Detta är eny kyscha, men jag säger det ändå, att vara förälder är det svåraste och underbaraste man någonsin får uppleva. Det är en konstant balansgång i att ge och ta. Att veta när man ska puscha på eller släppa taget, att veta när man ska trösta eller säga att det räcker med tårar och gnäll. Att veta vilka värderingar man vill att ens barn tar med sig ut i livet. Att se över sig själv och sitt handlande, att hela tiden bli en bättre människa, förälder och förebild. Att våga släppa taget.

En nära vän till mig brukar säga att man är en bättre förälder innan man fick barn, och det stämmer nog. Innan visste man precis hur man skulle uppfostra, vad barnet skulle ha för hobbies och vad man skulle göra tillsammans. Det man inte hade med i tankarna då var att barnet faktiskt har en egen vilja och egna idéer och tankar om hur livet faktiskt ska vara.
Och man glömde också att ta med det som förändrar allt - kärleken. Som förälder älskar man sitt barn över allt annat och vill att hon eller han ska vara lycklig. Detta medför dock att man blir lite väl lätt manipulerad. Men köper leksaker som man vet att bernet inte behöver. Man går med på att släpa hem gratis ballonger som barnet fått från diverse olika ställen, och som det redan finns ett antal av i hemmet. Man gör sånt man sa att man minsann aaaaaldrig skulle göra; tittar på två timmar tecknadfilm, äter glass varje dag hela sommaren, bjuder hem 15 ungar på kalas, tjatar om hur viktigt det är att äta grönsakerna på tallriken, mutar med glass efter maten "men bara om du äter upp dina grönsaker", osv.osv. Det blir inte som man ahr tänkt sig, men det blir ändå bra. :)

Hela tiden måste man hänga med och utvecklas i takt med sitt barn, bara första året går de ifrån små hjälplösa paket till gående utforskare av världen runtomkring. Ju äldre de blir ju mer egen vilja, ju mer åsikter, ju mer diskussioner. Det blir intressantare, mer utmaning och man växer som människa och klarar sådant man trott man aldrig skulle klara. Och allt detta bara för man valde vägen då det stod "Förälder" på pilen.

Det bästa jag gjort! Det svåraste jag gjort! Det underbaraste jag gjort! Jag är en mamma.

Jag älskar verkligen min pappa.

Han är min allra bästa vän.
Han är min livboj i livet.

Det kommer stunder då och då i livet när det känns som att man befinner sig i ett stort mörkt hav utan land åt något håll. Man simmar och simmar men kommer ingenstans.

Man hamnar under ytan.
Kippar efter luft och hostar vatten.

Ett samtal bort alltid.
Alltid har han tid och har han egentligen inte så tar han sig.

Jag tror...jag vet att jag hade drunknat för länge sedan utan pappa.
Alla borde ha en vän som honom.
Alla borde ha en förälder som han.

Han är verkligen min förebild i livet och det är för honom som jag fortsätter att simma.

Min älskade, älskade pappa <3

Gjorde ett personlighets test, och såhär är jag:


Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.

Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.


Testet finns här om det är någon som blir nyfiken ;)
Kan säga att M och jag är väldigt lika enligt det här testet :)

Det är dags nu, det har gått många år sedan sist. Bara tanken av det ger mig fjärilar i magen!

Att välja en tatuering var mycket lättare när man var yngre, det var bara att ta något man verkligen tyckte om. Självklart älskar jag fortfarande mina tatueringar, trots allt det känns som en livstid sedan jag gjorde min första. Bestämde mig faktiskt för motivet när jag var 18år - bara barnet.

Det som händer nu är att jag ser en mängd tatueringar som jag ÄLSKAR. Men, inte på mig! De är otroligt vackra och jag blir inspirerad när jag ser dem. Men jag vill inte ha dem på min kropp.
Sedan finns det motiv som jag älskar och gärna vill ha på kroppen, men kan inte bestämma var!

M och jag har diskuterat det där med tatueringar en del... För M är det något man ska tänka länge och ordentligt på, det ska vara något av betydelse.
Jag ser tatueringar som något väldigt personligt och tycker ibland att det är oerhört jobbigt att få uppmärksamhet på grund av dem. Jag väljer ibland att dölja dem helt med klädesplagg, just av denna anledning.

Just nu bollar jag med tre tatueringar på tre olika kroppsdelar... vet inte vilket jag ska välja...
Längtar dock efter ljudet av nålen och känslan efteråt, när man ser sin tatuering och vet att den kommer följa med en för resten av livet :)

We come into this world alone, and we leave this world alone.

Det är ett faktum. Inget är mer naturligt än att födas. Lika naturligt är det att dö. Trots detta väcker döden många fler känslovariationer hos människor än födsel gör.

M skrev om just det för inte alltför länge sedan (länk), skräcken för döden.
Jag funderar också på det då och då. Varför är människor så rädda för döden?

Jag tror att det är så okänt och det okända är ju det som oftast skrämmer oss människor. Vi är vana att förstå, informera oss om och analysera allt vi stöter på, men döden är onåbar. Ingen vet med full säkerhet vad som händer när man dör, endast de som dött vet och de kan inte berätta det för oss.
De som varit nära döden men återupplivats beskriver det på olika sätt "livet flyger förbi framför ögonen på en" eller "man ser ett ljus i slutet av en tunnel". Det går ju inte att motbevisa eller bevisa sånna påståenden, man får helt enkelt välja fritt vad man väljer att tro på.

Tro... just tron på något större än livet, Gud eller paradiset, vad man än tror på, så tror jag att detta ger en ett lugn och mer acceptans för döden. Jag tror att många väljer att tro för att skydda sig själva och sin själ. Andra tror verkligen på efterlivet och allt vad det innebär för den individen.

Jag har inte sett många döda kroppar, men av dem jag sett så har jag lärt mig... om mig själv och om livet. 
Man vet inte innan hur man kommer reagera när man ser en död kropp, jag antar att det är helt annorlunda när det är en person man känner väl och inte, som i mitt fall, relativt okända personer. Det jag blev förvånad över är hur berörd jag blev av dessa upplevelser. Inte ledsen eller chockad utan fascinerad. När man kommer in i ett rum där en kropp ligger märker man på en gång att själen inte finns kvar. Det går inte att beskriva i ord, men man känner liksom att "människan" inte längre finns där, energin helt oexsisterande. Trots att jag känner att det är sorgligt att personen inte längre finns, att de historier och upplevelser denna person burit på inte är tillgängliga längre kan jag inte beskriva det på ett annat sätt än vackert. Man känner att personen äntligen fått komma till ro och gå vidare.

Jag känner mig inte rädd för att dö. Eller rädd för att människor i mitt liv ska dö. Visst kommer jag bli arg och ledsen om någon som jag älskar dör. Men jag tror också starkt på att man är här en viss tid för att uträtta det man ska, när ens tid är inne får man gå vidare. 

Lev, man vet aldrig vilken dag som är den sista!