Detta är ett inlägg jag tänkt skriva länge men inte känt mig redo till. Nu är jag det. :)
Det är först nu, efter många tårar, mycket dagboksskrivande, efter många lästa böcker att jag börjar förstå det där som alla pratar om; att älska sigsjälv.

Det finns inget större än kärlek. "Love is all you need" heter det ju. Men jag har misstolkat det, jag har inte förstått, jag har inte varit redo. Det handlar inte om att bli älskad av en man, ens familj eller ens vänner. Det handlar om att älska den du är! Det låter klychigt, det låter otroligt flummigt, jag vet! Men det är sant!

I kärlek finns förlåtesle. När du kan förlåta digsjälv kan du förlåta andra.
I kärlek finns acceptans. När du kan acceptera digsjälv kan du acceptera andra.
I kärlek finns ro. När du kan finna ro inom digsjälv kan du finna ro med andra.
I kärlek finns hopp. När du kan finna hoppet inom dig kan du vågas hoppas på andra.
I kärlek finns styrka. När du vågar vara svag finner du din egen styrka och drämed styrka i andra.
När du kan älska digsjälv kan du älska andra.

Allt du säger, allt det du gör är en spegelbild av den du är och hur du mår. Våga se sigsjälv i spegel och älska det du ser; misstag, perfektion, nederlag, svaghet, styrka, sorg, smärta, lycka, harmoni, balans. Allt det du ser i spegeln är du. Älska det du ser så att du kan älska livet och det du måste gå igenom för att vara den du är.