Jag är en stark förespråkare av att allt händer utav en anledning, att det som händer är menat att hända och de händelser vi upplever är en del av vägen vi kallar livet. Vi lär oss från alla gupp, uppförsbackar och gropar i vägen. Ibland går vi fel och får vända om igen. Ibland snirklar den sig så mycket att man inte ser vad som kommer näst.



Med detta sagt, ibland känns livet bara skitigt. När man står mitt inne i stormen och det är omöjligt att se solskenet bakom molnen är det svårt att se varför just detta händer. Jag vet att jag kommer lära mig något, växa, och ta med mig kunskap från detta åskmoln. Men just nu när jag står mitt under det förstår jag inte vad det hela ska vara bra för.

Visst uppskattar jag när solen skiner, när vägen är rak och jag har medvind. Jag är tacksam då livet flyter på och allt är bra. Men ibland känns de faktiskt som om det är för mycket motvind och uppförsbacke. För många regniga dagar på året.