Idag var jag hemma hos en vän och åt middag med henne och några av hennes vänner som jag aldrig träffat tidigare. Vi pratade TV program en hel del. Och på något sätt, minns inte hur, kom vi in på "Familjen Cosby" som en av killarna försökte total dissa. Men jag sa att jag älskade programmet, hur kan man inte älska Cosby?
"Familjen Cosby" betydde mycket för mig som liten, brun flicka, i en mellanstor svensk stad. De gav mig något jag kunde relatera till. De var starka förebilder, han var läkare och hon var advokat. De hade en otrolig familjedynamik, de stöttade varandra, bråkade, lärde sig av livets hårda skola och växte upp.
Att förolämpa familjen Cosby är som att förolämpa min egen familj. De hade allt jag så gärna ville ha! Två föräldrar som älskade varandra och visade det. Syskon att dela livet med. Och de var bruna, medelklass och lyckliga.

Detta fick mig att fundera på TVn och dess roll i mitt liv. Jag tittade väldigt mycket på TV som liten, har inget minne av att mina föräldrar satte några gränser för mitt TV tittande. Vi fick tidigt en "decoder" (föregångaren till digitalboxen typ) och på den kunde jag titta på "the Childrens Channel" och följa en mängd olika bittiska barnprogram.
Jag tror faktiskt att vissa TV program har ett större inflytande i mitt liv än många människor som varit del av mitt liv. Från TVn har jag fått en bild (kanske inte alltid så sann) av hur livet ska vara, hur människor och relationer funkar och hur det är att vara kär. Jag har lärt mig mycket av de program jag sett och serier jag har följt. TVn har varit en trogen vän då livet blivit för tråkigt, tungt eller ensamt. 

Jag har faktiskt aldrig haft några konkreta förebilder i mitt liv. De förebilder jag har haft har jag lärt känna genom TVn. De är ibland övermänskliga på något sätt, eftersom jag inte känner dem. 

På ett sätt vet jag hur tragiskt detta låter, men på ett annat så är  har TVn spelat en stor roll gällande den människa jag är idag. Oprah Whinfrey lärde mig att älska mig själv, "Familjen Cosby" lärde mig att man kan bli vad man vill i livet om man bara kämpar, McGayver lärde mig att det alltid finns en utväg, bara man söker efter den, "Rötter" gav mig inblick i slaveriet och dess historia, gav mig tillhörighet till mina rötter, i "Melrose Place" lärde jag känna min första homosexuelle man, "Beverly Hills" lärde mig om vänskap och kärlek.
Sedan finns det en hög med program som jag inte minns eller kommer ihåg namnet på. Precis som människor från de förflutna är de bara ett kort minne, något som har påverkat mig, men jag vet inte hur.

Så, för att summera det hela. TVn har gjort mig den jag är idag.