Tänk om jag hade fått en tia för varje gång någon frågat mig det denna höst, kanske skulle jag inte vara rik, men bra mycket rikare ;)

Det där med vaccinationen (behöver jag ens tillägga att det är vaccinet mot "den nya influensan" jag menar?) har blivit höstens hetaste debatt. Eftersom jag inte läser tidningar eller tittar på nyheterna vet jag inte all fakta om vem som har fått vilka typer av biverkningar eller vem som blivit allvarligt sjukt. Det jag vet har jag fått höra av någon som läst, hört eller vet något. 
Vart jag än går, på stan, på bussen, i skolan eller vem jag än pratar med kompisar, familj, barnomsorgen osv. frågar mig om jag har eller ska vaccinera mig. Det känns som vi skapat två läger i samhället, de som är för vaccinet och de som är emot. Och de som är för verkar vara väldigt starka förespråkare för att andra också ska vaccinera sig, jag har till och med hört att vissa har konflikter med sina vänner pga detta. Helt galet! 

Ingen kan förutspå med säkerhet hur illa vi kommer drabbas av denna epidemi, om det verkligen blir en sådan. Ingen vet heller exakt vilka biverkningar detta vaccin ev. kommer ha i framtiden, även fast många argumenterar att det inte är farligt och inga biverkningar kommer komma senare.
Jag såg en dokumentär på Discovery i helgen då de använde liknande argument som vi får höra gällande vaccinet till soldaterna som var delaktiga i testbombning av atombomber, de lovade soldaterna att de inte skulle får några biverkningar senare i livet. Nu menar jag inte att jag tror att folk kommer få cancer eller bli sterila av influensavaccin, det jag menar är bara, i okunskapensnamn kan man lova mycket, vad som händer i framtiden vet ju ingen - det gäller både det lägret som vaccinerat sig och det lägret som inte vaccinerat sig. 

Vad som än händer hoppas jag att vi slipper en epidemi och att alla - vaccinerade som ovaccinerade får leva långa och lyckliga liv. Det är ju bara en influensa.

Tabu.
Det finns sånna saker som man bara inte pratar om.
Som att vara avundsjuk på sina vänner när dom får barn.

Känns som att alla runt om mig har barn eller får barn.
Jag längtar så sjukt mycket emellanåt att det gör ont.
Verkligen fysisk smärta på ett konstigt sätt.
Det är så jobbigt att vara förnuftigt och klok och vänta.
Vänta för att inget bara "händer" mig. Det PLANERAS.
Jag ska planera in barnet och det kommer få vänta ett tag till.
OM det någonsin händer.

Idag känns det extra jobbigt av någon anledning.

Jag försöker tänka på att jag inte har mammahull och ska bege mig på träning.
På fredag ska jag klä mig supersexigt och gå på fest.
Ingen gravidmage hade passat i den klänningen.
Positivt tänkande....

   

Började skriva ett helt annat inlägg, men en konversation ledde mig till detta:
Hur kommer det sig att män alltid kommer undan med allt? Det räcker med att de spänner sina muskler och ropar högst! Det behöver inte finnas något av värde i ropen, det räcker med att de är män, med mörka röster som överröstar. 

Jag har fått nog av killar med dåligt självförtroende som tror att arrogans är självfötroende. Som inte kan se en i ögonen när de pratar. Som inte tänker före de pratar. Som tar plats för att de är rädda att ingen lägger märke till dem om de inte gör de. Som inte kan ta kritik utan att hugga tillbaka.

Vet ni varför vi aldrig kan bli jämnställda?
För att vi kvinnor är så mycket bättre än de där jävla små pojkarna som springer runt och kallar sig för män!

Saker och ting blir inte alltid som man tror att dom ska bli.
När jag flyttade över halva landet för att studera, lämna boeet och börja ett eget liv, så trodde jag att det skulle bli skönt att komma bort. Jag tänkte att jag skulle växa och utvecklas i en väldig fart.

På sätt och vis så vart det som jag trodde.
Man har verkligen en ungefär 90% kurva i utveckling när man studerar. Om man vill och verkligen försöker ta vara på alla tillfällen som ges. Men det som jag inte riktigt väntat mig var att utbildningen skulle få mig att sakna min familj så mycket.

Vi pratar så mycket om det sociala arvet.
Hur mycket vi blir påverkade av våra förfäder.
Helt plötsligt har jag börjat inse på ett helt annat plan hur mycket tex min
farmor och farfar har betytt för mig. Som barn tar man så mycket förgivet.
Ju mer historia vi läser ju mer blir jag nyfiken på deras liv och vad dom har varit med om. Var farfar med i finska kriget? Hur var det när dom kom till sverige? Hur har deras arbetsliv varit? Hur upplever dom det och hur har deras chefer varit?
Jag önskar jag bodde närmre dom så att jag kunde åka hem till dom en fredagkväll och bara fika, prata och lyssna på allt vist dom har att dela med sig av.

Vi tar så mycket förgivet.
Så många personer förgivna.
Jag saknar verkligen min familj!

     

Gick på stan med en vän idag i vårsolen. Man kan ju inte sluta le. Det är helt underbart.
Vi gick i affärer av större kedjor som HM och Lindex och sen mindre butiker med olika innehåll. Det jag älskar med butiker är den mänskliga faktorn. När man går in i en butik så märks det, personlen ler och hejar, och efter en stund frågar de om man behöver hjälp med något. Jag älskar det! Jag älskar att bli mött med ett leende. Det ger mig energi, gör mig gladare. Och mer villig att betala 55kr för en liten kylskåpsmagnet som jag inte behöver :)

Fler leenden!





       

Min utbildning är väldigt intressant många gånger.
Vi får ofta frågor som riktigt får en att tänka till på hela vår uppväxt och vårt existens.

På den senaste föreläsningen vi hade i onsdags så fick vi frågan av vår föreläsare:
"Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva om ditt liv?"

Ett annat samtalsämne vi även hade i onsdags som hänger ihop lite med det är "om man skulle befinna sig där man är om man skulle bli/varit ekonomiskt oberoende".

Vi gjorde en liten omröstning snabbt i klassrummet och ärligt så var det förvånandsvärt många som inte skulle sitta där om dom haft massor med pengar.
Helt ärligt så vart jag förvånad, men ändå inte.
Vi stöps in i en form att vi måste plugga, vi måste skaffa oss pengar och karriär, vi måste konsumera i mängder. Tänk bara på alla modebloggar. Våra små flickor matas från unga år att man måste ha "rätt" kläder, kosta vad det kosta vill.
Vi gör saker utan att vi verkligen har tänkt igenom om vi VERKLIGEN vill det.

Jag satt där i klassrummet och tänkte på att alla dom här personerna ska sen ha detta yrke och så vill dom EGENTLIGEN inte ha det. Inga sådär äkta mycket med hjärtat. Skrämmande!

Faktiskt så tror jag att jag skulle vara exakt där jag är, pengar eller ej.
Visst skulle jag leva liiite annorlunda, resa lite mer absolut!
Men min utbildning är en del av mig.
Den hör till vem jag är och vill vara, till mina värderingar.

Jag tror jättemycket på att leva varje dag som den var den sista.
Inte helt lätt. Och det är ju lite som att alltid vara snäll eller att aldrig vara arg. Visst måste vi ha sånna tillfällen när vi tillåter oss själva att bli det med. Olikheter är nödvändigt för vår existens. Även livet kommer med vissa avigsidor som tillhör för att vi ska kunna leva.

Vi har ETT liv. Ungefär 100 år om vi blir gamla. Ungefär 36500 dagar.
Om vi räknar bort den tiden vi faktiskt sover så har vi inte mycket tid på oss att leva.
Varför ska man sitta ett helt liv och göra något man faktiskt inte vill göra, bara för att någon annan säger att det är rätt? Bara för att vi blir infösta i ett fack?

Fundera lite på om du lever?
Gör du det du faktiskt VILL göra?