Upprepar gamla mönster
Har precis lagt på telefonen, det var ett samtal som nu lämnar mig sorgsen. Pratade en stund med en vän som betyder väldigt mycket för mig och som fanns där för mig när jag mådde som sämst. Nu pratar vi inte så ofta, vi har båda egna familjer och totalt separata liv, många mil ifrån varandra.
Min vän växte upp i en kaotisk familj, misshandel, skiljsmässa och ett tag levde de till och med gömda ifrån hennes pappa. När man vet detta om henne så ser man så tydligt vilka skyddsmekanismer hon har utvecklat, hon pratar mycket, tycker om att stå i centrum och har många ytliga vänner. Enligt henne själv så är jag den som känner henne bäst, även om jag inte känner att våra band är väldigt djupa förstår jag ändå varför hon känner så. Jag låter henne prata, låter henne vara den hon är och kämpar ofta emot att ge henne råd som jag vet att hon ändå inte kan ta till sig.
Idagens samtal pratade vi kort om allt, uppdaterade varandra på våra respektive liv. I förbifarten säger hon "Min man har slagit mig några gånger." Och sedan fortsätter hon att förklara att det faktiskt var hon som slog först och att det ofta är hon som börjar bråken emellan dem.
Detta är en kvinna som växte upp med att se hennes pappa misshandla hennes mamma och också själv har blivit grovt misshandlad av honom. Hon vet hur illa det kan gå, ändå lever hon med denne man och har barn med honom. Det är så klassiskt, så typiskt, så hemskt sorgligt att det blir såhär. Ännu en gång fick det mig att inse hur viktig ens barndom är, hur den färgar en för all framtid, påverkar ens val och vem man blir som person. Vet man inte bättre så kan man inte vilja ha det bättre.
Precis som alla andra vill min vän bara bli älskad, hon strävar efter den "perfekta bilden" av verkligheten; hus, bil, make, barn, osv. Hon tror att om hon har detta så är det ett tecken på att hon är älskad. När sanningen är att allt detta bara är ett tecken på hur dåligt hon mår.
Mitt hjärta värker för henne för jag vet precis hur det känns att vara där hon är.
Down came the rain...
För ett tag sedan läste jag boken "Down Came the Rain" ("När regnet faller" är den svenska titeln) skriven av skådespelerskan Brooke Sheilds. Boken handlar om Brookes svåra resa genom olika behandlingar för att bli gravid och sedan tiden efter hennes dotter föddes, då hon fick en förlossningsdepression och var tvungen att bli medicinerad för att kunna se ljuset i livet och knyta an till hennes nyfödda lilla flicka.
Brooke skrev denna bok för att öka medvetenheten hos allmänheten, att detta verkligen kan hända vemsomhelst, till och med en framgångsrik skådespelerska som kämpat i flera år, genom mängder av behandlingar för att sedan nå sitt mål att få bli mamma.
Förlossningsdepression är något man hör talas om, lite i förbi farten, på BVC får man fylla i ett formulär som ska hjälpa till att finna de som lider av en förlossningsdepression. Men ibland är väl linjen tunn, är man bara trött och chockad efter den stora förändringen det innebär att bli förälder eller är man deprimerad? Det tar ju olika tid för alla att knyta an till sitt barn, hur vet man när man ska oroa sig för en närstående? Och var vänder man sig?
Trots att jag inte hade svårt att knyta an till min dotter eller kände mig nedstämd som nybilven mamma kunde jag känna igen mycket av det Brooke skriver om. Jag tycker det är modigt att hon tar upp något så personlig, och lite "hysch, hysch". Det fina med Brookes historia är att den har ett lyckligt slut, tillskillnad från så många andra historier vi får höra om i media osv. gällande förlossningsdepression. Detta är ett ämne som måste belysas!
Syskon eller Älskare?
Ibland är det läskigt tycker jag. Jag har träffat flera par som jag tittat på och tänkt: "Syskon eller kärlekspar?"
Det sägs ju att olikheter dras till varandra, men det kanske är så att likheter dras till varandra?
Själv har jag aldrig varit tillsammans med någon som ser ut som jag gör på långa vägar. Och jag förstår inte riktigt varför man skulle vilja vara tillsammans med någon som är väldigt lik en fysiskt. Tänk om man är släkt och inte vet om det? I och försig låter det mer som en såpopera än något som händer i riktiga livet, men man vet ju aldrig...!
Barn verkar dras tillvarandra, de är ju lika. Och jag börjar märka att andra små bruna barn börjar uppmärksamma min dotter på ett nytt sätt, på ett "igenkännande" sätt trots att de aldrig tidigare setts. Man vill ju gärna kunna relatera till samma saker som vänner, därför har man ju oftast vänner som tänker som man själv gör. Och ja, ibland ser man ju stora tjej- eller killgäng som är varandra väldigt lika. Det kanske är helt naturligt att dras till dem som är en lik.
Och om det är helt naturligt i vänskapsrelationer är det då lika naturligt i kärleksrelationer? Man kanske vill ha någon som är lik ens pappa tex., och är han lik ens pappa så är han lik en själv eftersom man är 50% pappans gener.
Det kanske är så att man ska söka efter någon som är lik en själv, utseendemässigt, det är kanske så man finner ens livs stora kärlek?
(Vill bara tillägga att par som klär sig lika och ser lika ut skrämmer mig! Inga lika jackor, skor eller annat tack!)
Principer - strävan i livet...
Ju fler tuffa saker man utsätts för ju mer förfinas ens teknik för att klara av framtida kommande hinder. Erfarenhet kallas det...och förmodligen en massa kunskap.
Vi hittar saker som vi finner sådär extra viktiga för oss.
För mig som individ.
Principer föds...
Jag har tre viktiga saker i mitt liv som jag ser som min bas.
Man ska vara ärlig, ärlighet och äkthet lönar sig ALLTID.
Det gör att folk vet vart dom har en och vad dom kan förvänta sig.
Det gör att människor kan känna sig trygga i ens närvaro.
Respekten är viktig för att alla människor är lika mycket värda. Det är inte alltid lätt att visa respekt. Men som jag ser det så grundas ofta brist av respekt i någon form av rädsla. Man kan heller aldrig få en annan människas respekt om man inte ger den till människan man vill bli respekterad av. "Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad".
Rättvisa. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vem gillar orättvisor. Det kan göra mig så sjukt jäkla förbannad. Speciellt när det kommer till att någon i min närhet blir orättvist behandlad.
Principerna gör det både lättare och svårare att leva.
Lättare för att dom på ett sätt är en del av mig. Jag lever verkligen efter som..eller försöker. Bah jag är inte övermänsklig. Självklart misslyckas jag ibland. Men jag kanske inte är medveten om det.
Svårare gör dom livet eftersom dom är så viktiga för mig och dom kanske inte alltid går med strömmen. Det kan göra rätt ont att stå själv mot alla andra.
Jag skulle aldrig ha principer jag inte verkligen tror på med hela hjärtat.
Om dom inte hade funkat och jag fått bekräftelse på det jag på nått sätt vill att dom ska leda till så hade dom förfinats bort. Men dom är kvar.
Ärlighet, Respekt och Rättvisa....
Panikångest
På Wikipedia hittade jag detta:
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."
Det är facinerande, men också hemskt att psyket kan påverka kroppen så starkt. Det är ju inga milda symtom man får av panikångestattacker, det är läskigt, och blir en ond cirkel, av symtomen får man mer panik vilket leder till mer symtom.
På SPS hittade jag detta:
"Diagnos
(Enligt DSM-IV)
En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:
1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
3. Darrning eller skakning
4. Känsla av att tappa andan
5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
12. Domningar eller stickningar
13. Frossa eller värmevallningar"
Igår hade jag 1, 3, 4, 5, 6, 9 och 10.
Det yttrar sig inte alltid på samma sätt för mig, jag har förmågan att hitta tillbaka själv och ibland har jag lyckats ta mig ur det innan det blir för mycket. Antar att jag har en "mild" form. Har aldrig fått det diagnostiserat.
Kan faktiskt inte minnas när det började eller varför. Men jag vet att jag redan i tonåren, kanske tidigare, kunde få hemsk panik och andnöd av psykiskstress. Jag hade inte ord för vad det var och visste inte att inte alla känner som jag gjorde. Men med tiden har jag förstått att jag inte är ensam, men att inte alla människor drabbas av panik så som jag gör, med fysiska symtom. Den gången jag för första gången fick en panikångesattack då någon annan var med och fick höra "Du fick en panikångesattack" var det som en aha-upplevelse. Det var min värsta attack ditills, jag hade varit med om några traumatiska upplevelser flera dagar i rad och var under extrem press.
Det är mycket som händer i mitt liv just nu, mycket stress och press och det är kanske inte helt oväntat att jag ibland känner att jag ska kvävas av all press. Eftersom jag förstår vad som utlöser det hela, i mitt fall, så kan jag hitta tillbaka, trots paniken så hör jag min logiska röst genom dimman "Andas! Andas! Det kommer att ordna sig!"
Jag vet inte om jag upplever panikångesten på samma sätt som någon annan, men för mig är det känslan av att nästan drunkna, av att kämpa efter luft när det inte verkar finnas någon luft. Ofta får jag tunnelseende och världen känns som det förvinner, det är väldigt läskigt.
Jag är verkligen tacksam att jag kan kontrollera den tillräckligt för att gå vidare.
Att bli hjärntvättad
Har precis tittat klart på Dr. Phil. Det var ett tag sedan jag tittade, det blev för mycket dramatik och jobbiga människor i det programmet så jag gav upp.
Men idag var det väldigt intressant, de pratade som sekter.
Dr. Phil nämnde att det finns mellan 6-7 miljoner människor i USA som lever i någon typ av sekt. 180 000 amerikaner ingår varje år i en sekt! Det är helt makalöst!
Nationalencyklopedin definierar sekt såhär:
"religiös grupp som markant avviker från ett samhälles religiösa huvudlinjer. Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper o.d. Jämför nyreligiösa rörelser samt kult."
Det slog mig hur mönstret för att en sekt ska få kontroll över dig är lika mönstret av hur en psykisk misshandel är i ett förhållande. Det börjar med att man avskärmas från sin familj och sina vänner, sedan bryts ens själförtroende och självkänsla ned och sedan isoleras man från omvärlden.
Vi människor söker efter tillhörighet, gemenskap, vi vill passa in någonstans. Och i detta sökande kan så mycket bli fel. Tänk att en människas sjuka synsätt och tankar kan förstöra så många liv. Det äcklar mig när religion används i syfte att kontrollera, förstöra och manipulera. Att det kan gå så långt att någon kan få en att svälta sitt eget barn till dötts för att de påstår att barnet är besatt av djävulen. Eller att någon kan få ett helt samhälle att acceptera polygami och pedofileri, fast de blivit uppfostrade till att anse det vara fel. Varför man vill hjärntvätta en annan människa är svårt för mig att förstå, samtidigt som jag förstår att det finns maktgalna människor i denna värld.
Historien verkar alltid vara densamma, det börjar som en plats för människor att utöva sin tro, men slutar som ett fängelse för människor som inte längre har en egen vilja.
Det är hemskt att religion används som en piska, ett maktredskap. När det kan vara något vackert, något som ger människor styrka och livsglädje. Jag blir så ledsen när jag ser detta, för jag vet hur lätt någon annan kan få en att förlora sig själv. 
En björntjänst
För några veckor sedan såg jag ett klipp (i reklamen på ngt annat jag tittade på) av en intervju med Hanne Kjöller, hon paratade om sin bok "I huvudet på en mamma" och föräldrarskap. Hon tog upp ett exempel hur fel det har blivit då våra barn inte får tex köpa lotter på tivoli (eller det var ngt liknande) för att de kommer bli besvikna för att de inte vann, att vi skyddar dem för en besvikelse som är del av livet. Hon menar att det inte är konstigt att psykakuten är fylld med folk som blivit dumpade och inte fått det jobb de ville. Vi klarar inte av nederlag om vi inte lär oss acceptera dem genom livet. Jag har tänkt mycket på vad hon sa sedan jag såg den delen av hennes intervju.Jag tror det är viktigt att tänka på som förälder. Jag har själv vuxit upp bortskämd med alldeles för många leksaker och alldeles för få "Nej", jag var ett väldigt blygt barn och mina föräldrar skyddade mig extremt mycket, jag blev aldrig pushad till att göra saker. Något som blev väldigt jobbigt för mig. Som barn lekte jag inte bra med andra barn (min systers vittnesmål) jag hade svårt om jag inte fick bestämma. Det blev också jobbigt i tonåren när jag skulle ut i världen, att fråga saker i affären eller ringa ett telefonsamtal till en okänd person gav mig svettningar.
Detta är något som jag fått öva bort, trots att jag ibland känner att det fortfarande är jobbigt.
Mina föräldrar kanske trodde att de gjorde mig en tjänst genom att skydda mig. Men gränsen mellan skyddande och överbeskyddande är hårfin. Och jag tror att som förälder har man ansvar att pusha sina barn och ge dem de "redskap" de behöver för att klara sig ute i världen. Barn måste lära sig att klara olika sociala situationer, vi kan inte alltid vaka över dem som hökar. Men vi måste ändå finnas där att fånga upp den när deras värld rasar samman. Det är ju ofta det vi lär oss som barn som formar vilka vi blir senare i livet.
Jag funderar dagligen på hur jag hanterat vissa situationer med min dotter, hur jag kunnat göra det annorlunda, hur det kunde blivit bättre. För jag vet att jag inte är perfekt, ingen perfekt människa eller mamma, och det vill jag också att hon ska vara medveten om. Jag kan bli arg när jag är trött utan att det hon gjort varit så illa, men jag ber om ursäkt efteråt, precis som jag förväntar mig att hon ska göra.
Hon är bara 3 år, och ännu rätt liten, men jag har redan förväntingar på henne och krav. Det har jag nog alltid haft, anpassade efter hur gammal hon varit. Man kan inte börja sätta gränser för sent vilket jag tror många gör.
Vårat jobb som föräldrar är inte att göra våra barns liv till en dans på rosor, utan att se till att den dagen de fyller 18 år och blir myndiga har med sig tillräckligt mycket kunskap att klara sig i världen. Att de vet att de ska fortsätta utmana sig själva, ifrågasätta, vara självständiga, känna till sina begränsningar, kunna hanter olika sociala situationer, kunna hantera nederlag och besvikelse, att klara livet. Självklart slutar föräldrarskapet inte den dag ens barn fyller 18 år, men vore det inte skönt att veta att du hjälpt till att forma en bra människa som går ut i världen med en stark förmåga att ta eget ansvar och göra bra val?
Varför har vårat samhälle blivit så mesigt? Vi ska vara vänner med våra barn, vi ska vara kul och leka, vi rådgör med dem som om de vore våran like. Men hur ska de lära sig att vara vuxna om vi beter oss som de gör? Vi gör våra barn en stor björntjänst om vi daltar iställer för att pusha, om vi diskuterar istället för att sätta gränser, om vi underhåller istället för att låta dem lära sig att underhålla sig själva. Målet är ju att de ska bli självständiga självgående människor, för det kommer komma en dag då vi föräldrar inte finns där för att leda vägen.
Det finns mer under ytan
Jag är en stark förespråkare av att alla har rätt till sina åskter och sina tankar. Men ibland blir jag bara så less på personer som så tydligt uttrycker okunskap. M skickade denna länk till mig, om hur sångerskan Rhianna blivit misshandlad av sin pojkvän men nu ändå väljer att gå tillbaka till honom. Och tydligen har många skrivit kommentarer som "Hon får skylla sig själv" osv, på Aftonbladets hemsida. Sånna kommentarer är okunskap, och grymt irriterande.
Detta är ett ämne som berör mig väldigt mycket, inte för att det är Rhianna och Chris Brown, de är inga favoriter, utan misshandel i ett förhållande. Jag var en av dem som för några år sedan hade sett på den här situationen och sagt att hon får skylla sig själv som går tillbaka till honom eftersom jag inte förstod. Jag hade ingen aning om psykologin bakom det hela, om komplexiteten. Jag läste Liza Marklunds "Gömda" och tänkte "Shit! Men något sånt skulle aldrig hända mig." Man ska aldrig säga aldrig.
Sedan kom Han in i mitt liv, jag blev tagen av hans charm och självsäkerhet, han fick mig att känna att jag var speciellt. Jag offrade mycket för honom, gav upp mycket av mitt liv, utan att han egentligen bad om det, men det var ändå det som krävdes för att det skulle funka. Han hade sina vänner, sitt liv, och jag blev sittandes hemma väntandes på att han skulle hedra mig med sin närvo. Smygande började han fälla kommentarer, saker som han visste sårade mig. När jag sa ifrån bad han om ursäkrt och jag förlät, jag älskade honom ju och vi gick vidare. Men det blev inte bättre, det blev bara värre. När vi bråkade blev han arg, började slänga saker och kalla mig fula ord, hota mig och hålla fast mig så jag inte kunde komma undan. Det gick inte över en natt. Jag såg det inte komma. Det bara hände.
En dag såg jag mig i spegeln och tänkte "Vem är jag?" Jag kände inte igen mig själv längre, den jag varit hade brytits ner, förtvinats och det fanns bara små delar av den jag en gång varit kvar.
Så jag förstår, och jag känner empati för Rhianna och alla andra som är i relation där psykisk och/eller fysisk misshandel förekommer. Rhiannas historia är bara ett bevis på att hon är en människa, precis som vi andra, med svagheter, problem och som ibland gör dåliga val. I en sånhär relation är man så nedbruten, så säker på att ingen annan någonsin kommer älska en som Han. Det spelar ingen roll hur snygg, framgångsrik eller hur många hits man har, det kan hända vem som helst. Och det händer så många. Varje dag, varje år. Majoriteten är unga tjejer och kvinnor, men det händer också killar och män.
Så ibland kan åsikter fyllda med okunskap bara vara så tragiska. För de som säger att Rhianna får skylla sig själv bör se sig i spegeln och tänka en extra gång, det kan faktiskt hända vem som helst.
Fetma
Det som fascinerar mig är psykologin bakom det hela, beroendet, den självförvållande smärtan och hur omgivningen bidrar till inidividens självdestruktiva beteende genom att köpa mat till dem, osv.
Jag undrar alltid när jag ser 340kg mannen som är sängbunden och har kateter och knappt kan andas vart det gick snett? När började en här spiralen utför? Och hur rättfärdigar man detta för sig själv? Hur får man sina barn att tro att det är ok att forsätta ge mamma 12st ägg, 2 limpor, 2liter mjölk och ett paket sockrade flingor till frukost när hon redan väger 290kg och inte kan komma upp ur sängen?
Det ligger ju så mycket mer bakom det än enkel kärlek till mat. Jag menar hur många finns det inte som älskar mat men ändå har en normalvikt. Det är ju så komplext och individuellt att det känns som att välden bara har accepterat att det blir så ibland. Folk äter sakta ihjäl sig, så är det. Och vill de ha hjälp när de har ett BMI över 30 finns det ju gastric bypass, gastrick banding, fettsugning, m.m. Men vad löser dessa ingrepp egentligen?
Två av de program jag sett över de senaste dagarna handlade om ungdomar. En amerikansk kille, 14 år, 150kg och fick en hjärtattack vid 13 års ålder! Den andre var en brittisk kille, 140kg, 15 år och fick en gastric banding operation utförd. När man är ungdom ska man inte behöva uppleva sådanna saker! Man ska inte behöva vara så överviktig vid 15 att man måste utföra en operation. Och det värsta med det, enligt mig, är att läkarna var alltför villiga at utföra denna operation på ett växande barn! För om sanningen ska fram är man faktiskt bara barnet vid 15 år. Det var inget fokus på att få honom att förändra sin livsstil eller få hjälp av en psykolog för att komma till roten av detta beteende för att se om det kunde förädra hans vikt. Istället utfördes en operation(javisst, inte så komplex, den utförs via titthål och går att ta ut om komplikationer uppstår) som pojken inte riktigt verkade förstå allvarligheten av.
Let's face it, vid 15 år inte hjärnan färdig utvecklad, man är ju rätt lost i den åldern. Killen opererades, de förklarade vad han kunde och inte knde äta, osv, han åker hem, och vad gör han? Steker en omlett på 5 ägg! Lyssnade han inte på dem när han sa att hans magsäck nu var i storleken av 1 ägg? Antagligen lyssnade han, men han är tonåring, och vi vet alla hur det var, in genom ena örat och ut genom andra. Om han inte kan ta till sig den simpla informationen, hur han de då tillåta att han får bestämma att han vill utföra denna operation?
Fetma och övervikt är ett växande problem i hela västvärlden, inte bara i USA och Storbrittainien. Det kostar våran sjukvård flera miljoner varje år. Tänk bara alla följdsjukdomar, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, sömnapné, osv, osv.
När ska vi stanna upp, se över detta, och börja arbeta förebyggande så att detta beroende kan åtgärdas innan man väger över 300kg och inte kan röra på sig? När ska okunskapen sluta vinna och viljan att leva fullt ut kicka in?
Kommentar till Personkemin...
Har tänkt på M's inlägg en del idag. Håller med om att man nog projicerar mycket och att det är egenskaper man inte tycker om hos en person som gör att man väljer bort den ur ens liv.
Men något biologiskt rent "animalistiskt" tror jag också det beror på. Kanske är det doft, kanske är det energi, jag vet inte... Men ibland väljer man ju bort människor man inte känner, inte för att vara dömmande utan för att ens instinkt säger åt en att göra så. Det är ju oftast när man inte lyssnar på sin intution eller instinkt som man senare väljer bort den personen "pga att personkemin inte klickar". Eller som man också kan beskriva det, att man inte har så mycket gemensamt eller inte funkar ihop... Förklaringarna varierar ju.
Även om jag håller med M att personkemin e lite klyddigt och mer av en ursäkt än en orsak, så tror jag faktiskt att det finns någon biologisk aspekt när det gäller vem man har i sitt liv. Vi tror att vi gör val, men kanske är det bara "naturensgång"?
Personkemi...vilket bullshit!
Hur ofta får man inte höra att "Jag tål inte den personen, personkemin finns inte".
För mig är personkemi ett allmänt bullshit och en lätt och ursäktat sätt att säga att man helt enkelt inte tycker om en person. Det är ett sätt som gör att man slipper fundera och förklara vidare för andra varför det är så att man stör sig så ofantligt på just denna människa. Många sväljer det med hull och hår. "Jahaja, ja men personkemi..det känner vi ju alla till. Det är ju inget man kan göra något åt".
Att skylla på personkemi är som att svara därför på en fråga.
Det finns ALLTID ett varför!!!
Visst! Jag tycker inte om alla människor.
Jag hatar aldrig, men jag tycker mer eller mindre om.
För mig är det självklart att den allmänt accepterade personkemin består av sidor man själv inte riktigt vill konfrontera. Det kan handla om att personen man stör sig på har egenskaper och ett beteende som påminner en om undermedvetna eller medvetna händelser eller personer som man minns som dåliga. Det kan vara en slags projiecering med egenskaper om oss själva vi inte vill kännas vid.
Kanske kan det också vara så att personens agerande strider helt mot våra värderingar. Allt det vi grundar vårt sätt att leva på.
Oavsett vad det är som grundar sig till den spricka som uppstått mellan två individer så har det INTE med kemi att göra. Kemi är kemi och är biologiskt.
Roller i vänskap
Stod precis med kvällsdisken och funderade... Vad är det som gör att man fortsätter vara vän med någon? Att man initialt blir vän med någon beror ju oftast på att man har bra personkemi, liknande intressen osv. Men vad är det som avgör om en vänskap är "värd" att fortsätta?
Efter det så började jag fundera på det där med roller i vänskap. Även om man inte alltid uttalat kategoriserar sina vänner så finns det ju ofta olika vänner för olika tillfällen.
Man har den man vänder sig till då allt är skit.
Den man skrattar med.
Den man är tyst med.
Den man festar med. osv...
En person kan vara en kombination av detta, men ni förstå väl grundtanken.
Och i och med att man har olika vänner för olika ändamål i livet bär man själv också en sämpel, en roll, i en annan persons liv. Det är ju där värdet i vänskapen ligger, djupet av den. Jag ringer inte min kompis som jag bara skrattar med när jag är deppig, och jag umgås inte med min sitta tyst kompis när jag har ett otroligt pratbehov.
Ens egenvärde höjs när man är av värde till någon annan. Det känns ju bra att kunna ställa upp för kompisen som hejdlöst gråter på telefonen och få henne att bli lugn. Det känns ju jätte bra när man dansat hela natten och ens vän säger "Det var den bästa utekvällen någonsin". Ens ego växer.
Men när den plats man hade i en vänskapsrelations tas över av någon annan eller helt plöstligt blir odefinierad då förlorar man lite av sig själv och vet inte på vilken fot man ska stå. När ens kompis som brukade ringa varje dag ringer någon annan, eller ens hemma kväll kompis inte vill mysa ihop längre utan hellre vill gå ut. Då bryts ju mönstret och saker blir oorganiserade. Vem är man då?
För över ett år sedan hände detta mig. Definitionen av vem jag var för min vän rubbades. Jag blev förvirrad, osäker på mis själv och svag i våran vänskap. Jag hade blivit ersatt och mindre värd utan att jag förstod varför. En vägg hade byggts upp där det förr var öppna ängar. Jag kunde inte förstå vad som pågick. Förrän idag. Jag hade förlorat min självklara roll i den andra människans liv och detta gjorde att min roll blev odefinierad, jag förlorade värde, jag försvann.
Under den tiden mådde jag jätte dåligt vilket medförde till att jag drog mig undan vilket gjorde att denna personen puttade mig undan mer.
Jag har aldrig tidigare insett hur viktigt det är att ha sin roll, sin plats i en vänskapsrelation. Att veta vem man är i vänskapen och varför. Men det är ju faktiskt rollerna i våra relationser som för att de forsätter vara fungerande relationer.
Åttlingar
Efter att redan vara 6 barns mamma bestämde hon sig att ta de resterande 6 embryona inplanterade och se om det tog eller ej, hon sa i intervjun att hon inte ville slänga dem. Chansen var inte jätte stor att graviditeten skulle gå vägen eftersom hon haft problem med missfall, cystor osv. 6 embryon blev 8 barn.
Åtta små liv som fick komma in i denna värld 10 veckor för tidigt.
Trots detta verkar de ha klarat sig bra, enligt mamman själv och reportern. Vad konsekvenserna blir för dessa barn i from av handikapp eller utvecklingstörning är omöjligt att säga just nu, bara tiden kan utvisa.
Det som är helt oförståeligt för mig är hur man, som ensamstående till 6 barn, tänker när man väljer att skaffa fler barn. Vems behov tänker man på? Vad är det man värdesätter?
Det finns 24 timmar på ett dygn, 7 dagar på en vecka... 24 barn/14 barn = ca 1,5 timme. Om hon är uppe dynget runt hinner hon umgås med varje barn enskilt i 1 timme och 30 min per dyrgn. Om hon däremot får ett barn eller flera barn med speciella behov måste hon prioritera deras behov. Det kan innebära sondmatning, blöjbyten i flera års tid, sjukgymnastik, läkarbesök och för att inte tala om kostnaderna(detta är USA det gäller, inget land med socialiserad sjukvård). Det krävs ingen matematisk uträkning att förstå...
Ingen klarar 14 barn helt själv, det är omöjligt! Ingen klarar 8 spädbarn! Man har bara två armar!
Vad tänkte hon med?! Hur rättfärdigade hon detta för sig själv? Hur kan hon stå för det gentemot hennes äldsta barn som kommer vara tvugna att inte bara ta mer ansvar utan också uppfostra sina småsyskon? Tror hon inte att det kommer finnas konsekvenser? Hur kommer de resterande 6 må av all uppmärksamhet deras syskon får? Hur kommer detta påverka deras självkänsla, deras framtidar, deras plats på denna jord?
Jag menar inte att det behöver vara negativt med många barn eller stora syskonskaror. Och jag ger verkligen tummen upp till familjer som bryter från kärnfamiljsnormen. Men man måste vara realistisk, och någonstans på vägen verkar hon tappat greppet. Hennes IVF läkare borde satt stopp någonstans, utav etiska skäl och skickat henne till en psykolog eller kurator. Vad är det för läkare?! Vad tänkte han eller hon med!
Kvinnan behövde inte fler barn för att fylla det som hon fösökte fylla, hon behövde hjälp. Hon behöver hjälp.
Jag vet helt ärligt inte om jag ska känna sympati eller vrede mot henne... Det är hennes val, hennes liv. Men är det någon som tänkt på barnen? Någon som funderat på hur de kommer må?
Grupperingar
En kursare, den första jag lärde känna, och nu den av mina kursare jag känner bäst, sa till mig i början "Det ska bli intressant att se om grupperingarna kommer förändras eller vara som de är nu?"
Tänkte på just det idag när jag satt på föreläsningen. Vad har förändrats? Grupperingarna har blivit mer tydliga nu. Vissa av oss är lite "flexibla" och har inte direkt valt någon grupp utan vänder kappan efter vinden.
Populationen av våran kurs har ju en sak gemensamt, ubildningsval, sedan har vi alla typer av människor, unga gamla, oerfarna, erfarna, beresta, hemmakära, gifta, singlar, skiljda, små barnsföräldrar, barnfria, osv. Ett bra smakprov av befolkningen. Dock inte bra könsfördelning efter vi är en stor majoritet kvinnor.
Kort beskrivning av grupperna:
Vi har den ambitiösa gruppen, de som sitter i veckor före tentor och diskuterar, reflekterar och anaylserar.
Vi har de fria lediga, "new age" hållet, som kommer för sent till föreläsningar, fråga invecklade frågor och kritiserar andras tänkande.
Vi har en grupp som alltid sitter långt fram och är på varje föreläsning, är där i god tid och stannar efter för att diskutera med föreläsaren.
Vi har dem man knappt ser, de dyker upp ibland, ibland inte. Kommer ibland i tid, ibland inte.
Vi har tjejerna med manikurerade naglar, snygga kläder och ett lite överlägset sätt.
Vi har den lite udda gruppen, med omaka vänner som aldrig frågar, kommenterar eller pratar under föreläsningen. De är för det mesta för sig själva, och finns mest i skymundan från oss andra.
Och resten skulle jag vilja kalla den odefinierade gruppen. Där finns vänskapsgrupperingar, men inget som starkt definierar dem.
Har grupperingarna hållit i sig? Ja, faktiskt. De har skiftat lite, nya band har knytits över gränserna. Men i grund och botten är grupperingarna de samma. Kan man då säga att "first impressions last" och att man instiktivt dras till en typ av person som man faktiskt klickar med? Kanske är det så... eller så har man haft tur att lära känna trevliga människor.
Vad är det som gör att man blir vän med någon egentligen?
Ska bli spännande att se hur grupperingarna ser ut om ett år.
Ångesten skapar konstnärer av alla dess slag.
Jag har sånna perioder.
Det spelar inte någon direkt roll vad det är som händer i mitt liv. Eller jo kanske på sätt och vis. Det påverkar hur hårt jag sjunker. Hur långt ner jag ramlar i hålet. Men perioden finns fortfarande där. Ångesten och känslan uppkommer av något annat, nästan som ur tomma intet.
Jag tror...att har man en gång blivit vän med ångesten. Då kan man aldrig bli helt fri. Det är lite som att svära en ed att alltid vara trogen djävulen. Eller att börja dricka alkohol, eller kanske ta droger. Man blir aldrig "frisk"...man lär sig bara att hantera det.
Man kan se en koppling mellan kreativa människor och ångest.
Jag tänker Curt Cobain och Ted Gärdestad och säkerligen många fler.
När jag ser på Winnerbäcks film så slås jag också av tanken att han har en extrem ångest. Jag kan känna igen mig en del av hans sätt att tänka. Jag inbillar mig att jag ser en känsla av utanförskap och ensamhet.
Vi förväntas att vara på ett sätt i vårt samhälle. Det är uppbyggd på ett visst sätt och därmed så förväntas vi att agera på ett visst sätt. Men vad händer med dom som inte passar för den formen vi gjutit? Tänk om det är så att samhället är en bidragande orsak till ångesten hos så många människor? För att vi helt enkelt inte accepterar annorlunda?
Målande, sjungande och all annan typ av kreativitet blir som en terapi för själen tror jag. Känslorna blir till färg eller till dikter och man kan lägga sitt focus på något annat än de extrema känslorna.
Jag vet inte vart jag vill komma riktigt.
Samhället vi lever i är inte så bra som vi vill tro.
Sverige är inte så perfekt!
Det är bara vi som väljer att blunda för det vi inte vill se.
