I flera års tid har jag fokuserat på hur mycket negativa saker män gör. Jag har varit arg, bitter och hämndlysten. Min relation till min pappa har varit stormig under min uppväxt, i vissa perioder så pratade vi inte alls på månader, upptill ett år. Jag blev sviken, sårad och skadad av relationen med min dotters pappa och jag hade svårt att gå vidare. Jag använde uttryck som "jävla män!" och "vad ska man med dem till?" och trodde att det aldrig skulle finnas utrymme för en man i mitt liv. Länge såg jag singellivet som det enda för mig och trodde att det alltid skulle fortsätta såhär.

Men livet innebär förändring, och min inställning till denna punkt har också förändrats, som så mycket annat. Jag återfunnit kärleken till män. De tänkande, målinriktade, ödmjuka, självsäkra och omtänksamma männen som finns där, som sticker ut i mängden och får en att le.

Det finns män som är aktiva föräldrar och sätter barnets behov i första rummet. Det finns män som öppnar dörrar, betalar notan och skämmer bort en (ja, jag är en klassisk dock självständig kvinna som uppskattar "gentlemen"). Det finns män som tar sig tid för att lära känna en inifrån och ut. Det finns män som står vid sin frus/flickväns sida genom alla upp och nergångar i livet. Det finns män som är charmiga och självsäkra, utan att vara manipulativa och narcessistiska.

Tack för mannen, för livet vore inte lika intressant utan dem.