Haiti
För snart fyra dygn sedan skakades liven om av invånarna i Haitis huvudstad Port-au-Prince, rent ordagrant. Senaste dödssiffran jag såg igår kväll var 200 000 människor. 200 000 liv. 200 000 unika indivder som inte finns bland oss mer. Det är mammor, pappor, mor- och farföräldrar, bröder, systrar, mostrar, fastrar, mor- och farbröder, kusiner och nära vänner. 200 000 personer som fattas i någon annans liv. Det är svårt att tänka sig 200 000 människor. Det låter så många. Så jag googlade, och det bor ca 270 000 i Svergies fjärde största stad Malmö, tänk dig att 200 000 av dessa människor försvann, tänk dig att endast 70 000 fanns kvar. När man tänker så förstår man vilken otrolig förlust detta är, vilken tragedi. Det blir påtagligt, det blir på riktigt, det blir förkrossande. Inte bara för Haitis invånare, inte bara för dem som står är direkt närstånde till dem som mist sina liv, utan för oss alla. Vi har alla mist 200 000 medmänniskor på denna jord. Och eftersom jag tror att vi alla hänger samman bör vi alla sörja denna förlust.
Detta är ett land som många i Sverige kanske inte ens visste fanns. Det är ett land präglat av fattigdom och politiska problem. Det är en föredetta fanskkoloni som gärna glöms bort när man ser på världen i stort. Trots att denna lilla öhalva är hem till 10 miljoner människor. Kanske kan omvärlden nu öppna ögonen för Haiti, kanske kan detta bli början på en förändring. Ingen människa ska behöva dö i onödan.
Lev varje dag fullt ut, du vet aldrig när det blir din sista.
Mina tankar finns hos de drabbade i Haiti. Styrka, kärlek och tro.
Att vara vuxen
Att vara vuxen innebär krav, stress, ansvar, beslut, osv. osv. Men oroar sig för framtiden och grämmer sig för det förflutna. Man strävar efter mål och hamnar ibland i situationer som kräver genomtänkta beslut. Som vuxen är det svårt att vara i nuet, att inte tänka framåt, bakåt, upp eller ner, att bara var här och nu.
Kanske är det så att det är vi själva som förvårar det hela? Kanske bör vi lära oss av barnen och bara vara. Här och nu. För ibland är det inte kul at vara vuxen, dår är det mycket roligare att vara barn.
Andliga vägvisare
Under senaste året har jag gått från att vara nära en depression till att finna en mening med varje dag, bra som dålig. Det har inte alltid varit glasklart hur jag ska hantera livet och dess prövningar, ibland har dt känts som man mest vandrat i cirklar.
Men så kommer de "tillfälligheter" då jag hittar någon som säger precis det jag behöver höra vid just det tillfället för att kunna gå vidare och komma ur min cirkel. Ibland är det människor i min närhet, ibland är det filosofer eller stora andliga ledare. Det råkar vara så att när jag kört fast och frågar mig själv "vad ska jag göra nu?" så kommer svaren till mig - ibland genom den bok jag just då läser, ibland genom en länk från en vän. Alla gånger detta händer är jag otroligt tacksam.
De senaste veckorna har varit ett virrvarr av känslor och tankar, ibland har jag inte vetat vad som är upp eller ner, vad jag vill känna jämte det jag borde känna. Så surfade jag lite mållöst på internet och "råkade" hitta en man vid namn Krishnamurti - en andlig ledare som skrivit flera böcker och inspirerat många kända och okända världen över. I just det klipp jag hittad epå YouTube med honom pratade han om hur vi måste sluta kriga och istället välja att älska. De saker han sa passade precis in på det problem jag stodframför och fick mig att stanna upp.
Min störta utmaning är att stanna upp, ta ett steg tillbaka, sätta mig ner i lotuspotion och andas. Att lita på att saker kommer att ordna sig.
Utmaningen - Föräldrarskapet
Detta är eny kyscha, men jag säger det ändå, att vara förälder är det svåraste och underbaraste man någonsin får uppleva. Det är en konstant balansgång i att ge och ta. Att veta när man ska puscha på eller släppa taget, att veta när man ska trösta eller säga att det räcker med tårar och gnäll. Att veta vilka värderingar man vill att ens barn tar med sig ut i livet. Att se över sig själv och sitt handlande, att hela tiden bli en bättre människa, förälder och förebild. Att våga släppa taget.
En nära vän till mig brukar säga att man är en bättre förälder innan man fick barn, och det stämmer nog. Innan visste man precis hur man skulle uppfostra, vad barnet skulle ha för hobbies och vad man skulle göra tillsammans. Det man inte hade med i tankarna då var att barnet faktiskt har en egen vilja och egna idéer och tankar om hur livet faktiskt ska vara.
Och man glömde också att ta med det som förändrar allt - kärleken. Som förälder älskar man sitt barn över allt annat och vill att hon eller han ska vara lycklig. Detta medför dock att man blir lite väl lätt manipulerad. Men köper leksaker som man vet att bernet inte behöver. Man går med på att släpa hem gratis ballonger som barnet fått från diverse olika ställen, och som det redan finns ett antal av i hemmet. Man gör sånt man sa att man minsann aaaaaldrig skulle göra; tittar på två timmar tecknadfilm, äter glass varje dag hela sommaren, bjuder hem 15 ungar på kalas, tjatar om hur viktigt det är att äta grönsakerna på tallriken, mutar med glass efter maten "men bara om du äter upp dina grönsaker", osv.osv. Det blir inte som man ahr tänkt sig, men det blir ändå bra. :)
Hela tiden måste man hänga med och utvecklas i takt med sitt barn, bara första året går de ifrån små hjälplösa paket till gående utforskare av världen runtomkring. Ju äldre de blir ju mer egen vilja, ju mer åsikter, ju mer diskussioner. Det blir intressantare, mer utmaning och man växer som människa och klarar sådant man trott man aldrig skulle klara. Och allt detta bara för man valde vägen då det stod "Förälder" på pilen.
Det bästa jag gjort! Det svåraste jag gjort! Det underbaraste jag gjort! Jag är en mamma.
Citat
"Scars remind us where we've been
They don't have to dictate where we're going"
Livbojor och båtar
Det finns många olika livbojor i mitt liv, de håller mig flytande och styr mig mot rätt riktning. En av dem är musik. Ibland är känslan den samma som att vara nykär när jag lyssnar på musik, jag får fjärilar i magen och ett leende på läpparna. När dotterna har utbrott och jag är trött slår jag på radion och poff känns livet lite lättare. Hela hösten har jag medicinerat mig med musik, kan inte minnas när jag sist lyssnade på så mycket musik! Är jag hemma är det musik på. Går jag ut ensam har jag iPoden. Har jag svårt att sova lyssnar jag på musik. Älskar verkligen musik.
Självklart har jag också livbojor i form av människor. Olika människor för olika typer av kriser. Men den störta livbojen är ändå jag själv. För bara jag kan rädda migsjälv ur ångestattacken, ur nedstämdheten, ur pessimissmen. Det är en svår utmaning att vara sin egen bästa vän, men åh så nyttigt!
Dela gärna med dig av dina livbojor!
Män
I flera års tid har jag fokuserat på hur mycket negativa saker män gör. Jag har varit arg, bitter och hämndlysten. Min relation till min pappa har varit stormig under min uppväxt, i vissa perioder så pratade vi inte alls på månader, upptill ett år. Jag blev sviken, sårad och skadad av relationen med min dotters pappa och jag hade svårt att gå vidare. Jag använde uttryck som "jävla män!" och "vad ska man med dem till?" och trodde att det aldrig skulle finnas utrymme för en man i mitt liv. Länge såg jag singellivet som det enda för mig och trodde att det alltid skulle fortsätta såhär.
Men livet innebär förändring, och min inställning till denna punkt har också förändrats, som så mycket annat. Jag återfunnit kärleken till män. De tänkande, målinriktade, ödmjuka, självsäkra och omtänksamma männen som finns där, som sticker ut i mängden och får en att le.
Det finns män som är aktiva föräldrar och sätter barnets behov i första rummet. Det finns män som öppnar dörrar, betalar notan och skämmer bort en (ja, jag är en klassisk dock självständig kvinna som uppskattar "gentlemen"). Det finns män som tar sig tid för att lära känna en inifrån och ut. Det finns män som står vid sin frus/flickväns sida genom alla upp och nergångar i livet. Det finns män som är charmiga och självsäkra, utan att vara manipulativa och narcessistiska.
Tack för mannen, för livet vore inte lika intressant utan dem.
Mamma
Från stunden man föds har man en naturlig instinkt att söka sig till sin mamma, det nyfödda barnet "kryper" mot bröstet där det finner närhet, tröst och trygghet. Ju äldre man bli ju längre ifrån sin mamma vågar man gå, men man vänder alltid tillbaka när man behöver trygghet och kärlek. Även som vuxen har man en speciell relation till sin mamma. Vissa pratar regelbundet med sin mamma även i vuxenålder, andra inte.
När man är sjuk eller mår dåligt känslomässigt längtar man efter någon som pysslar om en och finns där för en, ofta längtar man efter sin mamma.
Jag är vuxen nu, är själv mamma till en dotter och känner att vår relation är otroligt speciell och våra band är starka. Ibland ställs jag inför situationer då jag måste vända mig till min mamma, för en eller annan anledning. Så länge det inte är känslomässigt så vet jag att jag kan be henne om mycket. Men gråter jag, mår jag dåligt eller känner jag mig allmänt stressad, då vänder jag mig inte till min mamma. Min mamma kan ställa upp gällande praktiska situationer, men som känslomässigt stöd har hon inget värde.
Om jag känner mig gråtfärdig eller känslosam på något sätt när jag pratar med min mamma antingen ansikte mot ansikte eller över telefon så får jag stänga inne alla känslor tills samtalet är avslutat. Brister jag i gråt framför henne så blir reaktionen alltid detsamma; hon stelnar till, hon får ett obekvämt ansiktsuttryck och säger inte så mycket.
Vilken reaktion skulle jag vilja ha från min mamma? En kram. Några upplyftande ord. Sällskap igenom det hela. Detta kommer jag aldrig att få av min mamma. Och det gör ont att veta.
Jag jobbar mycket på relationen till min mamma, eller snarare mitt sätt att se på relationen med min mamma. Hela tiden måste jag påminna migsjälv att det är såhär hon är, hon har sina problem, sina egna oläkta sår, och inget av det har att göra med mig.
Men det är svårt. Svårt för att jag själv är mamma och inte vill upprepa detta mönster med min egen dotter. Svårt för att jag inte har någon direkt förebild av hur en bra mamma är. Svårt för att trots att jag är vuxen så behöver jag ibland min mamma.
En annan väg
Jag oroar mig inte alls lika mycket för saker och ting. Detta är första gången jag har så lite pengar som jag haft denna höst, men jag har ändå klarat mig.
Skolan. Ja, jag går kvar. Har inte hoppat av, tänker inte ta studieuppehåll, jag vill bara bli klaaaar!
"dendärpersonen"... vad kan jag säga... Han får inte mycket av min energi längre.
Negativa tankar. Dem jobbar jag med dagligen. Tankens kraft är oändlig! Om jag bara fokuserar på negativitet så drar jag till mig negativitet. Varje gång jag upptäcker att jag tänker negativt ser jag till att vända på det så det blir positivt. Jag försöker se lärdomen i varje situation och lyckan i varje dag.
Där jag är idag är underbart! Känner mig såååå tacksam för allt jag har och allt jag får!
Det här är första gången i mitt liv jag verkligen försöker vara en positiv människa!
"A pessimist sees the difficulty in every opportunity;
and optimist sees the opportunity in every difficulty"
- Winston Churchill
Citat
"Being realistic is the most commonly travelled road to mediocracy.
Why would you be realistic?
What is the point of being realistic?"
-Will Smith
Förebilder.
Det tragiskt är att Britney Spears inte ens verkar vilja vara Britney Spears. Hon verkar inte vilja vara en förebild, utan bara någon som är älskad.
Är det media som skapar denna sneda bild av våra aritster eller är det efterfrågan som skapar den?
Ibland undrar jag varför vi ser upp till våra popstjärnor och skådespelare så mycket. Varför vill vi efterlikna något som inte är verklighet? Det är bara show, det är bara teater.
När slutade vi vilja vara starka som våra mammor? Visa som våra farmödrar? Framgånsrika som våra systrar? Helt enkelt vara den bästa person man kan.
Vi behöver alla förebilder, någon att mäta oss med, någon att se upp till. Det ger oss ett mått av vad som är möjligt. Men det kan också begränsa oss!
Ser lycka och framgång ut som Britney Spears eller Beyoncé i dina ögon? Eller ser lycka ut som din mammas ögon som skiner när hon möter upp dig då ni inte setts på länge?
Min livboj i livet <3
Jag älskar verkligen min pappa.
Han är min allra bästa vän.
Han är min livboj i livet.
Det kommer stunder då och då i livet när det känns som att man befinner sig i ett stort mörkt hav utan land åt något håll. Man simmar och simmar men kommer ingenstans.
Man hamnar under ytan.
Kippar efter luft och hostar vatten.
Ett samtal bort alltid.
Alltid har han tid och har han egentligen inte så tar han sig.
Jag tror...jag vet att jag hade drunknat för länge sedan utan pappa.
Alla borde ha en vän som honom.
Alla borde ha en förälder som han.
Han är verkligen min förebild i livet och det är för honom som jag fortsätter att simma.
Min älskade, älskade pappa <3
Ingen är som du...
Vet du det? Ingen föddes exakt vid samma tillfälle som du, av samma föräldrar. Igen annan fick exakt samma uppfostran som du eller gjorde exakt de missatag du gjorde när du var liten. Ingen annan har haft exakt samma relation till sina föräldrar som du eller till sina vänner. Ingen annan har upplevt det som du upplevt eller sett de du sett med dina ögon. Ingen annan har tänkt exakt de tankar du tänker. Ingen har gått i dina skor.
Tänk så unik du är!
Du är den enda du på hela jorden, av nästan 7 miljarder människor finns det bara en du! Det du kan tillföra jorden kan ingen annan tillföra, för ingen annan är som du. Du är en av länkarna i det stora nätet som gör oss till mänskligheten, finns inte du skapas en repa i nätet... en repa som kan leda till att nätet rispas upp... tråd för tråd...
Det finns ingen som ser ut exakt som du. Det finns ingen som har exakt dina ögon, ditt leende eller ditt hår. Ingen annan går som du eller skrattar som du. Ingen har exakt samma rörelsemönster eller mimik, ingen annan har din näsa, din panna eller dina vackra öron.
Glöm inte det, när livet känns som tyngst och du känner dig helt värdelös. Du har ett otroligt värde, för ingen är som du! 
Kärlek
Det är först nu, efter många tårar, mycket dagboksskrivande, efter många lästa böcker att jag börjar förstå det där som alla pratar om; att älska sigsjälv.
Det finns inget större än kärlek. "Love is all you need" heter det ju. Men jag har misstolkat det, jag har inte förstått, jag har inte varit redo. Det handlar inte om att bli älskad av en man, ens familj eller ens vänner. Det handlar om att älska den du är! Det låter klychigt, det låter otroligt flummigt, jag vet! Men det är sant!
I kärlek finns förlåtesle. När du kan förlåta digsjälv kan du förlåta andra.
I kärlek finns acceptans. När du kan acceptera digsjälv kan du acceptera andra.
I kärlek finns ro. När du kan finna ro inom digsjälv kan du finna ro med andra.
I kärlek finns hopp. När du kan finna hoppet inom dig kan du vågas hoppas på andra.
I kärlek finns styrka. När du vågar vara svag finner du din egen styrka och drämed styrka i andra.
När du kan älska digsjälv kan du älska andra.
Allt du säger, allt det du gör är en spegelbild av den du är och hur du mår. Våga se sigsjälv i spegel och älska det du ser; misstag, perfektion, nederlag, svaghet, styrka, sorg, smärta, lycka, harmoni, balans. Allt det du ser i spegeln är du. Älska det du ser så att du kan älska livet och det du måste gå igenom för att vara den du är.
Vi är egentligen två :)
Jag hoppas på att logga in en dag och hitta ett inlägg från M. Men tills dess forsätter jag att skriva...
