Haiti
För snart fyra dygn sedan skakades liven om av invånarna i Haitis huvudstad Port-au-Prince, rent ordagrant. Senaste dödssiffran jag såg igår kväll var 200 000 människor. 200 000 liv. 200 000 unika indivder som inte finns bland oss mer. Det är mammor, pappor, mor- och farföräldrar, bröder, systrar, mostrar, fastrar, mor- och farbröder, kusiner och nära vänner. 200 000 personer som fattas i någon annans liv. Det är svårt att tänka sig 200 000 människor. Det låter så många. Så jag googlade, och det bor ca 270 000 i Svergies fjärde största stad Malmö, tänk dig att 200 000 av dessa människor försvann, tänk dig att endast 70 000 fanns kvar. När man tänker så förstår man vilken otrolig förlust detta är, vilken tragedi. Det blir påtagligt, det blir på riktigt, det blir förkrossande. Inte bara för Haitis invånare, inte bara för dem som står är direkt närstånde till dem som mist sina liv, utan för oss alla. Vi har alla mist 200 000 medmänniskor på denna jord. Och eftersom jag tror att vi alla hänger samman bör vi alla sörja denna förlust.
Detta är ett land som många i Sverige kanske inte ens visste fanns. Det är ett land präglat av fattigdom och politiska problem. Det är en föredetta fanskkoloni som gärna glöms bort när man ser på världen i stort. Trots att denna lilla öhalva är hem till 10 miljoner människor. Kanske kan omvärlden nu öppna ögonen för Haiti, kanske kan detta bli början på en förändring. Ingen människa ska behöva dö i onödan.
Lev varje dag fullt ut, du vet aldrig när det blir din sista.
Mina tankar finns hos de drabbade i Haiti. Styrka, kärlek och tro.
The girl who silenced the world for 5 minutes
Fick denna av en vän via facebook, ville dela med mig. Gripande!
Till vilket pris?
Varje morgon när jag vaknar slår jag på datorn för att besöka aftonbladets sida och uppdatera mig om det senaste. Många av artiklarna får mig bara att skaka på huvudet.
Det känns emellanåt som om vi lever i ett dårhus. Hela världen agerar som om dom inte var helt friska i knoppen.
Vi har vårt samhälle och vår struktur och dess regler ska upprätthållas till varje pris.
Jag är en av de där människorna som anser att det finns något gott i alla människor. Om man lär känna dem tillräckligt bra och kommer dem tillräckligt nära så kommer man att förstå dem. Med det säger jag inte att man håller med om att det dom gjort är rätt. Men vad vi än gör och hur vi agerar...allt har en förklaring.
Jag tror inte på fängelser. Fängelser är ett sätt att stoppa huvudet i sanden i de åren man förvarar personen inom 4 väggar. Personen i fråga behöver hjälp att bryta sitt beteende. Kanske behöver den bara vägledning i livet eller så kanske den behöver medicinsk hjälp. Och visst finns det de människor som är så SJUKA...dvs att kemin i hjärnan inte fungerar som den ska och då kanske det bästa är att ha mer uppsyn över dem.
Idag var det denna artikel som fick mig att reagera.
Helt ÄRLIGT!
Detta är sjukt.
Det som hände under andra världskriget är HEMSKT men att straffa någon såhär många år senare, när han är 89år gammal och uppenbarligen inte kan gå längre. Om man ska ha fängelser och straff på det sättet så tycker jag att det ska vara för att lära personen något tills vidare i livet. Vad ska han lära sig av att dö i fängelse? För han kommer säkerligen få något sjukt straff på 200år eller likande. Jag är övertygad om att han fått det värsta straffet någon människa kan få. Förstå bilderna han har i sitt huvud. Förstå skulden han bär och skammen.
De människor som beslutar om att låsa in en man på 89år som inte ens kan gå själv är i mina ögon inte så mycket bättre dom. Det handlar om livskvalite. Är han inget värd pga något han gjorde för cirka 65år sedan? Vad ska en människa göra för att sona för sitt förflutna?
Det känns emellanåt som om vi lever i ett dårhus. Hela världen agerar som om dom inte var helt friska i knoppen.
Vi har vårt samhälle och vår struktur och dess regler ska upprätthållas till varje pris.
Jag är en av de där människorna som anser att det finns något gott i alla människor. Om man lär känna dem tillräckligt bra och kommer dem tillräckligt nära så kommer man att förstå dem. Med det säger jag inte att man håller med om att det dom gjort är rätt. Men vad vi än gör och hur vi agerar...allt har en förklaring.
Jag tror inte på fängelser. Fängelser är ett sätt att stoppa huvudet i sanden i de åren man förvarar personen inom 4 väggar. Personen i fråga behöver hjälp att bryta sitt beteende. Kanske behöver den bara vägledning i livet eller så kanske den behöver medicinsk hjälp. Och visst finns det de människor som är så SJUKA...dvs att kemin i hjärnan inte fungerar som den ska och då kanske det bästa är att ha mer uppsyn över dem.
Idag var det denna artikel som fick mig att reagera.
Helt ÄRLIGT!
Detta är sjukt.
Det som hände under andra världskriget är HEMSKT men att straffa någon såhär många år senare, när han är 89år gammal och uppenbarligen inte kan gå längre. Om man ska ha fängelser och straff på det sättet så tycker jag att det ska vara för att lära personen något tills vidare i livet. Vad ska han lära sig av att dö i fängelse? För han kommer säkerligen få något sjukt straff på 200år eller likande. Jag är övertygad om att han fått det värsta straffet någon människa kan få. Förstå bilderna han har i sitt huvud. Förstå skulden han bär och skammen.
De människor som beslutar om att låsa in en man på 89år som inte ens kan gå själv är i mina ögon inte så mycket bättre dom. Det handlar om livskvalite. Är han inget värd pga något han gjorde för cirka 65år sedan? Vad ska en människa göra för att sona för sitt förflutna?
"I'm black and I'm proud!"
Tittade ikväll på del två av SVTs dokumentär (som egenligen är en fansk dokumentär) "Black music" (Den hette något i stil med "Från slavkedjor till guldkedjor" på franska).
Båda delarna stressade igenom den svarta musikens historia i USA, från slaveriet till Obama. Jag skrattade, grät, dansade och sjöng med. Men framför allt rös jag. Av alla dessa inspirerande och starka människor. Sångare och sångerskor, musiker, ledare av medborgarättsrörelsen, civila, idrottare, politiker. Rosa Parks. Dr. Marthin Luther King, Jr. Malcom X. Barack Obama.
Dagligen ifrågasätts President Barack Obama. De utvärderar hans presidentskap, gör opinionsmätningar och intervjuer för att se vad folket tycker. Han har nu varit president i USA i dryga två månder. Landet är i kaos, världen är i kaos och alla förväntar sig att han ska lösa det mirakulöst. Inte undrar på att han åldrats 5 år på ett års tid. Jag tror ingen president i USAs historia har haft så mycket press på sig. Inte bara från landet, utan från hela världen. Det måste vara oerhört tungt, stressande och skrämmande.
Och samtidigt som han förväntas han fatta bra beslut, föra folkets talan, leva upp till sina vallöften och vara make, pappa och människa. Som inte det är tillräckligt så lever han konstant under hot, säkert mer än någon annan tidigare president. Han är landets förste mörkhyade president, detta förolämpar många, och han är demokrat, vilket förolämpar alla konservativa amerikaner. Många av mina vänner förväntar sig att han ska bli skjuten. jag tror att det ger dålig energi att gå runt med sånna tankar. Jag hoppas på 8 år med Barack Obama. Många trodde att han inte skulle nå hit. Många tvivlade, många var osäkra, men hoppet segrade. Och med hoppet som ledstjärna är allting möjligt.
Det som är så intressant med Obama är att han inte bara är USAs förste mörkhyade president, utan att han blir en av ledarna i medborgarättsrörelsens led, indirekt. Han uppfyller drömmen som så många före honom hade. När de i dokumentären (Black Music) visade ett klipp från Dr. Martin Luther King, Jr s "I have a dream" tal och man såg folkmassorna som marcherad för lika rättigheter oavsett hudfärg, kom tårarna. Tänk, de som var där den dagen, många av dem lever än idag, tänk om de vetat att de banade väg för det alla bara vågade drömma om, en mörkhyad president i USA.
Cange can happen.
Båda delarna stressade igenom den svarta musikens historia i USA, från slaveriet till Obama. Jag skrattade, grät, dansade och sjöng med. Men framför allt rös jag. Av alla dessa inspirerande och starka människor. Sångare och sångerskor, musiker, ledare av medborgarättsrörelsen, civila, idrottare, politiker. Rosa Parks. Dr. Marthin Luther King, Jr. Malcom X. Barack Obama.
Och samtidigt som han förväntas han fatta bra beslut, föra folkets talan, leva upp till sina vallöften och vara make, pappa och människa. Som inte det är tillräckligt så lever han konstant under hot, säkert mer än någon annan tidigare president. Han är landets förste mörkhyade president, detta förolämpar många, och han är demokrat, vilket förolämpar alla konservativa amerikaner. Många av mina vänner förväntar sig att han ska bli skjuten. jag tror att det ger dålig energi att gå runt med sånna tankar. Jag hoppas på 8 år med Barack Obama. Många trodde att han inte skulle nå hit. Många tvivlade, många var osäkra, men hoppet segrade. Och med hoppet som ledstjärna är allting möjligt.
Det som är så intressant med Obama är att han inte bara är USAs förste mörkhyade president, utan att han blir en av ledarna i medborgarättsrörelsens led, indirekt. Han uppfyller drömmen som så många före honom hade. När de i dokumentären (Black Music) visade ett klipp från Dr. Martin Luther King, Jr s "I have a dream" tal och man såg folkmassorna som marcherad för lika rättigheter oavsett hudfärg, kom tårarna. Tänk, de som var där den dagen, många av dem lever än idag, tänk om de vetat att de banade väg för det alla bara vågade drömma om, en mörkhyad president i USA.
Cange can happen.
