jag har fått ny inspiration, lite nytt ork. Har just nu en paus från pluggandet! Yes, du läste rätt! Äntligen har jag plockat upp böckerna, dammat av och jobbar på instuderingsfrågorna. Jag kanske kommer klara denna kurs ändå :)
Behövde komma bort, behövde lite distans. Jag fick precis vad jag behövde.
Tack!
