80-talisterna
Jo, jag känner nog igen mig :)
Det jag hört talas om de senaste dagarna, och som är pinsamt för vår generation, är helikopterföräldrarna. Föräldrarna som följer med på löneförhandling och ringer sina barns chefer. Kom igen! Om ungen e gammal nog att få ett jobb ska hon/han väl få sköta sånt själv! Någon måtta får det väl vara!
Jag skulle aldrig kunna tänka mig ta med min mamma på en arbetsintervju, löneförhandling eller liknande. Skulle knappt ta med henne till ett läkarbesök om jag väntade på ett cancerbesked! När ska vi bli vuxna? När ska våra föräldrar backa coh släppa taget och när ska vi, 80-talisterna kräva vår självständighet?
En dotter
När hon var nyfödd kunde det göra ont av saknad när hon sovit en längre stund. Jag längtade efter att få ha henne hos mig och bara hålla henne. Jag njöt verkligen av hennes som bebis, jag förstod redan då att det aldrig skulle bli just så bra som det var då. Jag låg i timmar och luktade på henne, fotade henne, kände på alla hennes små kroppsdelar, påssade de små tårna och fingrarna, tittade på henne, lyssnade på alla små ljud hon gjorde, bara njöt.
Ju äldre hon blir ju längre ifrån mig kommer hon, rent fysiskt. Hon vågar mer, hon ifrågasätter mer, hon är en egen väldigt viljestark person. Det älskar jag hos henne. Men samtidigt som hon ger sig ut på äventyr mer känner jag att vårat band bara blir starkare och starkare. Hon kommer alltid tillbaka. Hon vill prata, umgås och skratta ihop, på hennes eget initativ.
Jag älskar den hon är, och ser fram emot att se vem hon kommer att bli. Det är verkligen en ära att få vara någons mamma!
Pengar, pengar, pengar
Det är inget som frustrerar mig mer än pengar.
Det är slutet på månaden och CSN har droppat in på kontot, Åh så bra! tänker man och drömmer en stund om alla saker man gått och tittat på och drömt om att få äga och alla saker man inte kunnat göra men denna månaden ska unna sig.
Sedan slås man av verkligheten. Räkningarna, skulderna och kylen som gapar tomt mot en. Nej, det blir nog inget lyxliv denna månaden heller.
Jag vill inte oroa mig för pengar så mycket som jag gör. Vill inte stå i affären och välja mellan jiuce och mjölk; mjölk är billigare så det får det bli! Vill inte titta på kläderna i affären, prova och sedan hänga tillbaka, jag behöver inte en till tröja. Men livet är såhär, man har tillräckligt för att klara sig (tackar CSN och gudarna för det!) men man kan aldrig riktigt lyxa till det utan att det svider i plånboken.
"Everything happens for a reason"
Jag tror stark på det, att allt vi gör händer för en anledning. Allt som händer oss händer för att vi ska lära oss något. Vi möter de personer vi ska möta. Vi läser det vi behöver läsa. Vi snubblar över det vi behöver finna.
Idag har jag haft en toppendag. Jag har känt mig avslappnad och bara flytit med. Jag träffade en gammal vän på stan, det slutade med att vi umgicks hela eftermiddagen. Helt oplanerat, helt bra! :)
Att träffa henne idag gjorde att denna dag, som skulle kunna ha blivit en katastofdag (orkar inte gå in på varför) blev en jätte mysig dag i solen. Jag har fått ny inspiration, lite nytt ork. Har just nu en paus från pluggandet! Yes, du läste rätt! Äntligen har jag plockat upp böckerna, dammat av och jobbar på instuderingsfrågorna. Jag kanske kommer klara denna kurs ändå :)
Behövde komma bort, behövde lite distans. Jag fick precis vad jag behövde.
Tack!
Förnuftig väntan och längtan.
Tabu.
Det finns sånna saker som man bara inte pratar om.
Som att vara avundsjuk på sina vänner när dom får barn.
Känns som att alla runt om mig har barn eller får barn.
Jag längtar så sjukt mycket emellanåt att det gör ont.
Verkligen fysisk smärta på ett konstigt sätt.
Det är så jobbigt att vara förnuftigt och klok och vänta.
Vänta för att inget bara "händer" mig. Det PLANERAS.
Jag ska planera in barnet och det kommer få vänta ett tag till.
OM det någonsin händer.
Idag känns det extra jobbigt av någon anledning.
Jag försöker tänka på att jag inte har mammahull och ska bege mig på träning.
På fredag ska jag klä mig supersexigt och gå på fest.
Ingen gravidmage hade passat i den klänningen.
Positivt tänkande....
Balsam för både kropp och själ.
Jag har alltid sagt att när jag börjar studera på universitetet. DÅ ska jag börja träna.
Visserligen sa jag att jag skulle börja dansa. Vilket fortfarande inte hänt men jag tränar iaf.
Body Balance.
Den träningen är som mitt hjärtebarn.
Man stretschar och verkligen anstränger sig. Bara lever i nuet och tävlar mot sig själv.
För att sedan avsluta med total avsappning.
Det är som att man bara lever just då.
Hur mycket man än har att tänka på egentligen vid sidan om.
Jag verkligen älskar att gå på just dom passen för dom ger mig en energi som inget annat gör.
Nu har jag inte tränat på en vecka eftersom jag har varit borta.
Men imorn är det dags igen.
OM jag längtar!
Panikångest
På Wikipedia hittade jag detta:
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."
Det är facinerande, men också hemskt att psyket kan påverka kroppen så starkt. Det är ju inga milda symtom man får av panikångestattacker, det är läskigt, och blir en ond cirkel, av symtomen får man mer panik vilket leder till mer symtom.
På SPS hittade jag detta:
"Diagnos
(Enligt DSM-IV)
En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:
1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
3. Darrning eller skakning
4. Känsla av att tappa andan
5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
12. Domningar eller stickningar
13. Frossa eller värmevallningar"
Igår hade jag 1, 3, 4, 5, 6, 9 och 10.
Det yttrar sig inte alltid på samma sätt för mig, jag har förmågan att hitta tillbaka själv och ibland har jag lyckats ta mig ur det innan det blir för mycket. Antar att jag har en "mild" form. Har aldrig fått det diagnostiserat.
Kan faktiskt inte minnas när det började eller varför. Men jag vet att jag redan i tonåren, kanske tidigare, kunde få hemsk panik och andnöd av psykiskstress. Jag hade inte ord för vad det var och visste inte att inte alla känner som jag gjorde. Men med tiden har jag förstått att jag inte är ensam, men att inte alla människor drabbas av panik så som jag gör, med fysiska symtom. Den gången jag för första gången fick en panikångesattack då någon annan var med och fick höra "Du fick en panikångesattack" var det som en aha-upplevelse. Det var min värsta attack ditills, jag hade varit med om några traumatiska upplevelser flera dagar i rad och var under extrem press.
Det är mycket som händer i mitt liv just nu, mycket stress och press och det är kanske inte helt oväntat att jag ibland känner att jag ska kvävas av all press. Eftersom jag förstår vad som utlöser det hela, i mitt fall, så kan jag hitta tillbaka, trots paniken så hör jag min logiska röst genom dimman "Andas! Andas! Det kommer att ordna sig!"
Jag vet inte om jag upplever panikångesten på samma sätt som någon annan, men för mig är det känslan av att nästan drunkna, av att kämpa efter luft när det inte verkar finnas någon luft. Ofta får jag tunnelseende och världen känns som det förvinner, det är väldigt läskigt.
Jag är verkligen tacksam att jag kan kontrollera den tillräckligt för att gå vidare.
Glad Påsk!
Påskägg i alla fönster, ledighet, så efterlängtad ledighet!
Njut av påskgodis och allt som hör påsken till!
Vårdepp.
Men vårdeppen förstår jag inte riktigt. Det är olika mycket varje år, i år känns det extra tungt. Allt liksom bara är, det kvittar, inget är kul eller stimulerande. Jag kämpar för att hålla mig flytande, glad, trevlig, mänsklig om dagarna, och på kvällarna bryter jag ihop. Allt känns meningslöst. Varför städa? Varför plugga? Varför äta? Varför...?
Det värsta är att jag är trött, hela tiden! Idag somnade jag och sov två timmar på em, fast jag vaknade relativt utvilad imorse. Eftermiddagarna är värst, vill bara sova, men då ska allt göras, hämta barn, laga mat, umgås... Det gäller att hålla sig stabil och humöret uppe medan hon är vaken, för vad hjälper det om vi båda är i upplösningstillstånd?
Det är ju hur ologiskt som helst! Varför blir man nedstämd när solen kommer fram och allt sakta blir grönare? Det är ju nu, äntligen, livet börjar igen, efter alla månader av kyla och inomhusaktivteter, nu kan man njuta av att vara utomhus igen! Och så känner man såhär. Känner mig som en tecknad figur som går runt med ett personligt grått moln över huvudet.
