För snart fyra dygn sedan skakades liven om av invånarna i Haitis huvudstad Port-au-Prince, rent ordagrant. Senaste dödssiffran jag såg igår kväll var 200 000 människor. 200 000 liv. 200 000 unika indivder som inte finns bland oss mer. Det är mammor, pappor, mor- och farföräldrar, bröder, systrar, mostrar, fastrar, mor- och farbröder, kusiner och nära vänner. 200 000 personer som fattas i någon annans liv. Det är svårt att tänka sig 200 000 människor. Det låter så många. Så jag googlade, och det bor ca 270 000 i Svergies fjärde största stad Malmö, tänk dig att 200 000 av dessa människor försvann, tänk dig att endast 70 000 fanns kvar. När man tänker så förstår man vilken otrolig förlust detta är, vilken tragedi. Det blir påtagligt, det blir på riktigt, det blir förkrossande. Inte bara för Haitis invånare, inte bara för dem som står är direkt närstånde till dem som mist sina liv, utan för oss alla. Vi har alla mist 200 000 medmänniskor på denna jord. Och eftersom jag tror att vi alla hänger samman bör vi alla sörja denna förlust.

Detta är ett land som många i Sverige kanske inte ens visste fanns. Det är ett land präglat av fattigdom och politiska problem. Det är en föredetta fanskkoloni som gärna glöms bort när man ser på världen i stort. Trots att denna lilla öhalva är hem till 10 miljoner människor. Kanske kan omvärlden nu öppna ögonen för Haiti, kanske kan detta bli början på en förändring. Ingen människa ska behöva dö i onödan.

Lev varje dag fullt ut, du vet aldrig när det blir din sista.
Mina tankar finns hos de drabbade i Haiti. Styrka, kärlek och tro.

Ibland tittar jag på barnen som leker på en lekplats och tänker "Tänk så underbart de har det, fast de vet det inte själva." Men kanske är det så att de vet, för de är där, i den stunden där de befinner sig just då. De lever för stunden, har ingen oro och i och med detta kan de vara helt lyckliga.

Att vara vuxen innebär krav, stress, ansvar, beslut, osv. osv. Men oroar sig för framtiden och grämmer sig för det förflutna. Man strävar efter mål och hamnar ibland i situationer som kräver genomtänkta beslut. Som vuxen är det svårt att vara i nuet, att inte tänka framåt, bakåt, upp eller ner, att bara var här och nu.

Kanske är det så att det är vi själva som förvårar det hela? Kanske bör vi lära oss av barnen och bara vara. Här och nu. För ibland är det inte kul at vara vuxen, dår är det mycket roligare att vara barn.