När livet tar slut...
We come into this world alone, and we leave this world alone.
Det är ett faktum. Inget är mer naturligt än att födas. Lika naturligt är det att dö. Trots detta väcker döden många fler känslovariationer hos människor än födsel gör.
M skrev om just det för inte alltför länge sedan (länk), skräcken för döden.
Jag funderar också på det då och då. Varför är människor så rädda för döden?
Jag tror att det är så okänt och det okända är ju det som oftast skrämmer oss människor. Vi är vana att förstå, informera oss om och analysera allt vi stöter på, men döden är onåbar. Ingen vet med full säkerhet vad som händer när man dör, endast de som dött vet och de kan inte berätta det för oss.
De som varit nära döden men återupplivats beskriver det på olika sätt "livet flyger förbi framför ögonen på en" eller "man ser ett ljus i slutet av en tunnel". Det går ju inte att motbevisa eller bevisa sånna påståenden, man får helt enkelt välja fritt vad man väljer att tro på.
Tro... just tron på något större än livet, Gud eller paradiset, vad man än tror på, så tror jag att detta ger en ett lugn och mer acceptans för döden. Jag tror att många väljer att tro för att skydda sig själva och sin själ. Andra tror verkligen på efterlivet och allt vad det innebär för den individen.
Jag har inte sett många döda kroppar, men av dem jag sett så har jag lärt mig... om mig själv och om livet.
Man vet inte innan hur man kommer reagera när man ser en död kropp, jag antar att det är helt annorlunda när det är en person man känner väl och inte, som i mitt fall, relativt okända personer. Det jag blev förvånad över är hur berörd jag blev av dessa upplevelser. Inte ledsen eller chockad utan fascinerad. När man kommer in i ett rum där en kropp ligger märker man på en gång att själen inte finns kvar. Det går inte att beskriva i ord, men man känner liksom att "människan" inte längre finns där, energin helt oexsisterande. Trots att jag känner att det är sorgligt att personen inte längre finns, att de historier och upplevelser denna person burit på inte är tillgängliga längre kan jag inte beskriva det på ett annat sätt än vackert. Man känner att personen äntligen fått komma till ro och gå vidare.
Jag känner mig inte rädd för att dö. Eller rädd för att människor i mitt liv ska dö. Visst kommer jag bli arg och ledsen om någon som jag älskar dör. Men jag tror också starkt på att man är här en viss tid för att uträtta det man ska, när ens tid är inne får man gå vidare.
Lev, man vet aldrig vilken dag som är den sista!
Citat
Bild utmaning
Vi har blivit utmanade av Flickrummet's Weblog att leta reda på en bild och skriva något om den.
Så klart tar vi oss an utmaningen!
Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.
Den här bilden togs en vacker vintermorgon för inte så länge sedan. Det jag älskar med snön är att man kan se forspåren av dem som gått där före en :)
Mvh, Z
____________________________________________________________________
Jag hittade denna bild. Mycket föreläsningar just nu om samtal och konflikthantering. Vi pratar mycket om hur man ska lära sig lyssna på riktigt och att man ska acceptera andra människor. Låta dom äga sina egna problem, inte ta över problemen.
Det är verkligen svårt. Det är svårt att acceptera vissa saker, speciellt om man verkligen önskar att det var annorlunda. Verkligen sådär önskar så att det nästan gör ont i kroppen.
Men jag tror verkligen att acceptans är den magiska nyckeln till det mesta.
Ibland kan jag titta på det jag lärt mig och dom insikter jag fått och undra hur jag i hela fridens namn kunnat få dom i så unga år. Hur har jag kunnat förstå så mycket av det vi läser "själv". Och med "själv" menar jag att jag självklart har blivit påverkad av min omgivning så att det lett till denna förståelse. Men någonstans har jag ändå gjort kopplingen själv.
Jag tror att acceptansen kanske kommer med åren och med erfarenheterna.
Dock tror jag inte att jag kommer att acceptera någonsin av att jag inte orkar "kämpa" för det jag brinner för. Jag tror snarare att jag kommer fila på mitt sätt att föra fram mitt budskap. Kanske att jag inser att jag tjänar mer på att acceptera.
Jag accepterar redan andra människors olikheter mycket.
Men även jag vill bli bättre.
Vem ska man tävla mot om inte sig själv?
Mvh, M
Vi utmanar:
Sofie
Vindensmelodi
Felko
Maria
Så klart tar vi oss an utmaningen!
Här är reglerna:
- Gå in i mappen mina bilder.
- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.
- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.
- Invitera några stycken nya till att vara med på utmaningen.
- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.
Den här bilden togs en vacker vintermorgon för inte så länge sedan. Det jag älskar med snön är att man kan se forspåren av dem som gått där före en :)
Mvh, Z
____________________________________________________________________
Jag hittade denna bild. Mycket föreläsningar just nu om samtal och konflikthantering. Vi pratar mycket om hur man ska lära sig lyssna på riktigt och att man ska acceptera andra människor. Låta dom äga sina egna problem, inte ta över problemen.
Det är verkligen svårt. Det är svårt att acceptera vissa saker, speciellt om man verkligen önskar att det var annorlunda. Verkligen sådär önskar så att det nästan gör ont i kroppen.
Men jag tror verkligen att acceptans är den magiska nyckeln till det mesta.
Ibland kan jag titta på det jag lärt mig och dom insikter jag fått och undra hur jag i hela fridens namn kunnat få dom i så unga år. Hur har jag kunnat förstå så mycket av det vi läser "själv". Och med "själv" menar jag att jag självklart har blivit påverkad av min omgivning så att det lett till denna förståelse. Men någonstans har jag ändå gjort kopplingen själv.
Jag tror att acceptansen kanske kommer med åren och med erfarenheterna.
Dock tror jag inte att jag kommer att acceptera någonsin av att jag inte orkar "kämpa" för det jag brinner för. Jag tror snarare att jag kommer fila på mitt sätt att föra fram mitt budskap. Kanske att jag inser att jag tjänar mer på att acceptera.
Jag accepterar redan andra människors olikheter mycket.
Men även jag vill bli bättre.
Vem ska man tävla mot om inte sig själv?
Mvh, M
Vi utmanar:
Sofie
Vindensmelodi
Felko
Maria
När man vet så vet man
Ibland står man inför svåra beslut i livet och väger för och nackdelar, det är inte alltid lätt att fatta stora beslut. När jag hamnar i sånna situationer tänker jag alltid på vad en arbetskamrat sa till mig ca 4 år sedan. Jag stod inför ett svårt val och kunde inte riktigt hitta mig själv i det hela. Hon sa att jag skulle sluta oroa mig, för när jag valt rätt skulle jag veta det.
Denna kvinna har levt ca 30 år mer än mig, hon har två barn, en skiljsmässa bakom sig och en ny man. Hon har levt. Och jag kände att det var henne jag skulle lyssna på. Hon om någon borde väl veta.
Och så brukar det ju faktiskt vara. När man väl bestämt sig å infinner sig ett lugn, man kan slappna av och man vet att man valt rätt.
Lyssna på intutionen!
Denna kvinna har levt ca 30 år mer än mig, hon har två barn, en skiljsmässa bakom sig och en ny man. Hon har levt. Och jag kände att det var henne jag skulle lyssna på. Hon om någon borde väl veta.
Och så brukar det ju faktiskt vara. När man väl bestämt sig å infinner sig ett lugn, man kan slappna av och man vet att man valt rätt.
Lyssna på intutionen!
Fetma
De senaste dagarna har jag lyckats se på TV en hel del. Vanligt vis har jag inte tid med det, men just nu har jag en period där jag inte orkar mycket mer än att glo på "dumburken". Det jag blev förvånad över är antalet program som tar upp problemet med fetma och övervikt. Det är inte bara "Du är vad du äter" utan en rad andra program, amerikanska och brittiska med sjukligt överviktiga människor. Här är det inte några extra kilon det handlar om utan så mycket fett att människorna ifråga blir handikappade pga deras fetma. De blir rullstolsburna eller sängbundna. De blir beroende av andra människor för att klara vardagen, allt från förflyttningar till personlig hygien.
Det som fascinerar mig är psykologin bakom det hela, beroendet, den självförvållande smärtan och hur omgivningen bidrar till inidividens självdestruktiva beteende genom att köpa mat till dem, osv.
Jag undrar alltid när jag ser 340kg mannen som är sängbunden och har kateter och knappt kan andas vart det gick snett? När började en här spiralen utför? Och hur rättfärdigar man detta för sig själv? Hur får man sina barn att tro att det är ok att forsätta ge mamma 12st ägg, 2 limpor, 2liter mjölk och ett paket sockrade flingor till frukost när hon redan väger 290kg och inte kan komma upp ur sängen?
Det ligger ju så mycket mer bakom det än enkel kärlek till mat. Jag menar hur många finns det inte som älskar mat men ändå har en normalvikt. Det är ju så komplext och individuellt att det känns som att välden bara har accepterat att det blir så ibland. Folk äter sakta ihjäl sig, så är det. Och vill de ha hjälp när de har ett BMI över 30 finns det ju gastric bypass, gastrick banding, fettsugning, m.m. Men vad löser dessa ingrepp egentligen?
Två av de program jag sett över de senaste dagarna handlade om ungdomar. En amerikansk kille, 14 år, 150kg och fick en hjärtattack vid 13 års ålder! Den andre var en brittisk kille, 140kg, 15 år och fick en gastric banding operation utförd. När man är ungdom ska man inte behöva uppleva sådanna saker! Man ska inte behöva vara så överviktig vid 15 att man måste utföra en operation. Och det värsta med det, enligt mig, är att läkarna var alltför villiga at utföra denna operation på ett växande barn! För om sanningen ska fram är man faktiskt bara barnet vid 15 år. Det var inget fokus på att få honom att förändra sin livsstil eller få hjälp av en psykolog för att komma till roten av detta beteende för att se om det kunde förädra hans vikt. Istället utfördes en operation(javisst, inte så komplex, den utförs via titthål och går att ta ut om komplikationer uppstår) som pojken inte riktigt verkade förstå allvarligheten av.
Let's face it, vid 15 år inte hjärnan färdig utvecklad, man är ju rätt lost i den åldern. Killen opererades, de förklarade vad han kunde och inte knde äta, osv, han åker hem, och vad gör han? Steker en omlett på 5 ägg! Lyssnade han inte på dem när han sa att hans magsäck nu var i storleken av 1 ägg? Antagligen lyssnade han, men han är tonåring, och vi vet alla hur det var, in genom ena örat och ut genom andra. Om han inte kan ta till sig den simpla informationen, hur han de då tillåta att han får bestämma att han vill utföra denna operation?
Fetma och övervikt är ett växande problem i hela västvärlden, inte bara i USA och Storbrittainien. Det kostar våran sjukvård flera miljoner varje år. Tänk bara alla följdsjukdomar, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, sömnapné, osv, osv.
När ska vi stanna upp, se över detta, och börja arbeta förebyggande så att detta beroende kan åtgärdas innan man väger över 300kg och inte kan röra på sig? När ska okunskapen sluta vinna och viljan att leva fullt ut kicka in?
Det som fascinerar mig är psykologin bakom det hela, beroendet, den självförvållande smärtan och hur omgivningen bidrar till inidividens självdestruktiva beteende genom att köpa mat till dem, osv.
Jag undrar alltid när jag ser 340kg mannen som är sängbunden och har kateter och knappt kan andas vart det gick snett? När började en här spiralen utför? Och hur rättfärdigar man detta för sig själv? Hur får man sina barn att tro att det är ok att forsätta ge mamma 12st ägg, 2 limpor, 2liter mjölk och ett paket sockrade flingor till frukost när hon redan väger 290kg och inte kan komma upp ur sängen?
Det ligger ju så mycket mer bakom det än enkel kärlek till mat. Jag menar hur många finns det inte som älskar mat men ändå har en normalvikt. Det är ju så komplext och individuellt att det känns som att välden bara har accepterat att det blir så ibland. Folk äter sakta ihjäl sig, så är det. Och vill de ha hjälp när de har ett BMI över 30 finns det ju gastric bypass, gastrick banding, fettsugning, m.m. Men vad löser dessa ingrepp egentligen?
Två av de program jag sett över de senaste dagarna handlade om ungdomar. En amerikansk kille, 14 år, 150kg och fick en hjärtattack vid 13 års ålder! Den andre var en brittisk kille, 140kg, 15 år och fick en gastric banding operation utförd. När man är ungdom ska man inte behöva uppleva sådanna saker! Man ska inte behöva vara så överviktig vid 15 att man måste utföra en operation. Och det värsta med det, enligt mig, är att läkarna var alltför villiga at utföra denna operation på ett växande barn! För om sanningen ska fram är man faktiskt bara barnet vid 15 år. Det var inget fokus på att få honom att förändra sin livsstil eller få hjälp av en psykolog för att komma till roten av detta beteende för att se om det kunde förädra hans vikt. Istället utfördes en operation(javisst, inte så komplex, den utförs via titthål och går att ta ut om komplikationer uppstår) som pojken inte riktigt verkade förstå allvarligheten av.
Let's face it, vid 15 år inte hjärnan färdig utvecklad, man är ju rätt lost i den åldern. Killen opererades, de förklarade vad han kunde och inte knde äta, osv, han åker hem, och vad gör han? Steker en omlett på 5 ägg! Lyssnade han inte på dem när han sa att hans magsäck nu var i storleken av 1 ägg? Antagligen lyssnade han, men han är tonåring, och vi vet alla hur det var, in genom ena örat och ut genom andra. Om han inte kan ta till sig den simpla informationen, hur han de då tillåta att han får bestämma att han vill utföra denna operation?
Fetma och övervikt är ett växande problem i hela västvärlden, inte bara i USA och Storbrittainien. Det kostar våran sjukvård flera miljoner varje år. Tänk bara alla följdsjukdomar, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, sömnapné, osv, osv.
När ska vi stanna upp, se över detta, och börja arbeta förebyggande så att detta beroende kan åtgärdas innan man väger över 300kg och inte kan röra på sig? När ska okunskapen sluta vinna och viljan att leva fullt ut kicka in?
Min största rädsla av dom alla.
Jag har precis sett ett avsnitt av Greys anatomy.
Det fick mig att tänka på döden.
Den är så mörk och ständigt närvarande.
Så narturlig, skrämmande och ibland kanske underbar.
En del av livet helt klart och något vi alla kan vara säkra på att vi en dag kommer att få uppleva. Uppleva som i att vänner, föräldrar, syskon, bekanta, främlingar och mig själv en dag lämnar livet. Det skrämmer mig inte så mycket att jag en dag kommer att gå bort.
Jag hoppas att jag den dagen jag gör det kommer att känna att jag levt ett bra liv.
Jag hoppas att människor omkring mig kommer att ha fina minnen och att dom kommer att se tillbaka på mig med glädje.
Men är det något som verkligen skrämmer mig så är det tanken på att förlora någon jag älskar. Bara tanken får mig att känna stress, sorg och panik.
Jag vet att dagen kommer att komma och jag är glad för var dag som går, som inte är den. Man får försöka att njuta av dom man älskar och har i sin omgivning till max när man får.
Vissa människor känns verkligen som en gåva.
Jag tillhör den så kallade generation y.
En generation som vet vad dom vill ha, aldrig vill bli vuxna och leka hela livet.
Vi har tydligen haft det för bra. Vi har för mycket information och får svårt att välja.
Jag kan se dragen även hos mig även om inte allt av det där är självklart.
Så många gånger har jag drömt mig bort, utomlans och att få ut och testa mig och självförverkliga mig. Att få ha sol varje dag när jag går upp osv.
Så nu när jag sitter och funderar över döden så känns solen, USA och alla drömmar helt plötsligt väldigt avlägsna.
Det är så lätt att rycka på axlarna och tänka att det som finns här kommer att finnas kvar. Men hur vet man egentligen det? Hur kan man vara SÄKER på att det finns kvar?
Döden smyger runt hörnet.
Vad är det som är viktigt, EGENTLIGEN?
Utan att behöva tänka så mycket så är ju svaret självklart dom jag älskar.
Min familj, min släkt, mina vänner.
Imorgon kommer min bästa bästa pappa på besök och min kära lillebror.
Jag har längtat i veckor och förberett. Mat och städning.
Jag önskar så att jag kunde träffa dom oftare.
Tidigare har jag tänkt att jag ska flytta bort, långt bort från det gamla.
Nu helt plötsligt förstår jag inte riktigt varför?
Varför?
EGENTLIGEN?
Brist på stimulans
Just nu känns livet rätt grått och tråkigt. Tiden bara går utan att det händer speciellt mycket anmärkningsvärt.
Min utbildning har gått från att vara intressant, givande och utvecklande till extremt tråkig. Vi ska skriva B uppsats. Det ska vara vetenskapligt skrivet, inga åsikter, inga tankar, inga tecken av människan bakom uppsatsen. Finns det något mer ostimulerande än att tvingas passa in i en mall? Att vara som alla andra. Att göra som alla andra.
Jag har svårt att se syftet. Hur ska jag växa av detta? Hur ska jag utvecklas? Hur förbereder detta mig för framtiden och mitt kommande yrke?
Jag förstår meningen med varför jag ska kunna skriva på detta sätt. Men helt ärligt känns det bara som slöseri på värdefull tid om skulle kunna gå till annat.
Det känns som att vissa delar av dagens utbildningar och arbeten inte riktigt fungerar för oss "den tänkande generationen". Vi är uppvuxna med förmågan och viljan att ifrågasätta, kirtisera och ändra. Vi har lärt oss att vara den vi känner vi ska vara, inte den någon annan känner att vi ska vara. Vi är beresta, livsvana, starka och självständiga. Vi tror inte på at en mall passar alla. Vi vet om att inidiver har olika behov, olika synsätt, olika mål.
Vi diskuterar, funderar, vänder ut och in på saker och finner lösningar. Vi behöver inte få alla instruktioner övertydliga, vi har förmågan att tänka själva, att fråga när vi behöver och att fixa det så att det funkar.
Vi behöver stimulans, utmaningar, förändrig. Vi behöver nytänk. Vi behöver utveckling.
"Den tänkande generationen". Det är vi som ska förändra världen.
"Större risk för ohälsa bland barn till ensamstående"
"Barn som lever med en ensamstående förälder löper ökad risk för psykiska problem jämfört med barn som bor tillsammans med båda föräldrarna. Det visar en forskningsgenomgång som Statens folkhälsoinstitut har gjort."
Klickade in på Makalösa Föräldrars Hemsida, hade inte varit inne där på år och dar... då såg jag detta. SHI har publicerat en rapport som hävdar att barn till ensamstånde löper större risk för psykisk ohälsa, alkohol - och drogproblem, m.m.
Herregud tänker jag med skräck. Vad är detta?!
Men rapporten är väl öppen för tolkning, ni hittar den här. Lyssnar man på diskussionen som länkas till på Makalösa sidan från Nyhetsmorgon på TV4 så inser man att det kanske inte är själva "ensamståendet" som är problemet. Det är stressen man som ensamstående har att klara allt, att vara superförälder, det är konflikter med den andra föräldern, det är ekonomisk stress som leder till ohälsa hos den ensamstående föräldern som i sin tur leder till ohälsa hos dennes barn.
Det tycker jag är självklart. Oasvett om man är kärnfamilj, regnbågsfamilj, ensamstående eller något annat så är det viktiga ju att föräldern kan vara det stöd för barnet som barnet behöver. Det är ju det som spelar roll! Inte om man är ensamstående eller ej.
"I Sverige lever ungefär vart femte barn i åldern 0-17 år med en ensamstående förälder. Det motsvarar närmare 400 000 barn."
Referens:
Statens Folkhälsointitut - http://www.fhi.se
Klickade in på Makalösa Föräldrars Hemsida, hade inte varit inne där på år och dar... då såg jag detta. SHI har publicerat en rapport som hävdar att barn till ensamstånde löper större risk för psykisk ohälsa, alkohol - och drogproblem, m.m.
Herregud tänker jag med skräck. Vad är detta?!
Men rapporten är väl öppen för tolkning, ni hittar den här. Lyssnar man på diskussionen som länkas till på Makalösa sidan från Nyhetsmorgon på TV4 så inser man att det kanske inte är själva "ensamståendet" som är problemet. Det är stressen man som ensamstående har att klara allt, att vara superförälder, det är konflikter med den andra föräldern, det är ekonomisk stress som leder till ohälsa hos den ensamstående föräldern som i sin tur leder till ohälsa hos dennes barn.
Det tycker jag är självklart. Oasvett om man är kärnfamilj, regnbågsfamilj, ensamstående eller något annat så är det viktiga ju att föräldern kan vara det stöd för barnet som barnet behöver. Det är ju det som spelar roll! Inte om man är ensamstående eller ej.
"I Sverige lever ungefär vart femte barn i åldern 0-17 år med en ensamstående förälder. Det motsvarar närmare 400 000 barn."
Referens:
Statens Folkhälsointitut - http://www.fhi.se
Rosa klänning
Idag när jag satt djupt försjunken i mina böcker (ok, det var en drömbild av det), började jag tjuvlyssna på ett samtal som grannbordet hade.
Den ena kvinnan berättade hur personalen på hennes dotters dagis hade kommenterat att dottern aldrig hade kjol. Kvinnan var irriterad över detta. Hon förstod inte syftet varför hennes dotter skulle ha kjol eller klänning, "man kan ju inte leka och klättra lika bra då" sa hon. Diskussionen fortsatte och hon berättade att hennes dotter bara hade en klänning som hon fått av någon släkting, att klänningar var så opassande för små barn. Hon berättade också att hennes man varit och skulle köpa regnkläder och expediten hade frågat "Är det till en pojke eller flicka?" Mannen hade då sagt "Vad spelar det för roll?" Och expediten hade sagt något i stil med "Ja, det ska ju vara unisex nuförtden."
De diskuterade hur könsindelat saker ska vara och varför ska små barn utsättas för detta? Varför ska små flickor ha klänning och kjol när det uppenbart är så opraktiskt på barn?
Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, den konstanta kampen för "jämlikhet mellan könen".
Själv tror jag inte på jämlikhet. Missförstå mig rätt nu, jag tycker självklart att alla ska ha samma lön för samma jobb oavsett kön, unrsrung, osv. Jag tycker också att kvinnor inte ska behöva nedvärderas, sexuellt utnyttjas, trackasseras eller på något annat sätt behandlas dåligt för att de är kvinnor. Jag tycker alla har rätt till respekt och omtanke.
Samtidigt tror jag inte att det är möjligt för män och kvinnor att vara jämlika; att vara lika. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Tack Gud för det!
Det jag tycker är jobbigt är den här stressen som finns nuförtiden, att det ska vara så politiskt korrekt. Som kvinna ska man vara ute på arbetsmarknaden, slita och armbågas med männen. Som man ska man vilja ha pappaledigt flera månader, diska, laga mat, tvätta.
Är man så av sig själv, fine! Det är bra, inget emot det.
Men jag avskyr att man som kvinna ska vara mindre stark eller självständig om man väljer att vara hemmafru och ägna sig åt barnen. Eller om man som man hellre jobbar än att stannar hemma med ungarna. Det jag inte tål är att de klassiska rollerna som uppstått någonstans långtlångt tillbaka ska förkastas som fel. Vill du vara hemma fru? FEL. Ut och jobba. Vill du vara den försörjande maken? FEL. Hem och byt blöjor!
Varför kan man inte få göra det man själv vill? Varför ska man inte få följa tidigare generationers forspår? Om det är det man vill, om det är det som passar en, hur kan det då nedvärderas så?
För om sanningen ska fram så går trenden (och jag kallar det för "trend" för att det pågåt för kort tid för att det ska ses som en sann "förändring") med könsneutralitet och jämlikhet emot biologin. För biologiskt sett finns det en man och en kvinna för fortplantingens skull. Jag vet, det låter som ett argument mot homosexualitet, men det är det inte! Det jag vill säga med det är bara att det inte är något fel med att vilja vara "kvinnlig" eller "manlig" det är en del av vår natur. Och personligen så tror jag, oavsett som den där kvinnan sätter en klänning eller kjol på sin dotter eller inte kommer dottern kommer få bröst och höfter som killarna tycker om att titta på (och vissa tjejer med). Oavsett om hennes mamma klär henne i klänning eller inte kommer hon bli en kvinna.
Och om ärligheten ska fram, är inte det en gåva?
Jag älskar att vara kvinna.
Jag tror starkt på att man blir den man är menad att vara. Visst påverkar samhälle och uppfostran, men biologin finns ju där. Och för många är den svår att förneka. Är det viktiga verkligen om ens barn har klänning eller inte? Det finns ju en anledening varför kvinnan föder barnet och är den som ammar. Det finns ju en anledning varför män har lättare att bygga starka muskler. Och jag tycker faktiskt att oavsett kön ska barn få vara barn och få finna sin egen väg till sitt rätta jag.
Kläder är bara kläder.
Den ena kvinnan berättade hur personalen på hennes dotters dagis hade kommenterat att dottern aldrig hade kjol. Kvinnan var irriterad över detta. Hon förstod inte syftet varför hennes dotter skulle ha kjol eller klänning, "man kan ju inte leka och klättra lika bra då" sa hon. Diskussionen fortsatte och hon berättade att hennes dotter bara hade en klänning som hon fått av någon släkting, att klänningar var så opassande för små barn. Hon berättade också att hennes man varit och skulle köpa regnkläder och expediten hade frågat "Är det till en pojke eller flicka?" Mannen hade då sagt "Vad spelar det för roll?" Och expediten hade sagt något i stil med "Ja, det ska ju vara unisex nuförtden."
De diskuterade hur könsindelat saker ska vara och varför ska små barn utsättas för detta? Varför ska små flickor ha klänning och kjol när det uppenbart är så opraktiskt på barn?
Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, den konstanta kampen för "jämlikhet mellan könen".
Själv tror jag inte på jämlikhet. Missförstå mig rätt nu, jag tycker självklart att alla ska ha samma lön för samma jobb oavsett kön, unrsrung, osv. Jag tycker också att kvinnor inte ska behöva nedvärderas, sexuellt utnyttjas, trackasseras eller på något annat sätt behandlas dåligt för att de är kvinnor. Jag tycker alla har rätt till respekt och omtanke.
Samtidigt tror jag inte att det är möjligt för män och kvinnor att vara jämlika; att vara lika. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Tack Gud för det!
Det jag tycker är jobbigt är den här stressen som finns nuförtiden, att det ska vara så politiskt korrekt. Som kvinna ska man vara ute på arbetsmarknaden, slita och armbågas med männen. Som man ska man vilja ha pappaledigt flera månader, diska, laga mat, tvätta.
Är man så av sig själv, fine! Det är bra, inget emot det.
Men jag avskyr att man som kvinna ska vara mindre stark eller självständig om man väljer att vara hemmafru och ägna sig åt barnen. Eller om man som man hellre jobbar än att stannar hemma med ungarna. Det jag inte tål är att de klassiska rollerna som uppstått någonstans långtlångt tillbaka ska förkastas som fel. Vill du vara hemma fru? FEL. Ut och jobba. Vill du vara den försörjande maken? FEL. Hem och byt blöjor!
Varför kan man inte få göra det man själv vill? Varför ska man inte få följa tidigare generationers forspår? Om det är det man vill, om det är det som passar en, hur kan det då nedvärderas så?
För om sanningen ska fram så går trenden (och jag kallar det för "trend" för att det pågåt för kort tid för att det ska ses som en sann "förändring") med könsneutralitet och jämlikhet emot biologin. För biologiskt sett finns det en man och en kvinna för fortplantingens skull. Jag vet, det låter som ett argument mot homosexualitet, men det är det inte! Det jag vill säga med det är bara att det inte är något fel med att vilja vara "kvinnlig" eller "manlig" det är en del av vår natur. Och personligen så tror jag, oavsett som den där kvinnan sätter en klänning eller kjol på sin dotter eller inte kommer dottern kommer få bröst och höfter som killarna tycker om att titta på (och vissa tjejer med). Oavsett om hennes mamma klär henne i klänning eller inte kommer hon bli en kvinna.
Och om ärligheten ska fram, är inte det en gåva?
Jag älskar att vara kvinna.
Jag tror starkt på att man blir den man är menad att vara. Visst påverkar samhälle och uppfostran, men biologin finns ju där. Och för många är den svår att förneka. Är det viktiga verkligen om ens barn har klänning eller inte? Det finns ju en anledening varför kvinnan föder barnet och är den som ammar. Det finns ju en anledning varför män har lättare att bygga starka muskler. Och jag tycker faktiskt att oavsett kön ska barn få vara barn och få finna sin egen väg till sitt rätta jag.
Kläder är bara kläder.
Var dig själv!
"Be who you are and say what you feel
because those who mind don't matter
and those who matter don't mind."
- Unknown
Om livets mening.
Jag tror att vi alla varit där någongång.
Snuddat vid tankarna och orden.
Vad är livets mening?
Jag har suttit och tittat runt på lite bloggar ikväll och jag fann en otrolig inspiration att skriva om hur jag kom fram till ett svar på den frågan.
År 2006 var ett år när jag snuddade vid min botten.
Jag var 20 år, utbränd och hade gått in i väggen.
Mobbning på jobbet, föräldrar i skilsmässa, egna uppbrott, bilkrockar, hundar som dog tragiskt...den ena olyckan efter den andra och tillslut hamnade jag i ett tillstånd där jag bara gick och väntade på nästa grej som skulle hända. När den hände så såg jag på den likgiltigt, inga tårar....ingenting.
Så kom ångesten, panikattackerna.
Jag vandrade som i ett ständigt mörker.
Det var dagar jag inte gick ut, dagar jag funderade på vad som skulle hända om jag bara klev mitt ut i bilvägen, dagar jag inte ens klev upp ur sängen för att jag var vaken hela nätterna.
När jag tänker på det idag så kom jag till en punkt där jag fick valet.
Leva eller dö.
Kämpa eller ge upp.
Jag valde att kämpa.
Vägen dit där jag är idag har inte varit lätt men jag är glad att jag valde som jag gjorde.
Den delen av mitt liv gav mig många insikter och den präglar mig hårt hur och vem jag är som person. Jag insåg att jag själv är det viktigaste för mig. Om jag vill finnas till för dom jag älskar så måste jag först alltid ta hand om mig själv. Dom som betyder något blir ledsna och oroliga för mig om jag inte mår bra. Samt att jag måste ta hand om mig så att jag existerar för att finnas till.
Jag funderade över livets mening och pratade om det med en klok person jag stötte på. Han sa åt mig att vända på det...att inte fråga "Vad är meningen med livet?" utan att i stället fråga "Vad ger mening åt livet?". Helt plötsligt så insåg jag att det är ju så självklart att det är så man ska tänka. Meningen med livet är så personlig.
Mitt svar på den frågan var självklar redan från dag ett.
Jag vill leva, utvecklas som person och hjälpa mina medmänniskor.
Skapa en bättre värld.
Vi har så mycket dåliga saker som händer. Jag förstår inte varför vi krigar mot varandra och inte hjälps åt på enad front. Självklart förstår jag det på en psykologisk nivå. Med avundsjuka, rädsla osv. Men varför kämpar vi inte för att se över dom sakerna?
Mitt mörka år fick mig att sluta dömma mig själv så hårt.
Jag läste Kay Pollaks bok "Att välja glädje".
Insåg att jag dömde andra på exakt samma punkter som jag dömde mig själv så hårt på. Idag är jag en person som verkligen jobbar med att inte dömma människor för deras handlingar. Jag jobbar på att försöka förstå varför dom väljer att göra som dom gör...
När jag insåg allt detta så började jag tänka i banorna att försöka skapa något liknande med filmen "Pay it forward" (Skicka vidare). Jag började fundera på hur jag kunde hjälpa människor som jag inte kände. Människor som jag mötte på stan.
Det senaste året har jag haft fullt upp med själva levandet själv.
Så mitt projekt har legat lite på is.
Men jag tror att min grundsyn på livet ändå gör att jag påverkar människor åt det hållet. Omedvetet, medvetet. Jag vill i alla fall tro att jag påverkar genom att bara vara. Genom min vilja att vara ett lite bättre jag. Genom att aldrig sluta kämpa för att hjälpa. Att finnas där...
Jag försöker att vara en snäll person.
En annan bok jag läste 2006 var "Medmänniskor" av Stefan Einhorn.
Boken handlar om en medveten snällhet.
Något mer än när vi säger att "kossor är också snälla".
Jag och "Z" träffades i samband med mitt mörka år.
Vår vänskap och "Z" har lärt mig så otroligt mycket vist.
En av de viktigaste sakerna är nog att saker sker av en anledning.
Kanske inte som en högre anledning från en gubbe i himlen.
Men har ni någonsin varit med om något extremt jobbigt och så händer något, ni träffar någon som hjälper er att klara av den jobbiga situationen så mycket bättre?
Jag ångrar aldrig något i mitt liv.
Aldrig några beslut, vägval. Inget!
Allt jag varit med om har skapat mig.
Alla mina erfarenheter hjälper mig att hjälpa människor jag möter.
Mitt livs mening.
Att vara en god medmänniska!
Jag är säker. Är du?
Min utbildning är väldigt intressant många gånger.
Vi får ofta frågor som riktigt får en att tänka till på hela vår uppväxt och vårt existens.
På den senaste föreläsningen vi hade i onsdags så fick vi frågan av vår föreläsare:
"Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva om ditt liv?"
Ett annat samtalsämne vi även hade i onsdags som hänger ihop lite med det är "om man skulle befinna sig där man är om man skulle bli/varit ekonomiskt oberoende".
Vi gjorde en liten omröstning snabbt i klassrummet och ärligt så var det förvånandsvärt många som inte skulle sitta där om dom haft massor med pengar.
Helt ärligt så vart jag förvånad, men ändå inte.
Vi stöps in i en form att vi måste plugga, vi måste skaffa oss pengar och karriär, vi måste konsumera i mängder. Tänk bara på alla modebloggar. Våra små flickor matas från unga år att man måste ha "rätt" kläder, kosta vad det kosta vill.
Vi gör saker utan att vi verkligen har tänkt igenom om vi VERKLIGEN vill det.
Jag satt där i klassrummet och tänkte på att alla dom här personerna ska sen ha detta yrke och så vill dom EGENTLIGEN inte ha det. Inga sådär äkta mycket med hjärtat. Skrämmande!
Faktiskt så tror jag att jag skulle vara exakt där jag är, pengar eller ej.
Visst skulle jag leva liiite annorlunda, resa lite mer absolut!
Men min utbildning är en del av mig.
Den hör till vem jag är och vill vara, till mina värderingar.
Jag tror jättemycket på att leva varje dag som den var den sista.
Inte helt lätt. Och det är ju lite som att alltid vara snäll eller att aldrig vara arg. Visst måste vi ha sånna tillfällen när vi tillåter oss själva att bli det med. Olikheter är nödvändigt för vår existens. Även livet kommer med vissa avigsidor som tillhör för att vi ska kunna leva.
Vi har ETT liv. Ungefär 100 år om vi blir gamla. Ungefär 36500 dagar.
Om vi räknar bort den tiden vi faktiskt sover så har vi inte mycket tid på oss att leva.
Varför ska man sitta ett helt liv och göra något man faktiskt inte vill göra, bara för att någon annan säger att det är rätt? Bara för att vi blir infösta i ett fack?
Fundera lite på om du lever?
Gör du det du faktiskt VILL göra?
Kommentar till Personkemin...
Har tänkt på M's inlägg en del idag. Håller med om att man nog projicerar mycket och att det är egenskaper man inte tycker om hos en person som gör att man väljer bort den ur ens liv.
Men något biologiskt rent "animalistiskt" tror jag också det beror på. Kanske är det doft, kanske är det energi, jag vet inte... Men ibland väljer man ju bort människor man inte känner, inte för att vara dömmande utan för att ens instinkt säger åt en att göra så. Det är ju oftast när man inte lyssnar på sin intution eller instinkt som man senare väljer bort den personen "pga att personkemin inte klickar". Eller som man också kan beskriva det, att man inte har så mycket gemensamt eller inte funkar ihop... Förklaringarna varierar ju.
Även om jag håller med M att personkemin e lite klyddigt och mer av en ursäkt än en orsak, så tror jag faktiskt att det finns någon biologisk aspekt när det gäller vem man har i sitt liv. Vi tror att vi gör val, men kanske är det bara "naturensgång"?
Positiv energi
Har tänkt mycket på det där med energi, hur energi påverkar det vi gör. Är man positivtintälld till något känns det lättare och roligare. Är man fylld av negativ energi på känns allt som skit. Idag bestämde jag mig för att gå ut med positiv energi och vara lite extra trevlig mot främlingarna som sattes i min väg. Jag log mer, hejade på folk jag inte känner på gymmet och höll dörrar öppna för folk som var flera meter bort.
I ärlighetens namn möttes jag inte av lika mycket positiv energi tillbaka, men vissa log vänligt och tackade för min anstränging.
Vi är ju medmänniskor, och det känns som vi glömmer det allt för ofta. Man blir ofta otrevligt bemött av folk man inte känner i affären, på gatan eller var man nu än befinner sig. Och med tiden har man lärt sig att skaka av det och gå vidare. Men vore det inte trevligare om alla slutade vara så tjuriga och istället försökte möta världen med en gnutta positvitet. Bara för att du jobbar som busschauffiör och träffar tusentals olika människor dagligen betyder inte att dessa människor är dåliga och att du behöver vara otrevlig. Eller bara för att du har en dålig dag behöver du inte tränga dig före mig i kön med din vagn full med varor när du ser att jag bara ska köpa ett paket mjölk.
Det bästa som finns är ju när en främling ler mot en. När kassörskan önskar en en trevlig dag. När busschauffören säger god morgon med ett vänligt leende. Eller främlingen låter en gå före i kön. Du, någon som jag inte känner och kanske aldrig träffar igen, kan göra hela min da bättre. Jag lovar, jag ska försöka mitt bästa för att göra detsamma för dig.
Jag möter omvärlden med ett leende, med positiv energi.
Personkemi...vilket bullshit!
Hur ofta får man inte höra att "Jag tål inte den personen, personkemin finns inte".
För mig är personkemi ett allmänt bullshit och en lätt och ursäktat sätt att säga att man helt enkelt inte tycker om en person. Det är ett sätt som gör att man slipper fundera och förklara vidare för andra varför det är så att man stör sig så ofantligt på just denna människa. Många sväljer det med hull och hår. "Jahaja, ja men personkemi..det känner vi ju alla till. Det är ju inget man kan göra något åt".
Att skylla på personkemi är som att svara därför på en fråga.
Det finns ALLTID ett varför!!!
Visst! Jag tycker inte om alla människor.
Jag hatar aldrig, men jag tycker mer eller mindre om.
För mig är det självklart att den allmänt accepterade personkemin består av sidor man själv inte riktigt vill konfrontera. Det kan handla om att personen man stör sig på har egenskaper och ett beteende som påminner en om undermedvetna eller medvetna händelser eller personer som man minns som dåliga. Det kan vara en slags projiecering med egenskaper om oss själva vi inte vill kännas vid.
Kanske kan det också vara så att personens agerande strider helt mot våra värderingar. Allt det vi grundar vårt sätt att leva på.
Oavsett vad det är som grundar sig till den spricka som uppstått mellan två individer så har det INTE med kemi att göra. Kemi är kemi och är biologiskt.
Roller i vänskap
Stod precis med kvällsdisken och funderade... Vad är det som gör att man fortsätter vara vän med någon? Att man initialt blir vän med någon beror ju oftast på att man har bra personkemi, liknande intressen osv. Men vad är det som avgör om en vänskap är "värd" att fortsätta?
Efter det så började jag fundera på det där med roller i vänskap. Även om man inte alltid uttalat kategoriserar sina vänner så finns det ju ofta olika vänner för olika tillfällen.
Man har den man vänder sig till då allt är skit.
Den man skrattar med.
Den man är tyst med.
Den man festar med. osv...
En person kan vara en kombination av detta, men ni förstå väl grundtanken.
Och i och med att man har olika vänner för olika ändamål i livet bär man själv också en sämpel, en roll, i en annan persons liv. Det är ju där värdet i vänskapen ligger, djupet av den. Jag ringer inte min kompis som jag bara skrattar med när jag är deppig, och jag umgås inte med min sitta tyst kompis när jag har ett otroligt pratbehov.
Ens egenvärde höjs när man är av värde till någon annan. Det känns ju bra att kunna ställa upp för kompisen som hejdlöst gråter på telefonen och få henne att bli lugn. Det känns ju jätte bra när man dansat hela natten och ens vän säger "Det var den bästa utekvällen någonsin". Ens ego växer.
Men när den plats man hade i en vänskapsrelations tas över av någon annan eller helt plöstligt blir odefinierad då förlorar man lite av sig själv och vet inte på vilken fot man ska stå. När ens kompis som brukade ringa varje dag ringer någon annan, eller ens hemma kväll kompis inte vill mysa ihop längre utan hellre vill gå ut. Då bryts ju mönstret och saker blir oorganiserade. Vem är man då?
För över ett år sedan hände detta mig. Definitionen av vem jag var för min vän rubbades. Jag blev förvirrad, osäker på mis själv och svag i våran vänskap. Jag hade blivit ersatt och mindre värd utan att jag förstod varför. En vägg hade byggts upp där det förr var öppna ängar. Jag kunde inte förstå vad som pågick. Förrän idag. Jag hade förlorat min självklara roll i den andra människans liv och detta gjorde att min roll blev odefinierad, jag förlorade värde, jag försvann.
Under den tiden mådde jag jätte dåligt vilket medförde till att jag drog mig undan vilket gjorde att denna personen puttade mig undan mer.
Jag har aldrig tidigare insett hur viktigt det är att ha sin roll, sin plats i en vänskapsrelation. Att veta vem man är i vänskapen och varför. Men det är ju faktiskt rollerna i våra relationser som för att de forsätter vara fungerande relationer.
De bästa vännerna.
Idag är en sån där dag när hjärtat är lite extra ömt.Alla känslor känns lite extra mycket.
Jag var på bio ikväll och såg Bröllopsduellen.
En allt för ytlig film för vissa kanske, ikväll så lyste budskapen med sin närvaro för mig. Älskar filmer och serier där dom har kloka ord och citat på slutet.
Hur som helst...
...hjärtat ömmade och jag kämpade mot tårarna.
Filmen fick mig att tänka på mina allra bästa vänner.
"Z" och min pappa.
Det var en scen i filmen när en av tjejerna låg och pratade med sin pojkvän i sängen.
Hon sa att hon kände sig så ensam. Hennes pojkvän förstod att även fast hon hade honom så behövde hon sin vän. Hon saknade verkligen sin vän.
Jag insåg att jag har två sånna personer i mitt liv.
Även fast vi inte bor på samma ställe, även fast vi inte ses så ofta, pratar varje dag eller alltid håller sams, så är det dom som får mig att känna det som att jag inte står ensam.
Det är dom jag saknar så det värker i kroppen och det är dom jag ringer till och bara är. Det är dom som känner mig bättre än jag känner mig själv och det är dom som vet utan att jag behöver säga hela meningar...eller säga något alls.
Det är ingen tävling.
Det handlar inte om att vara bästa vänner, närmst eller att dela allt.
Vänskap är så mycket mer...
Det är att stå kvar när vännen beter sig värre än värst.
Veta att det egentligen är hjärtat som värker.
Det är att ge goda råd men att aldrig dömma om vännen väljer något annat.
Om att finnas där OM det går fel, efter.
Vara lycklig om man själv hade fel.
Det handlar om att bara lyssna utan att komma med goda råd.
Veta att vi alla har dåliga dagar och behöver klaga ibland.
Att alltid ställa upp det mesta vi kan.
Även om vi gör det på olika sätt.
Jag har verkligen dom bästa vännerna man kan tänka sig.
Alla borde verkligen ha vänner som dom.
Min vän "Z" och min kära far.
Filmen fick mig att tänka på hur viktigt det är att uppskatta det man har. De man har.
Att inte ta det förgivet och att tala om för dom ofta, ofta hur viktiga dom är.
Åttlingar
Har precis kollat klart på ett klipp med Nadia Suleman, kvinnan i USA som nyligen födde åttlingar, i vecka 30. Hon har sedan tidigare 6 barn, alla födda via IVF. Hon är ensamstånde och arbetslös. Hon är 14 barns mamma.
Efter att redan vara 6 barns mamma bestämde hon sig att ta de resterande 6 embryona inplanterade och se om det tog eller ej, hon sa i intervjun att hon inte ville slänga dem. Chansen var inte jätte stor att graviditeten skulle gå vägen eftersom hon haft problem med missfall, cystor osv.
6 embryon blev 8 barn.
Åtta små liv som fick komma in i denna värld 10 veckor för tidigt.
Trots detta verkar de ha klarat sig bra, enligt mamman själv och reportern. Vad konsekvenserna blir för dessa barn i from av handikapp eller utvecklingstörning är omöjligt att säga just nu, bara tiden kan utvisa.
Det som är helt oförståeligt för mig är hur man, som ensamstående till 6 barn, tänker när man väljer att skaffa fler barn. Vems behov tänker man på? Vad är det man värdesätter?
Det finns 24 timmar på ett dygn, 7 dagar på en vecka... 24 barn/14 barn = ca 1,5 timme. Om hon är uppe dynget runt hinner hon umgås med varje barn enskilt i 1 timme och 30 min per dyrgn. Om hon däremot får ett barn eller flera barn med speciella behov måste hon prioritera deras behov. Det kan innebära sondmatning, blöjbyten i flera års tid, sjukgymnastik, läkarbesök och för att inte tala om kostnaderna(detta är USA det gäller, inget land med socialiserad sjukvård). Det krävs ingen matematisk uträkning att förstå...
Ingen klarar 14 barn helt själv, det är omöjligt! Ingen klarar 8 spädbarn! Man har bara två armar!
Vad tänkte hon med?! Hur rättfärdigade hon detta för sig själv? Hur kan hon stå för det gentemot hennes äldsta barn som kommer vara tvugna att inte bara ta mer ansvar utan också uppfostra sina småsyskon? Tror hon inte att det kommer finnas konsekvenser? Hur kommer de resterande 6 må av all uppmärksamhet deras syskon får? Hur kommer detta påverka deras självkänsla, deras framtidar, deras plats på denna jord?
Jag menar inte att det behöver vara negativt med många barn eller stora syskonskaror. Och jag ger verkligen tummen upp till familjer som bryter från kärnfamiljsnormen. Men man måste vara realistisk, och någonstans på vägen verkar hon tappat greppet. Hennes IVF läkare borde satt stopp någonstans, utav etiska skäl och skickat henne till en psykolog eller kurator. Vad är det för läkare?! Vad tänkte han eller hon med!
Kvinnan behövde inte fler barn för att fylla det som hon fösökte fylla, hon behövde hjälp. Hon behöver hjälp.
Jag vet helt ärligt inte om jag ska känna sympati eller vrede mot henne... Det är hennes val, hennes liv. Men är det någon som tänkt på barnen? Någon som funderat på hur de kommer må?
Efter att redan vara 6 barns mamma bestämde hon sig att ta de resterande 6 embryona inplanterade och se om det tog eller ej, hon sa i intervjun att hon inte ville slänga dem. Chansen var inte jätte stor att graviditeten skulle gå vägen eftersom hon haft problem med missfall, cystor osv. 6 embryon blev 8 barn.
Åtta små liv som fick komma in i denna värld 10 veckor för tidigt.
Trots detta verkar de ha klarat sig bra, enligt mamman själv och reportern. Vad konsekvenserna blir för dessa barn i from av handikapp eller utvecklingstörning är omöjligt att säga just nu, bara tiden kan utvisa.
Det som är helt oförståeligt för mig är hur man, som ensamstående till 6 barn, tänker när man väljer att skaffa fler barn. Vems behov tänker man på? Vad är det man värdesätter?
Det finns 24 timmar på ett dygn, 7 dagar på en vecka... 24 barn/14 barn = ca 1,5 timme. Om hon är uppe dynget runt hinner hon umgås med varje barn enskilt i 1 timme och 30 min per dyrgn. Om hon däremot får ett barn eller flera barn med speciella behov måste hon prioritera deras behov. Det kan innebära sondmatning, blöjbyten i flera års tid, sjukgymnastik, läkarbesök och för att inte tala om kostnaderna(detta är USA det gäller, inget land med socialiserad sjukvård). Det krävs ingen matematisk uträkning att förstå...
Ingen klarar 14 barn helt själv, det är omöjligt! Ingen klarar 8 spädbarn! Man har bara två armar!
Vad tänkte hon med?! Hur rättfärdigade hon detta för sig själv? Hur kan hon stå för det gentemot hennes äldsta barn som kommer vara tvugna att inte bara ta mer ansvar utan också uppfostra sina småsyskon? Tror hon inte att det kommer finnas konsekvenser? Hur kommer de resterande 6 må av all uppmärksamhet deras syskon får? Hur kommer detta påverka deras självkänsla, deras framtidar, deras plats på denna jord?
Jag menar inte att det behöver vara negativt med många barn eller stora syskonskaror. Och jag ger verkligen tummen upp till familjer som bryter från kärnfamiljsnormen. Men man måste vara realistisk, och någonstans på vägen verkar hon tappat greppet. Hennes IVF läkare borde satt stopp någonstans, utav etiska skäl och skickat henne till en psykolog eller kurator. Vad är det för läkare?! Vad tänkte han eller hon med!
Kvinnan behövde inte fler barn för att fylla det som hon fösökte fylla, hon behövde hjälp. Hon behöver hjälp.
Jag vet helt ärligt inte om jag ska känna sympati eller vrede mot henne... Det är hennes val, hennes liv. Men är det någon som tänkt på barnen? Någon som funderat på hur de kommer må?
Vår längtan
Idag tittade den vackra solen fram mellan målnen flera gånger.
Himlen blev blå och allt sken upp.
Fåglarna kvittrade.
Jag kunde inte hjälpa att le.
Sol, sol, du vackra sol! Jag har saknat dig!
Jag vet att det är lite för tidigt med vår i februari, men man kan inte hjälpa att hoppas,
vinter halvåret kanske är slut snart...
Styrka
Har funderat på detta en del...
Min kompis, som också är ensamstånde mamma, sa i dagarna till mig: "Vet du, Z, vi är så starka du och jag, som klarar detta." När hon sa det kände jag för att säga emot, men jag hade liksom inte något argument.
Jag har gjort ett val att vara ensam med min dotter och trivs jätte bra med det. Det funkar för mig, mitt liv just nu och med tanke på vem hennes pappa är. Så jag vill inte byta med alla "mamma-pappa-barn"-familjer.
Men jag har ockå varit mamma ett tag längre än min vän nu och vet vilka fördelar och nackdelar av att vara ensamstående det faktiskt finns. Jag vet att jag växt och blivit starkare, inte pga att jag är ensam med min dotter utan för att jag är hennes mamma. Man växer, utmanas och tvingas se svagheter hos en själv när man blir någons förälder. Det är det största ansvaret man kan få, hur klychigt det än låter och det är omöjligt att beskriva hur stort ansvaret är för någon som inte har barn. Man blir ansvarig för allt när det kommer till en annan människas liv. Man måste vägleda, trösta och pusha. Man måste ha mängder lass av tålamod, tid och kärlek att ge. Man har helt "plötsligt" ett enormt ansvar.
Jag finner mig ofta se upp till kvinnor som säger "Ja, vi är fem stycken i familjen, min man och jag har varit gifta i 15år." Femton år?! Tänker jag då, wow! Det är en bragd om något. Att varje morgon vakna upp till samma människa bredvid en i sängen. Att bråka och bli vänner igen, att lösa konflikter, att kompromissa, att dela tid, bostad och liv med någon. Det är beundransvärt! Det är styrka!
Så jag antar att gräset alltid är grönare... Att de som har någon att luta på i sitt föräldrarskap tycker vi som inte har det är starka. Och vi som måste stå själva i alla lägen tycker att par som klarar att kompromissa och fatta gemensamma beslut är starka. Så länge ma inte har något att jämföra det med kan man faktiskt inte avgöra vad som kräver mer styrka, att vara del av en kärnfamilj eller att vara ensamstående förälder.
Styrka är så relativt och subjektivt att det är omöjligt att definiera. Vi är nog alla starka på våra egna sätt.
Min kompis, som också är ensamstånde mamma, sa i dagarna till mig: "Vet du, Z, vi är så starka du och jag, som klarar detta." När hon sa det kände jag för att säga emot, men jag hade liksom inte något argument. Jag har gjort ett val att vara ensam med min dotter och trivs jätte bra med det. Det funkar för mig, mitt liv just nu och med tanke på vem hennes pappa är. Så jag vill inte byta med alla "mamma-pappa-barn"-familjer.
Men jag har ockå varit mamma ett tag längre än min vän nu och vet vilka fördelar och nackdelar av att vara ensamstående det faktiskt finns. Jag vet att jag växt och blivit starkare, inte pga att jag är ensam med min dotter utan för att jag är hennes mamma. Man växer, utmanas och tvingas se svagheter hos en själv när man blir någons förälder. Det är det största ansvaret man kan få, hur klychigt det än låter och det är omöjligt att beskriva hur stort ansvaret är för någon som inte har barn. Man blir ansvarig för allt när det kommer till en annan människas liv. Man måste vägleda, trösta och pusha. Man måste ha mängder lass av tålamod, tid och kärlek att ge. Man har helt "plötsligt" ett enormt ansvar.
Jag finner mig ofta se upp till kvinnor som säger "Ja, vi är fem stycken i familjen, min man och jag har varit gifta i 15år." Femton år?! Tänker jag då, wow! Det är en bragd om något. Att varje morgon vakna upp till samma människa bredvid en i sängen. Att bråka och bli vänner igen, att lösa konflikter, att kompromissa, att dela tid, bostad och liv med någon. Det är beundransvärt! Det är styrka!
Så jag antar att gräset alltid är grönare... Att de som har någon att luta på i sitt föräldrarskap tycker vi som inte har det är starka. Och vi som måste stå själva i alla lägen tycker att par som klarar att kompromissa och fatta gemensamma beslut är starka. Så länge ma inte har något att jämföra det med kan man faktiskt inte avgöra vad som kräver mer styrka, att vara del av en kärnfamilj eller att vara ensamstående förälder.
Styrka är så relativt och subjektivt att det är omöjligt att definiera. Vi är nog alla starka på våra egna sätt.
Rökare
Jag har försökt undvika att skriva detta inlägg för jag inte att vår blogg ska bli ett forum för negativitet, men jag måste bara få ur mig detta.
Jag är så sjukt LESS på rökare!
De finns överallt, på gatuhörn, utanför affärer, på busshållplatser, osv, osv. Röken finns runt omkring oss dagligen, även för oss ick-rökare som inte har vänner som röker. De som röker är män, kvinnor, tonåringar, gamlingar, gravida, folk med barnvagn och tom. sjukhuspatienter! I dagarna gick jag förbi sjukhuset och såg en kille med ett näringsdropp påkopplad och en cigg i handen. Och jag har flera gånger sett folk med pågånde blodtransfusion stå och röka!! Vad i helvete?! Här betalar vi skattepengar och går och ger blod så att våra medmänniskor ska kunna få vård, men samtidigt som de får vård gräver de sig själv ner i en förtidig död! Nån måtta får det fan vara!!
Jag tycker det borde vara olagligt (eller vad man nu ska sätta det i för skrift för att folk inte ska göra det) för vårdpersonal att röka. Punkt slut! Hur äckligt är det inte att vara sjuk och så kommer en sköterska som luktar rök och ska tvätta av en?
Anledningen varför jag är så less är också för att jag bor i ett hur med en gubbe som röker inne. Hela trapphuset STINKER rök varje kväll och på helgerna. Det sipprar in i min lägenhet, och ibland när jag ska lägga min dotter luktar det rök i hennes rum. Ruktar det rök kan man ju räkna med att alla farliga ämnen från cigaretterna finns i våran lägenhet. Alla ämnen som ökar risken för astma och allergier för barn. Ämnen som sätter sig i våra lungor.
Ja, jag har sagt till fastighetsägaren, men hon som bodde här innan klagade också utan resultat,så jag räknar inte med ett mirakel nu. Letar nytt boende.
Men, helt ärligt! Det finns inget så osexigt som en rökluktande kille! Inget så provocerande som en rökande gravid kvinna. Inget så tragiskt som en rökande förälder. Det är 2009 och vi vet alla hur skadligt det är, ändå fortsätter de.
Nej, nu menar jag inte att rökare är dåliga människor! Men de har ett beroende, ett beroende som råkar vara lagligt, men ett beroende som är väldig skadligt och kostsamt, och faktiskt påverkar inte bara dem själva utan omvärlden också. Vi kanske borde satsa mer på terapi för rökare och förebyggande arbete i de yngre åldrarna.
För i helvete! Sluta röka!!!
(Snusa istället, så slipper vi andra lida!)
Solstrålarna som gör livet värt att leva.
För en liten tid sen. Ett par månader ungefär så fick jag frågan av en av mina vänner om jag skulle kunna tänka mig att bli gudmor åt hennes kommande barn.
Just i den stunden hon frågade var det som att hela min värld stannade och stod still några sekunder. Hennes frågan kom verkligen ur det blå. Det var absolut inget jag väntat mig eller ens att jag skulle få den frågan fanns inte i mitt liv.
Så när jag samlat mig lite så kände jag värmen komma över mig.
Jag vart så SJUKT rörd!
Det är en stor ära och jag kan bara tänka mig om jag själv skulle sitta i den sitsen att välja gudmor till mina barn. Jag skulle tänka igenom det extremt noga och välja en viktig person som jag alltid vill ska finnas i mitt och mina barns liv. Även om det idag inte innebär att personen i fråga får ansvaret för barnet om föräldrarna skulle gå bort så skulle jag välja en person som jag ville skulle finnas där om jag en dag inte gjorde det.
Det är en sån oerhörd komplimang för hela mitt "jag".
Allt jag står för och försöker göra.
Hela mitt sätt att leva på.
Jag funderade på det ett tag. Lät det sjunka in.
Det är inte jag att göra något halvdant.
Tar jag åt mig en sån speciell uppgift så kommer jag anstränga mig för att göra det bra!
Självklart tackade jag JA!
Just nu håller det lilla livet på kämpa sig ut i världen.
Mina tankar har varit där hela dagen.
Jag hoppas så att allt går bra.
Livet kan vara rysligt hårt och tufft emellanåt.
Ibland är det så att man ifrågasätter sig själv och allt man står för. Det är i de stunderna det gäller att komma ihåg sånna här saker. Speciella saker som gör livet extra värt att leva. Sånna riktiga ljusglimtar. Alla har vi dom fast dom är olika för oss alla.
För vissa kanske det är konserter, deras barns utveckling, extra god mat, att få åka snowbord en gång om året. Vad det än är. Vad det än är så ta vara på det. Plocka ut minnena ibland och sug på dom som karameller. Få en sockerchock och LEV!
Just i den stunden hon frågade var det som att hela min värld stannade och stod still några sekunder. Hennes frågan kom verkligen ur det blå. Det var absolut inget jag väntat mig eller ens att jag skulle få den frågan fanns inte i mitt liv.
Så när jag samlat mig lite så kände jag värmen komma över mig.
Jag vart så SJUKT rörd!
Det är en stor ära och jag kan bara tänka mig om jag själv skulle sitta i den sitsen att välja gudmor till mina barn. Jag skulle tänka igenom det extremt noga och välja en viktig person som jag alltid vill ska finnas i mitt och mina barns liv. Även om det idag inte innebär att personen i fråga får ansvaret för barnet om föräldrarna skulle gå bort så skulle jag välja en person som jag ville skulle finnas där om jag en dag inte gjorde det.
Det är en sån oerhörd komplimang för hela mitt "jag".
Allt jag står för och försöker göra.
Hela mitt sätt att leva på.
Jag funderade på det ett tag. Lät det sjunka in.
Det är inte jag att göra något halvdant.
Tar jag åt mig en sån speciell uppgift så kommer jag anstränga mig för att göra det bra!
Självklart tackade jag JA!
Just nu håller det lilla livet på kämpa sig ut i världen.
Mina tankar har varit där hela dagen.
Jag hoppas så att allt går bra.
♥
Livet kan vara rysligt hårt och tufft emellanåt.
Ibland är det så att man ifrågasätter sig själv och allt man står för. Det är i de stunderna det gäller att komma ihåg sånna här saker. Speciella saker som gör livet extra värt att leva. Sånna riktiga ljusglimtar. Alla har vi dom fast dom är olika för oss alla.
För vissa kanske det är konserter, deras barns utveckling, extra god mat, att få åka snowbord en gång om året. Vad det än är. Vad det än är så ta vara på det. Plocka ut minnena ibland och sug på dom som karameller. Få en sockerchock och LEV!
