Pratade med en av mina goda vänner idag, ett kort "Hej! Tänkte bara kolla läget." slutade i en djup diskussion om sökandet efter lycka. Vad är lycka? Vad gör oss lyckliga? Hur vet vi vad som gör oss lyckliga.

Lycka. Ja, det tänker jag på dagligen... när jag cyklar till skolan i regn och blåst tänker jag "Va fan gör jag detta för?" och när jag är så trött att kroppen värker undrar jag "Ska det vara såhär?"
Men det finns också stunder då jag inte kan känna annat än lugn. När jag känner lugn är jag lycklig. Då det är mörkt ute, jag ligger i sängen och lyssnar på min dotters andetag. Det är lycka. 

Min vän är i något av en livskris just nu, hon står vid framför hundratal oöppnade dörrar och vet inte vilken hon ska välja. Hon vet att den väg hon gått är inte den hon vill fortsätta följa, hon vet också att endast hon kan göra de rätta valen, de val som gör henne lycklig. Men dessa val har också ett pris, inget kommer lätt och utan uppofftingar. Frågan är om hon ska våga kasta sig ut i ovissheten.

Livet är aldrig lätt, fyllt med svåra val och ibland lätta val. De senaste dagarna har jag sett, läst och pratat om lycka mycket. Jag har blivit ett typ exempel av en 2000-tals kvinna, många bollar i luften, alltid trött, alltid på väg, alltid i andra tankar. Jag har otroligt svårt för att stanna upp, andas och vara. Jag oroar mig konstant, pengar, bostad, studier, barn, framtid, resor, vänner, familj, världen, osv.... 
Kämpar för mer när jag borde försöka finna mindre.  Sliter idag så att jag kanske kan hinna njuta imorgon. Men bara om jag hinner, bara om det finns tid. Men tid finns det aldrig tillräckligt av. Bara 24 timmar på ett dygn, det räcker inte! Jag behöver mer, mycket mer!

Jagar mer när jag bör försöka finna mindre.

Men sen, sen ska jag bli lycklig! När jag bor i ett litet hur på en strand, då, då kommer jag vara lycklig. Om jag bara jobbar tillräckligt hårt, om jag bara kämpar tillräckligt mycket, om jag bara hinner med allt det där jag måste hinna innan jag måste gå och lägga mig för att vakna imorgon och göra om det igen. För sen, sen ska jag vara lycklig. Måste bara jaga efter mer, mer, MER!

Om jag inte stannar upp, om jag inte känner efter, hur vet jag då om jag är lycklig eller inte?



    

M och jag har många gånger pratar om och beklagat oss över våra föräldrar. Mest våra mammor. Vi har båda två mammor som är så olika oss, att vi ibland inte kan förstå hur vi delar DNA. Det är som om vi pratar olika språk. Den där missförstådda tonåringen man en gång var har utvecklats till en frustrerad vuxen som så gärna vill mötas halvvägs, men har fått acceptera att det inte finns någon mellanväg.

När jag var gravid sa en god vän till mig att hon sett en film som handlade om att barnen väljer sina föräldrar. Att barnen innan graviditeten börjar väljer vem eller vilka de vill ha som föräldrar. Det är en fin tanke, och en tanke som gav mig lugn när jag var höggravid och stressad över det stora ansvaret. Tänk om mitt barn valt just mig. Tänk om det var menat.

Jag tror starkt på att man möter de personen man är menad att möta, för att vi har lärdom att ge varandra. Ibland varar detta mötet några få minuter, ibland en livstid, men jag tror att alla möten finns för en anledning.
Därför måste jag också tro att det finns en anledning till varför jag är min mors dotter. Även om det inte känns som jag valt henne så kanske jag har det. Även om jag inte förstår henne så är hon min mamma. Jag kan förstå varför hon är som hon är, varför hon gör de val hon gör, även om jag inte tycker om det. Om inget annat så har jag lärt mig vikten av kommunikation av henne, något jag jobbar på dagligen med min egen dotter.

Kanske är min mamma just min mamma för att hon ska lära mig hur viktigt det är att våga leva, att prata ut, att möta människor, att visa känslor. Kanske är jag hennes dotter för att öppna upp hennes ögon till världen utanför hennes trygghetszon, för att visa att man kan visa vad man känner, det är inte farligt, för att hon ska se hur självständighet kan se ut.

Kanske valde jag min mamma i alla fall? Med tanke på hur svår relation vi har haft tycker jag ändå jag blivit en bra människa.




    

Just nu känns livet rätt grått och tråkigt. Tiden bara går utan att det händer speciellt mycket anmärkningsvärt.
Min utbildning har gått från att vara intressant, givande och utvecklande till extremt tråkig. Vi ska skriva B uppsats. Det ska vara vetenskapligt skrivet, inga åsikter, inga tankar, inga tecken av människan bakom uppsatsen. Finns det något mer ostimulerande än att tvingas passa in i en mall? Att vara som alla andra. Att göra som alla andra.

Jag har svårt att se syftet. Hur ska jag växa av detta? Hur ska jag utvecklas? Hur förbereder detta mig för framtiden och mitt kommande yrke? 

Jag förstår meningen med varför jag ska kunna skriva på detta sätt. Men helt ärligt känns det bara som slöseri på värdefull tid om skulle kunna gå till annat.

Det känns som att vissa delar av dagens utbildningar och arbeten inte riktigt fungerar för oss "den tänkande generationen". Vi är uppvuxna med förmågan och viljan att ifrågasätta, kirtisera och ändra. Vi har lärt oss att vara den vi känner vi ska vara, inte den någon annan känner att vi ska vara. Vi är beresta, livsvana, starka och självständiga. Vi tror inte på at en mall passar alla. Vi vet om att inidiver har olika behov, olika synsätt, olika mål.

Vi diskuterar, funderar, vänder ut och in på saker och finner lösningar. Vi behöver inte få alla instruktioner övertydliga, vi har förmågan att tänka själva, att fråga när vi behöver och att fixa det så att det funkar.

Vi behöver stimulans, utmaningar, förändrig. Vi behöver nytänk. Vi behöver utveckling.

"Den tänkande generationen". Det är vi som ska förändra världen.



   

Idag när jag satt djupt försjunken i mina böcker (ok, det var en drömbild av det), började jag tjuvlyssna på ett samtal som grannbordet hade.
Den ena kvinnan berättade hur personalen på hennes dotters dagis hade kommenterat att dottern aldrig hade kjol. Kvinnan var irriterad över detta. Hon förstod inte syftet varför hennes dotter skulle ha kjol eller klänning, "man kan ju inte leka och klättra lika bra då" sa hon. Diskussionen fortsatte och hon berättade att hennes dotter bara hade en klänning som hon fått av någon släkting, att klänningar var så opassande för små barn. Hon berättade också att hennes man varit och skulle köpa regnkläder och expediten hade frågat "Är det till en pojke eller flicka?" Mannen hade då sagt "Vad spelar det för roll?" Och expediten hade sagt något i stil med "Ja, det ska ju vara unisex nuförtden."
De diskuterade hur könsindelat saker ska vara och varför ska små barn utsättas för detta? Varför ska små flickor ha klänning och kjol när det uppenbart är så opraktiskt på barn? 

Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, den konstanta kampen för "jämlikhet mellan könen". 
Själv tror jag inte på jämlikhet. Missförstå mig rätt nu, jag tycker självklart att alla ska ha samma lön för samma jobb oavsett kön, unrsrung, osv. Jag tycker också att kvinnor inte ska behöva nedvärderas, sexuellt utnyttjas, trackasseras eller på något annat sätt behandlas dåligt för att de är kvinnor. Jag tycker alla har rätt till respekt och omtanke. 
Samtidigt tror jag inte att det är möjligt för män och kvinnor att vara jämlika; att vara lika. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Tack Gud för det!


Det jag tycker är jobbigt är den här stressen som finns nuförtiden, att det ska vara så politiskt korrekt. Som kvinna ska man vara ute på arbetsmarknaden, slita och armbågas med männen. Som man ska man vilja ha pappaledigt flera månader, diska, laga mat, tvätta.
Är man så av sig själv, fine! Det är bra, inget emot det.
Men jag avskyr att man som kvinna ska vara mindre stark eller självständig om man väljer att vara hemmafru och ägna sig åt barnen. Eller om man som man hellre jobbar än att stannar hemma med ungarna. Det jag inte tål är att de klassiska rollerna som uppstått någonstans långtlångt tillbaka ska förkastas som fel. Vill du vara hemma fru? FEL. Ut och jobba. Vill du vara den försörjande maken? FEL. Hem och byt blöjor!
Varför kan man inte få göra det man själv vill? Varför ska man inte få följa tidigare generationers forspår? Om det är det man vill, om det är det som passar en, hur kan det då nedvärderas så?

För om sanningen ska fram så går trenden (och jag kallar det för "trend" för att det pågåt för kort tid för att det ska ses som en sann "förändring") med könsneutralitet och jämlikhet emot biologin. För biologiskt sett finns det en man och en kvinna för fortplantingens skull. Jag vet, det låter som ett argument mot homosexualitet, men det är det inte! Det jag vill säga med det är bara att det inte är något fel med att vilja vara "kvinnlig" eller "manlig" det är en del av vår natur. Och personligen så tror jag, oavsett som den där kvinnan sätter en klänning eller kjol på sin dotter eller inte kommer dottern  kommer få bröst och höfter som killarna tycker om att titta på (och vissa tjejer med). Oavsett om hennes mamma klär henne i klänning eller inte kommer hon bli en kvinna. 
Och om ärligheten ska fram, är inte det en gåva?
Jag älskar att vara kvinna. 
 

Jag tror starkt på att man blir den man är menad att vara. Visst påverkar samhälle och uppfostran, men biologin finns ju där. Och för många är den svår att förneka. Är det viktiga verkligen om ens barn har klänning eller inte? Det finns ju en anledening varför kvinnan föder barnet och är den som ammar. Det finns ju en anledning varför män har lättare att bygga starka muskler. Och jag tycker faktiskt att oavsett kön ska barn få vara barn och få finna sin egen väg till sitt rätta jag. 
Kläder är bara kläder. 



     

Har tänkt mycket på det där med energi, hur energi påverkar det vi gör. Är man positivtintälld till något känns det lättare och roligare. Är man fylld av negativ energi på känns allt som skit.

Idag bestämde jag mig för att gå ut med positiv energi och vara lite extra trevlig mot främlingarna som sattes i min väg. Jag log mer, hejade på folk jag inte känner på gymmet och höll dörrar öppna för folk som var flera meter bort.

I ärlighetens namn möttes jag inte av lika mycket positiv energi tillbaka, men vissa log vänligt och tackade för min anstränging.
Vi är ju medmänniskor, och det känns som vi glömmer det allt för ofta. Man blir ofta otrevligt bemött av folk man inte känner i affären, på gatan eller var man nu än befinner sig. Och med tiden har man lärt sig att skaka av det och gå vidare. Men vore det inte trevligare om alla slutade vara så tjuriga och istället försökte möta världen med en gnutta positvitet. Bara för att du jobbar som busschauffiör och träffar tusentals olika människor dagligen betyder inte att dessa människor är dåliga och att du behöver vara otrevlig. Eller bara för att du har en dålig dag behöver du inte tränga dig före mig i kön med din vagn full med varor när du ser att jag bara ska köpa ett paket mjölk.

Det bästa som finns är ju när en främling ler mot en. När kassörskan önskar en en trevlig dag. När busschauffören säger god morgon med ett vänligt leende. Eller främlingen låter en gå före i kön. Du, någon som jag inte känner och kanske aldrig träffar igen, kan göra hela min da bättre. Jag lovar, jag ska försöka mitt bästa för att göra detsamma för dig. 

Jag möter omvärlden med ett leende, med positiv energi.



       

Har funderat på detta en del...
Min kompis, som också är ensamstånde mamma, sa i dagarna till mig: "Vet du, Z, vi är så starka du och jag, som klarar detta." När hon sa det kände jag för att säga emot, men jag hade liksom inte något argument.
Jag har gjort ett val att vara ensam med min dotter och trivs jätte bra med det. Det funkar för mig, mitt liv just nu och med tanke på vem hennes pappa är. Så jag vill inte byta med alla "mamma-pappa-barn"-familjer.

Men jag har ockå varit mamma ett tag längre än min vän nu och vet vilka fördelar och nackdelar av att vara ensamstående det faktiskt finns. Jag vet att jag växt och blivit starkare, inte pga att jag är ensam med min dotter utan för att jag är hennes mamma. Man växer, utmanas och tvingas se svagheter hos en själv när man blir någons förälder. Det är det största ansvaret man kan få, hur klychigt det än låter och det är omöjligt att beskriva hur stort ansvaret är för någon som inte har barn. Man blir ansvarig för allt när det kommer till en annan människas liv. Man måste vägleda, trösta och pusha. Man måste ha mängder lass av tålamod, tid och kärlek att ge. Man har helt "plötsligt" ett enormt ansvar.

Jag finner mig ofta se upp till kvinnor som säger "Ja, vi är fem stycken i familjen, min man och jag har varit gifta i 15år." Femton år?! Tänker jag då, wow! Det är en bragd om något. Att varje morgon vakna upp till samma människa bredvid en i sängen. Att bråka och bli vänner igen, att lösa konflikter, att kompromissa, att dela tid, bostad och liv med någon. Det är beundransvärt! Det är styrka!

Så jag antar att gräset alltid är grönare... Att de som har någon att luta på i sitt föräldrarskap tycker vi som inte har det är starka. Och vi som måste stå själva i alla lägen tycker att par som klarar att kompromissa och fatta gemensamma beslut är starka. Så länge ma inte har något att jämföra det med kan man faktiskt inte avgöra vad som kräver mer styrka, att vara del av en kärnfamilj eller att vara ensamstående förälder.

Styrka är så relativt och subjektivt att det är omöjligt att definiera. Vi är nog alla starka på våra egna sätt.



   

För en liten tid sen. Ett par månader ungefär så fick jag frågan av en av mina vänner om jag skulle kunna tänka mig att bli gudmor åt hennes kommande barn.
Just i den stunden hon frågade var det som att hela min värld stannade och stod still några sekunder. Hennes frågan kom verkligen ur det blå. Det var absolut inget jag väntat mig eller ens att jag skulle få den frågan fanns inte i mitt liv.

Så när jag samlat mig lite så kände jag värmen komma över mig.
Jag vart så SJUKT rörd!
Det är en stor ära och jag kan bara tänka mig om jag själv skulle sitta i den sitsen att välja gudmor till mina barn. Jag skulle tänka igenom det extremt noga och välja en viktig person som jag alltid vill ska finnas i mitt och mina barns liv. Även om det idag inte innebär att personen i fråga får ansvaret för barnet om föräldrarna skulle gå bort så skulle jag välja en person som jag ville skulle finnas där om jag en dag inte gjorde det.

Det är en sån oerhörd komplimang för hela mitt "jag".
Allt jag står för och försöker göra.
Hela mitt sätt att leva på.

Jag funderade på det ett tag. Lät det sjunka in.
Det är inte jag att göra något halvdant.
Tar jag åt mig en sån speciell uppgift så kommer jag anstränga mig för att göra det bra!

Självklart tackade jag JA!
Just nu håller det lilla livet på kämpa sig ut i världen.
Mina tankar har varit där hela dagen.
Jag hoppas så att allt går bra.


Livet kan vara rysligt hårt och tufft emellanåt.
Ibland är det så att man ifrågasätter sig själv och allt man står för. Det är i de stunderna det gäller att komma ihåg sånna här saker. Speciella saker som gör livet extra värt att leva. Sånna riktiga ljusglimtar. Alla har vi dom fast dom är olika för oss alla.
För vissa kanske det är konserter, deras barns utveckling, extra god mat, att få åka snowbord en gång om året. Vad det än är. Vad det än är så ta vara på det. Plocka ut minnena ibland och sug på dom som karameller. Få en sockerchock och LEV!



     

Läste ett inlägg i en blogg som M länkade mig till, det finns här. Läste också kommentarerna, M har skrivit en väldigt bra kommentar som hon fick ett svar på. Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, när är det "rätt" tid att skaffa barn?
Det är en fråga jag funderat på i många år.

För vissa är det rätt tid när man har ett fast jobb, en stabil ekonomi och man gjort det man vill i livet och man känner sig stabil.
För andra är rätt tid när det känns rätt, när man känner sig känslomässigt mogen för det stora ansvaret ett barn är.
Och andra väntar på att relationen till partnern ska vara rätt.

Vad som är rätt för dig behöver ju inte vara rätt för mig. Hur kan jag bestämma om det är rätt tid för dig att sakffa barn? vad kan jag basera detta "rätt" på?

Visst kan jag hålla med att lite livserfarenhet innan man blir förälder inte skadar. Kanske är det inte det ultimata att skaffa ett barn om man inte känner sig redo och bara behåller det för att man inte vill ta bort det. Kanske borde man få gå en kurs  och ta ett "körkort" innan man fick skaffa barn. Vad vet jag!

Det är omöjligt, och detta vet jag från egen erfarenhet som förälder, att veta om det är 100% rätt att skaffa barn. Ansvaret det innebär är så stort och komplext att man nog aldrig riktigt kan förstå det. Men jag vet också att de flesta av oss har förmågan att "rise to the occation". En graviditet är 9 månader lång, inte bara för att barnet ska utvecklas och växa, utan du, som bliviande förälder utvecklas och växer.

Som förälder gör man misstag, fattar dåliga beslut och klantar till det. Och ibland är det i just en sånn stund av "misstag" man blir blivande förälder. Det betyder inte att barnet måte vara ett misstag, det kan ju faktiskt vara så att barnet blir en mening. Många som blir föräldrar tvingas vid ett eller annat tillfälle att se över sitt liv. Man omprioriterar, man utvecklas.

Jag tror inte ett oplanerat barn blir mindre älskat. Jag tror inte ett barn som kommer till under "dåliga förutsättningar" är  dömt till ett dåligt liv. Det blir vad man gör det till. Oavsett om man är 15 år och hade sex första gången, 36 år och varit gift i 10 år eller 42 år och singelmamma. Det är upp till dig som förälder att skapa förutsättningarna som ger ditt barn en bra och trygg framtid, oavsett om de fanns där före barnet kom till.

Jag vart lite inspirerad att skriva efter att jag varit och läst lite på Felkos blogg.
Så intressant och kul att läsa en ung killes blogg, med liknande tankar som mina egna. Riktigt så jag känner igen mig ibland.

Kom att tänka på när jag var yngre.
Att jag alltid funderat så mycket. Ifrågasatt allt så länge tillbaka som jag kan minnas.
Alltid känt mig lillgammal och lite äldre än dom i min egen ålder som varit i min omgivning. Faktiskt så tror jag att det är alla matbordsdiskussioner och hur pappa och farfar är som har fått mig att bli och vara så. Jag och pappa har tjafsat och diskuterat så långt jag kan minnas. Och pratar man om saker med pappa så gäller det att kunna motivera varför man tänker eller känner på ett visst sätt. Sen har jag nog vart en dam med bestämda åsikter redan från start. Hehe

När jag funderar på det nu så funkar det ju som en slags betingning eller ett inlärt beteende. Pappa har genom hela vår uppväxt respekterat oss som små människor och egna individer. Om man har kunnat förklara, motivera sina tankar eller känslor, tillräckligt bra så att han förstått så har man många gånger fått sin vilja igenom. Han har inte varit sådär att han bara kört över oss barn utan vi har verkligen kunnat få honom att ändra åsikt.

Helt plötsligt nu vart det så självklart!
Det är ju DÄRFÖR jag reflekterar och tänker så mycket.
Love insikter!

Hur som helst så är det viktigt att kunna motivera varför man tycker som man gör. För kan man förklara varför man tycker som man gör kan man uttrycka sin åsikt i dom flesta lägena och kunna motivera när man ifrågasätts. På så sätt kan man också antingen ändra sin uppfattning om någon annan kommer med en bättre eller kanske få fler med sig som ändrar på sin.

Lite eftermiddagsfunderingar sådär.
Måste snart iväg till yogan. Hoppas att ni har en bra dag!



  

Det är när man känner sig som svagast man inser hur stark man egentligen är. Det är när man ligger ned och någon sparkar på en som man gör valet, ställa sig upp och sparka tillbaka eller ta fler smällar.
Man vet inte hur stark man är om man aldrig möts av motgångar. Man förstår inte hur ont det verkligen kan kan göra tills det gör så ont att man inte kan andas mer, inte vill leva mer.

Personlig styrka kan inte mätas, alla har vi levt olika liv. Vissa flyter konstant med strömmen och klarar sig bra, andra föds till en uppsjö av motgångar, medan andra har ett liv med uppförsbackar ibland och nedförsbackar ibland. Man får kanske det man klarar av? Eller är det karma? Man får det man inte ordnade upp i sitt förra liv? Är det slumpen som avgör vilka motgångar vi får? Eller får vi motgångar för att ta lärdom av dem? Eller är det så att vi drar till oss motgångar när vi utsöndrar negativ energi?

En person i det förflutna sa en gång till mig att jag hade det för lätt, att jag fick allt serverat och att jag var bortskämd. Kanske var jag det? Kanske var det bara den personens bild av mig.

Det jag vet är... när jag ser solstrålarna komma fram bland målnen är det inget löfte om att solen kommer komma fram. Ibland är det bara ett tecken på att ljusare dagar är på väg, och ibland dyker ett mörkt måln upp från ingenstans och täcker alla solens strålar.

Ju mer jag jobbar, kämpar och växer som människa ju mer motgångar möts jag av. Och tackvare tidigare motgångar, dem som gjort mig starkare klarar jag det jag får emot mig idag. I efterhand kan jag vara tacksam och se att jag lärt mig något eller växt som person. Men när man står mitt under målnet och det öser ned känns det verkligen som hela livet är skit.

Längtar efter den blå, klara himlen.



   

Det finns tabletter för allt.
Sömntabletter om du inte kan sova, värktabletter om du har ont, p-piller så du inte blir gravid, potenshöjande piller om du inte får upp den, piller som håller dig uppe hela natten, piller som motverkar depression, piller för barn med ADHD, vitamintabletter i många former, naturläkemedel till och mot i princip allt. Men, det finns inte ett piller som gör att man slipper äta.
M och jag har pratat om det flera gånger. "Äta bör man, annars dör man."  Men hur kul är det att äta egentligen? 3 mål om dagen plus mellanmål. Tänker man på det så kretsat det mesta kring mat. Man måste ha pengar så man kan handla alltså jobbar man, man måste ha råvaror så man kan laga mat så man går och handlar, man måste ha tid att laga maten och tid att äta den. Och helst ska man äta "varierad kost" för äter man för mycket av en typ av mat finns det konsekvenser. Du blir för tjock, för smal, du får anemi, du får högt kolesterol... osv. 

Tänk då hur bra det vore om det fanns en tablett! En liten vit, så som alla andra, som gjorde att man slapp äta mat. Ett matpiller! Som innehöll en balanserad mängd av de ämnen du behöverfå i dig när du äter, och så gav den en mättande effekt. Vore inte det fantastiskt?!

Missförstå mig inte nu! Jag har inga ätstörningar och är egentligen ingen stor beundrare av att knapra piller, men! Jag tycker det är jobbigt att vara hungrig och laga mat och handla och allt det där med jämna mellanrum. Och ibland känns det som ma int ehar tid att äta för att det händer sååå mycket som ska hinnas med.   

Och, det måste också tas upp, att det kanske skulle kunna vara en lösning, eller i alla fall hjälpande gällande världens alla svältade människor. Om du kunde få sin ranson av ris eller vad FN nu så givmilt ger plus en ranson matpiller skulle de kunna få i sig vitaminer, mineraler, fetter och allt som behövs för att må bra i större utsträckning. Det skulle kanske leda till att människor i den del av världen orkade mer och kunde lära sig olika färdigheter de behöver för att klara sig...Bara en tanke.

Hur kommer det sig att det finns en uppsjö av piller, men inte ett "matpiller"?