Läste ett inlägg i en blogg som M länkade mig till, det finns här. Läste också kommentarerna, M har skrivit en väldigt bra kommentar som hon fick ett svar på. Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, när är det "rätt" tid att skaffa barn?
Det är en fråga jag funderat på i många år.

För vissa är det rätt tid när man har ett fast jobb, en stabil ekonomi och man gjort det man vill i livet och man känner sig stabil.
För andra är rätt tid när det känns rätt, när man känner sig känslomässigt mogen för det stora ansvaret ett barn är.
Och andra väntar på att relationen till partnern ska vara rätt.

Vad som är rätt för dig behöver ju inte vara rätt för mig. Hur kan jag bestämma om det är rätt tid för dig att sakffa barn? vad kan jag basera detta "rätt" på?

Visst kan jag hålla med att lite livserfarenhet innan man blir förälder inte skadar. Kanske är det inte det ultimata att skaffa ett barn om man inte känner sig redo och bara behåller det för att man inte vill ta bort det. Kanske borde man få gå en kurs  och ta ett "körkort" innan man fick skaffa barn. Vad vet jag!

Det är omöjligt, och detta vet jag från egen erfarenhet som förälder, att veta om det är 100% rätt att skaffa barn. Ansvaret det innebär är så stort och komplext att man nog aldrig riktigt kan förstå det. Men jag vet också att de flesta av oss har förmågan att "rise to the occation". En graviditet är 9 månader lång, inte bara för att barnet ska utvecklas och växa, utan du, som bliviande förälder utvecklas och växer.

Som förälder gör man misstag, fattar dåliga beslut och klantar till det. Och ibland är det i just en sånn stund av "misstag" man blir blivande förälder. Det betyder inte att barnet måte vara ett misstag, det kan ju faktiskt vara så att barnet blir en mening. Många som blir föräldrar tvingas vid ett eller annat tillfälle att se över sitt liv. Man omprioriterar, man utvecklas.

Jag tror inte ett oplanerat barn blir mindre älskat. Jag tror inte ett barn som kommer till under "dåliga förutsättningar" är  dömt till ett dåligt liv. Det blir vad man gör det till. Oavsett om man är 15 år och hade sex första gången, 36 år och varit gift i 10 år eller 42 år och singelmamma. Det är upp till dig som förälder att skapa förutsättningarna som ger ditt barn en bra och trygg framtid, oavsett om de fanns där före barnet kom till.

Nu har jag gått ett år av min utbildning. Var inte länge sedan den började, ändå har jag lärt mig mycket och presterat rätt bra. Det är intressant att se tillbaka och minnas hur det var den första tiden, förvirringen, stressen och alla sablans papper man skulle hålla reda på.

En kursare, den första jag lärde känna, och nu den av mina kursare jag känner bäst, sa till mig i början "Det ska bli intressant att se om grupperingarna kommer förändras eller vara som de är nu?"

Tänkte på just det idag när jag satt på föreläsningen. Vad har förändrats? Grupperingarna har blivit mer tydliga nu. Vissa av oss är lite "flexibla" och har inte direkt valt någon grupp utan vänder kappan efter vinden.
Populationen av våran kurs har ju en sak gemensamt, ubildningsval, sedan har vi alla typer av människor, unga gamla, oerfarna, erfarna, beresta, hemmakära, gifta, singlar, skiljda, små barnsföräldrar, barnfria, osv. Ett bra smakprov av befolkningen. Dock inte bra könsfördelning efter vi är en stor majoritet kvinnor.

Kort beskrivning av grupperna:
Vi har den ambitiösa gruppen, de som sitter i veckor före tentor och diskuterar, reflekterar och anaylserar.

Vi har de fria lediga, "new age" hållet, som kommer för sent till föreläsningar, fråga invecklade frågor och kritiserar andras tänkande.

Vi har en grupp som alltid sitter långt fram och är på varje föreläsning, är där i god tid och stannar efter för att diskutera med föreläsaren.

Vi har dem man knappt ser, de dyker upp ibland, ibland inte. Kommer ibland i tid, ibland inte.

Vi har tjejerna med manikurerade naglar, snygga kläder och ett lite överlägset sätt.

Vi har den lite udda gruppen, med omaka vänner som aldrig frågar, kommenterar eller pratar under föreläsningen. De är för det mesta för sig själva, och finns mest i skymundan från oss andra.

Och resten skulle jag vilja kalla den odefinierade gruppen. Där finns vänskapsgrupperingar, men inget som starkt definierar dem.

Har grupperingarna hållit i sig? Ja, faktiskt. De har skiftat lite, nya band har knytits över gränserna. Men i grund och botten är grupperingarna de samma. Kan man då säga att "first impressions last" och att man instiktivt dras till en typ av person som man faktiskt klickar med? Kanske är det så... eller så har man haft tur att lära känna trevliga människor.
Vad är det som gör att man blir vän med någon egentligen?

Ska bli spännande att se hur grupperingarna ser ut om ett år.



             

Jag vart lite inspirerad att skriva efter att jag varit och läst lite på Felkos blogg.
Så intressant och kul att läsa en ung killes blogg, med liknande tankar som mina egna. Riktigt så jag känner igen mig ibland.

Kom att tänka på när jag var yngre.
Att jag alltid funderat så mycket. Ifrågasatt allt så länge tillbaka som jag kan minnas.
Alltid känt mig lillgammal och lite äldre än dom i min egen ålder som varit i min omgivning. Faktiskt så tror jag att det är alla matbordsdiskussioner och hur pappa och farfar är som har fått mig att bli och vara så. Jag och pappa har tjafsat och diskuterat så långt jag kan minnas. Och pratar man om saker med pappa så gäller det att kunna motivera varför man tänker eller känner på ett visst sätt. Sen har jag nog vart en dam med bestämda åsikter redan från start. Hehe

När jag funderar på det nu så funkar det ju som en slags betingning eller ett inlärt beteende. Pappa har genom hela vår uppväxt respekterat oss som små människor och egna individer. Om man har kunnat förklara, motivera sina tankar eller känslor, tillräckligt bra så att han förstått så har man många gånger fått sin vilja igenom. Han har inte varit sådär att han bara kört över oss barn utan vi har verkligen kunnat få honom att ändra åsikt.

Helt plötsligt nu vart det så självklart!
Det är ju DÄRFÖR jag reflekterar och tänker så mycket.
Love insikter!

Hur som helst så är det viktigt att kunna motivera varför man tycker som man gör. För kan man förklara varför man tycker som man gör kan man uttrycka sin åsikt i dom flesta lägena och kunna motivera när man ifrågasätts. På så sätt kan man också antingen ändra sin uppfattning om någon annan kommer med en bättre eller kanske få fler med sig som ändrar på sin.

Lite eftermiddagsfunderingar sådär.
Måste snart iväg till yogan. Hoppas att ni har en bra dag!



  

    

Det är när man känner sig som svagast man inser hur stark man egentligen är. Det är när man ligger ned och någon sparkar på en som man gör valet, ställa sig upp och sparka tillbaka eller ta fler smällar.
Man vet inte hur stark man är om man aldrig möts av motgångar. Man förstår inte hur ont det verkligen kan kan göra tills det gör så ont att man inte kan andas mer, inte vill leva mer.

Personlig styrka kan inte mätas, alla har vi levt olika liv. Vissa flyter konstant med strömmen och klarar sig bra, andra föds till en uppsjö av motgångar, medan andra har ett liv med uppförsbackar ibland och nedförsbackar ibland. Man får kanske det man klarar av? Eller är det karma? Man får det man inte ordnade upp i sitt förra liv? Är det slumpen som avgör vilka motgångar vi får? Eller får vi motgångar för att ta lärdom av dem? Eller är det så att vi drar till oss motgångar när vi utsöndrar negativ energi?

En person i det förflutna sa en gång till mig att jag hade det för lätt, att jag fick allt serverat och att jag var bortskämd. Kanske var jag det? Kanske var det bara den personens bild av mig.

Det jag vet är... när jag ser solstrålarna komma fram bland målnen är det inget löfte om att solen kommer komma fram. Ibland är det bara ett tecken på att ljusare dagar är på väg, och ibland dyker ett mörkt måln upp från ingenstans och täcker alla solens strålar.

Ju mer jag jobbar, kämpar och växer som människa ju mer motgångar möts jag av. Och tackvare tidigare motgångar, dem som gjort mig starkare klarar jag det jag får emot mig idag. I efterhand kan jag vara tacksam och se att jag lärt mig något eller växt som person. Men när man står mitt under målnet och det öser ned känns det verkligen som hela livet är skit.

Längtar efter den blå, klara himlen.



   

Det finns tabletter för allt.
Sömntabletter om du inte kan sova, värktabletter om du har ont, p-piller så du inte blir gravid, potenshöjande piller om du inte får upp den, piller som håller dig uppe hela natten, piller som motverkar depression, piller för barn med ADHD, vitamintabletter i många former, naturläkemedel till och mot i princip allt. Men, det finns inte ett piller som gör att man slipper äta.
M och jag har pratat om det flera gånger. "Äta bör man, annars dör man."  Men hur kul är det att äta egentligen? 3 mål om dagen plus mellanmål. Tänker man på det så kretsat det mesta kring mat. Man måste ha pengar så man kan handla alltså jobbar man, man måste ha råvaror så man kan laga mat så man går och handlar, man måste ha tid att laga maten och tid att äta den. Och helst ska man äta "varierad kost" för äter man för mycket av en typ av mat finns det konsekvenser. Du blir för tjock, för smal, du får anemi, du får högt kolesterol... osv. 

Tänk då hur bra det vore om det fanns en tablett! En liten vit, så som alla andra, som gjorde att man slapp äta mat. Ett matpiller! Som innehöll en balanserad mängd av de ämnen du behöverfå i dig när du äter, och så gav den en mättande effekt. Vore inte det fantastiskt?!

Missförstå mig inte nu! Jag har inga ätstörningar och är egentligen ingen stor beundrare av att knapra piller, men! Jag tycker det är jobbigt att vara hungrig och laga mat och handla och allt det där med jämna mellanrum. Och ibland känns det som ma int ehar tid att äta för att det händer sååå mycket som ska hinnas med.   

Och, det måste också tas upp, att det kanske skulle kunna vara en lösning, eller i alla fall hjälpande gällande världens alla svältade människor. Om du kunde få sin ranson av ris eller vad FN nu så givmilt ger plus en ranson matpiller skulle de kunna få i sig vitaminer, mineraler, fetter och allt som behövs för att må bra i större utsträckning. Det skulle kanske leda till att människor i den del av världen orkade mer och kunde lära sig olika färdigheter de behöver för att klara sig...Bara en tanke.

Hur kommer det sig att det finns en uppsjö av piller, men inte ett "matpiller"?