Vi har alla så individuella tankar och idéer om Gud. Vad/vem/var Gud är. Hur Gud är. Vissa finner Gud i en världsreligion och därmed i historien. Andra finner Gud i vardagen och ser Gud som konstant närvarande. Det är otroligt kontroversiellt att prata om Gud i dagens samhälle. Det blir lätt en fråga om "vi" mot "dem" eller att en mur byggs upp. Förr samlades nästan varenda svensk i kyrkan på söndagen, idag rivs kyrkor ner eller används till annat. Vår kollektiva relation till Gud har i Sverige blivit nästintill obefintlig, det vi har kvar av vårat en gång kristna samhäll är högtiderna, förutom det är det sällan tal om Gud eller religion mer än i negativ bemärkelse. Är du troende ses du som gammalmodig, kanske också lite konstig, då det vetenskaplig aär det som styr det svenska samhället.

En av mina nära vänner har en komplicerad relation till Gud. Hon ryser när man pratar om Gud, eftersom hon associerar ordet Gud till kristendom och därmed någon typ av tvång. Hon tycker bättre om att prata om Universum. Detta är ett ord jag ofta använder själv, men jag skulle lika gärna använda ordet Gud, för mig är det samma sak, "kärt barn har många namn". :)

Under min uppväxt fanns det inga inslag av religion eller spiritualitet, jag uppfostrades till att tänka själv, men blev ofta lite nedvärderad då jag nämnde Gud. Trots att mina föräldrar inte alls var troende kände jag hela tiden att det fanns något, något större än mig, något gudomligt. Trots att ingen religion kändes som den representerade de tankar och känslor jag själv hade om vad Gud var, så kunde jag ändå klassa mig i gruppen blad de troende. När vi läste religion i grundskolan bestämde jag att buddhism och hinduism var närmast de tankar jag själv hade, trots att ingen av dem verkade beskriva exakt hur jag såg Gud.

Under de senaste åten har jag jobbat mycket på mitt inre och därmed kommit närmare Gud. I dagsläget anser jag att jag och Gud har en bra relation. Gud finns i allt jag gör, var jag än går och vad jag än tänker. Att ha en tro, att känna närhet till min spirualitet ger mitt liv större mening och mer sammanhang samtidigt som jag känner mer makt att påverka min situation och därmed situationen som stort i världen. Gud är kärlek, icke-dömmande, styrka, förlåtande, tacksamhet, makt och tolerans för mig, Gud ger mig lugn och kraft. Vid många tillfällen har jag fått lämna över allt till Gud och svaret blir alltid detsamma: Man får det man behöver, inte det man vill ha.

Religion har nog härstammat ifrån samma grundtankar som jag själv haft och fortfarande har, att det måste finnas något mer. Religion och spiritualitet ger oss redskap att ta oss igenom svåra situationer, att finna mening i lidande och belöning i godhet.
Även om jag inte är del av en stor religion rent officiellt så respekterar jag och beundrar jag de som tar sin religion på allvar, muslimerna som fastar, kristna som går i kyrkan på söndag, buddhister som meditetar för att finna upplysthet, hinduer som upprättar altare för sina gudar, alla är i mina ögon lika mycket värda och lika beundransvärda, precis som alla som har andra typer av spiritualitet i sina liv.