Citat ur kalendern
- Peter Ustinov
M och jag pratade om precis det igår. Att ju äldre man blir ju mesigare blir man när det gäller att ta risker! Allt ska planeras i fler år i förväg, alla variabler ska vägas in, man ska ha kontoll över situationen. Har man för mycket kunskap vågar man inte vara spontan och ta risker, då är man väl medveten om de där konsekvenserna som kan börja spöka.
De som kämpar för förändring eller går emot samhällets förutbestämda mall kallas ofta naiva. Det finns många nejsägare och "kloka" människor som minsann vet vad som går att förändra och vad som inte går. Jag tror starkt på att allt går att förändra bara man kämpar för det man tror på och inte ger upp. Har dock många nejsägare runt omkring mig, och har många gånger fått höra att det är naivt av mig att tro att det kommer förändras. Nästa gång någon kallar mig naiv för att jag tror på förändring ska jag tacka, det är ju bara ett tecken på att jag är modig :)
"I'm black and I'm proud!"
Båda delarna stressade igenom den svarta musikens historia i USA, från slaveriet till Obama. Jag skrattade, grät, dansade och sjöng med. Men framför allt rös jag. Av alla dessa inspirerande och starka människor. Sångare och sångerskor, musiker, ledare av medborgarättsrörelsen, civila, idrottare, politiker. Rosa Parks. Dr. Marthin Luther King, Jr. Malcom X. Barack Obama.
Och samtidigt som han förväntas han fatta bra beslut, föra folkets talan, leva upp till sina vallöften och vara make, pappa och människa. Som inte det är tillräckligt så lever han konstant under hot, säkert mer än någon annan tidigare president. Han är landets förste mörkhyade president, detta förolämpar många, och han är demokrat, vilket förolämpar alla konservativa amerikaner. Många av mina vänner förväntar sig att han ska bli skjuten. jag tror att det ger dålig energi att gå runt med sånna tankar. Jag hoppas på 8 år med Barack Obama. Många trodde att han inte skulle nå hit. Många tvivlade, många var osäkra, men hoppet segrade. Och med hoppet som ledstjärna är allting möjligt.
Det som är så intressant med Obama är att han inte bara är USAs förste mörkhyade president, utan att han blir en av ledarna i medborgarättsrörelsens led, indirekt. Han uppfyller drömmen som så många före honom hade. När de i dokumentären (Black Music) visade ett klipp från Dr. Martin Luther King, Jr s "I have a dream" tal och man såg folkmassorna som marcherad för lika rättigheter oavsett hudfärg, kom tårarna. Tänk, de som var där den dagen, många av dem lever än idag, tänk om de vetat att de banade väg för det alla bara vågade drömma om, en mörkhyad president i USA.
Cange can happen.
Jämnställdhet
Började skriva ett helt annat inlägg, men en konversation ledde mig till detta:
Hur kommer det sig att män alltid kommer undan med allt? Det räcker med att de spänner sina muskler och ropar högst! Det behöver inte finnas något av värde i ropen, det räcker med att de är män, med mörka röster som överröstar.
Jag har fått nog av killar med dåligt självförtroende som tror att arrogans är självfötroende. Som inte kan se en i ögonen när de pratar. Som inte tänker före de pratar. Som tar plats för att de är rädda att ingen lägger märke till dem om de inte gör de. Som inte kan ta kritik utan att hugga tillbaka.
Vet ni varför vi aldrig kan bli jämnställda?
För att vi kvinnor är så mycket bättre än de där jävla små pojkarna som springer runt och kallar sig för män!
"I think, therefore I am single"
Man ska vara tacksam för det man har!
Saker och ting blir inte alltid som man tror att dom ska bli.
När jag flyttade över halva landet för att studera, lämna boeet och börja ett eget liv, så trodde jag att det skulle bli skönt att komma bort. Jag tänkte att jag skulle växa och utvecklas i en väldig fart.
På sätt och vis så vart det som jag trodde.
Man har verkligen en ungefär 90% kurva i utveckling när man studerar. Om man vill och verkligen försöker ta vara på alla tillfällen som ges. Men det som jag inte riktigt väntat mig var att utbildningen skulle få mig att sakna min familj så mycket.
Vi pratar så mycket om det sociala arvet.
Hur mycket vi blir påverkade av våra förfäder.
Helt plötsligt har jag börjat inse på ett helt annat plan hur mycket tex min
farmor och farfar har betytt för mig. Som barn tar man så mycket förgivet.
Ju mer historia vi läser ju mer blir jag nyfiken på deras liv och vad dom har varit med om. Var farfar med i finska kriget? Hur var det när dom kom till sverige? Hur har deras arbetsliv varit? Hur upplever dom det och hur har deras chefer varit?
Jag önskar jag bodde närmre dom så att jag kunde åka hem till dom en fredagkväll och bara fika, prata och lyssna på allt vist dom har att dela med sig av.
Vi tar så mycket förgivet.
Så många personer förgivna.
Jag saknar verkligen min familj!
Ett leende
Gick på stan med en vän idag i vårsolen. Man kan ju inte sluta le. Det är helt underbart.
Vi gick i affärer av större kedjor som HM och Lindex och sen mindre butiker med olika innehåll. Det jag älskar med butiker är den mänskliga faktorn. När man går in i en butik så märks det, personlen ler och hejar, och efter en stund frågar de om man behöver hjälp med något. Jag älskar det! Jag älskar att bli mött med ett leende. Det ger mig energi, gör mig gladare. Och mer villig att betala 55kr för en liten kylskåpsmagnet som jag inte behöver :)
Vårkänslor
Sökandet efter lycka
Lycka. Ja, det tänker jag på dagligen... när jag cyklar till skolan i regn och blåst tänker jag "Va fan gör jag detta för?" och när jag är så trött att kroppen värker undrar jag "Ska det vara såhär?"
Men det finns också stunder då jag inte kan känna annat än lugn. När jag känner lugn är jag lycklig. Då det är mörkt ute, jag ligger i sängen och lyssnar på min dotters andetag. Det är lycka.
Min vän är i något av en livskris just nu, hon står vid framför hundratal oöppnade dörrar och vet inte vilken hon ska välja. Hon vet att den väg hon gått är inte den hon vill fortsätta följa, hon vet också att endast hon kan göra de rätta valen, de val som gör henne lycklig. Men dessa val har också ett pris, inget kommer lätt och utan uppofftingar. Frågan är om hon ska våga kasta sig ut i ovissheten.
Livet är aldrig lätt, fyllt med svåra val och ibland lätta val. De senaste dagarna har jag sett, läst och pratat om lycka mycket. Jag har blivit ett typ exempel av en 2000-tals kvinna, många bollar i luften, alltid trött, alltid på väg, alltid i andra tankar. Jag har otroligt svårt för att stanna upp, andas och vara. Jag oroar mig konstant, pengar, bostad, studier, barn, framtid, resor, vänner, familj, världen, osv....
Kämpar för mer när jag borde försöka finna mindre. Sliter idag så att jag kanske kan hinna njuta imorgon. Men bara om jag hinner, bara om det finns tid. Men tid finns det aldrig tillräckligt av. Bara 24 timmar på ett dygn, det räcker inte! Jag behöver mer, mycket mer!
Jagar mer när jag bör försöka finna mindre.
Men sen, sen ska jag bli lycklig! När jag bor i ett litet hur på en strand, då, då kommer jag vara lycklig. Om jag bara jobbar tillräckligt hårt, om jag bara kämpar tillräckligt mycket, om jag bara hinner med allt det där jag måste hinna innan jag måste gå och lägga mig för att vakna imorgon och göra om det igen. För sen, sen ska jag vara lycklig. Måste bara jaga efter mer, mer, MER!
Om jag inte stannar upp, om jag inte känner efter, hur vet jag då om jag är lycklig eller inte?
Datorstrul
Den är trasig. Ett mindre fel visserligen men den är ett halvår gammal och då ska den funka helt felfritt anser jag. Därför är en av mina käraste ägodelar (det låter hemskt jag vet) på reperation för tillfället.
Faktiskt så trodde jag att det skulle vara jobbigare än det är att vara utan den. Jag trodde att jag skulle knata omkring rastlös hemma i cirklar och inte prata med en levande själ (då man har mycket av den sociala kontakten via datorn nu för tiden). Men jag hade fel! Jag har haft exakt lika mycket att göra nu som tidigare. Om inte mer!
Datorn tar ihjäl så mycket tid som man faktiskt skulle kunna ägna åt annat vettigt!
Hur som helst!
En sak som verkligen irriterar mig med hela den här datorreperationsgrejen är hur dålig service man faktiskt får i dagens samhälle. Jag är en stor förespråkare av att jobbar man inom ett serviceyrke...då är det bannemig så att man ska vända sig dubbel för att göra kunden nöjd.
Det lönar sig för alla eftersom kunden kommer att vara glad och nöjd. Komma tillbaka fler gånger samt tipsa hela sin omgivning om företaget/organisationen. Jag kommer inte tipsa NÅGON om det stället jag köpt min dator ifrån!
När jag först ringde in för att prata med dom så förklarade jag felet.
Deras svar var direkt, Kom in med datorn!
Dom liksom utgår ifrån början att dom inte kan förklara för mig hur jag ska kunna lösa problemet hemifrån. För skulle det inte löna sig för alla om jag slapp åka dit med datorn och dom kunde ägna sin arbetstid åt allt annat dom faktiskt har att göra? Jag sa att han fick lov att försöka hjälpa mig på telefon.
Jag bad honom guida mig till drivrutinerna så att jag kunde testa att ladda ner nya.
Motvilligt gjorde han det.
Och här blir jag också så irriterad för det är som att dom idiotförklarar en fast att dom inte ens vet vem jag är. Jag har INTE ställt in några konstiga inställningar på min dator och jag KAN ändå datorer så pass mycket att jag VET att detta inte var MITT fel. Det var inte ett självförvållat problem!!!
Drivrutinerna funkade inte och jag fick bege mig till företaget jag köpt datorn av.
Dom gick igenom inställningarna och installerade nya drivrutiner.
Inget funkade! Konstigt?!?!?
Då talar dom om för mig att jag måste fabriksinställa hela datorn utifall att det skulle kunna hjälpa. Dock kommer dom inte att stå för ersättning av alla program jag har på datorn och det kommer dessutom att kosta mig 600kr om dom gör det.
Nu vet jag inte hur haj ni är på datorer men en fabriksinställning på dagens bärbara tar cirka 3min. Det krävs inte ens några cd skivor.
Jag bara garvade och sa att nehej! Jag tänker inte betala 600kr för något jag kan göra själv hemma på 3 min! Med datorn under armen begav jag mig hem och gjorde det själv, mycket riktigt på 3 min.
Det återgärdade fortfarande inte problemet.
Jag var inte förvånad!
Nu kommer det ta X antal veckor innan jag får tillbaka datorn.
Ni får helt enkelt ha tålamod och vänta på djupa inlägg.
Hoppas i har det bra och slipper datastrul och dryga säljare/datorföretag!
Att bli hjärntvättad
Har precis tittat klart på Dr. Phil. Det var ett tag sedan jag tittade, det blev för mycket dramatik och jobbiga människor i det programmet så jag gav upp.
Men idag var det väldigt intressant, de pratade som sekter.
Dr. Phil nämnde att det finns mellan 6-7 miljoner människor i USA som lever i någon typ av sekt. 180 000 amerikaner ingår varje år i en sekt! Det är helt makalöst!
Nationalencyklopedin definierar sekt såhär:
"religiös grupp som markant avviker från ett samhälles religiösa huvudlinjer. Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper o.d. Jämför nyreligiösa rörelser samt kult."
Det slog mig hur mönstret för att en sekt ska få kontroll över dig är lika mönstret av hur en psykisk misshandel är i ett förhållande. Det börjar med att man avskärmas från sin familj och sina vänner, sedan bryts ens själförtroende och självkänsla ned och sedan isoleras man från omvärlden.
Vi människor söker efter tillhörighet, gemenskap, vi vill passa in någonstans. Och i detta sökande kan så mycket bli fel. Tänk att en människas sjuka synsätt och tankar kan förstöra så många liv. Det äcklar mig när religion används i syfte att kontrollera, förstöra och manipulera. Att det kan gå så långt att någon kan få en att svälta sitt eget barn till dötts för att de påstår att barnet är besatt av djävulen. Eller att någon kan få ett helt samhälle att acceptera polygami och pedofileri, fast de blivit uppfostrade till att anse det vara fel. Varför man vill hjärntvätta en annan människa är svårt för mig att förstå, samtidigt som jag förstår att det finns maktgalna människor i denna värld.
Historien verkar alltid vara densamma, det börjar som en plats för människor att utöva sin tro, men slutar som ett fängelse för människor som inte längre har en egen vilja.
Det är hemskt att religion används som en piska, ett maktredskap. När det kan vara något vackert, något som ger människor styrka och livsglädje. Jag blir så ledsen när jag ser detta, för jag vet hur lätt någon annan kan få en att förlora sig själv.
Internationella kvinnodagen
Ett möte
Inlägget beskriver kraften av ett möte, styrkan av en vänskap. Det vi gör idag kan påverka en annan människas hela framtid.
Att få välja de föräldrar man vill ha?
M och jag har många gånger pratar om och beklagat oss över våra föräldrar. Mest våra mammor. Vi har båda två mammor som är så olika oss, att vi ibland inte kan förstå hur vi delar DNA. Det är som om vi pratar olika språk. Den där missförstådda tonåringen man en gång var har utvecklats till en frustrerad vuxen som så gärna vill mötas halvvägs, men har fått acceptera att det inte finns någon mellanväg.
När jag var gravid sa en god vän till mig att hon sett en film som handlade om att barnen väljer sina föräldrar. Att barnen innan graviditeten börjar väljer vem eller vilka de vill ha som föräldrar. Det är en fin tanke, och en tanke som gav mig lugn när jag var höggravid och stressad över det stora ansvaret. Tänk om mitt barn valt just mig. Tänk om det var menat.
Jag tror starkt på att man möter de personen man är menad att möta, för att vi har lärdom att ge varandra. Ibland varar detta mötet några få minuter, ibland en livstid, men jag tror att alla möten finns för en anledning.
Därför måste jag också tro att det finns en anledning till varför jag är min mors dotter. Även om det inte känns som jag valt henne så kanske jag har det. Även om jag inte förstår henne så är hon min mamma. Jag kan förstå varför hon är som hon är, varför hon gör de val hon gör, även om jag inte tycker om det. Om inget annat så har jag lärt mig vikten av kommunikation av henne, något jag jobbar på dagligen med min egen dotter.
Kanske är min mamma just min mamma för att hon ska lära mig hur viktigt det är att våga leva, att prata ut, att möta människor, att visa känslor. Kanske är jag hennes dotter för att öppna upp hennes ögon till världen utanför hennes trygghetszon, för att visa att man kan visa vad man känner, det är inte farligt, för att hon ska se hur självständighet kan se ut.
Kanske valde jag min mamma i alla fall? Med tanke på hur svår relation vi har haft tycker jag ändå jag blivit en bra människa.
En björntjänst
För några veckor sedan såg jag ett klipp (i reklamen på ngt annat jag tittade på) av en intervju med Hanne Kjöller, hon paratade om sin bok "I huvudet på en mamma" och föräldrarskap. Hon tog upp ett exempel hur fel det har blivit då våra barn inte får tex köpa lotter på tivoli (eller det var ngt liknande) för att de kommer bli besvikna för att de inte vann, att vi skyddar dem för en besvikelse som är del av livet. Hon menar att det inte är konstigt att psykakuten är fylld med folk som blivit dumpade och inte fått det jobb de ville. Vi klarar inte av nederlag om vi inte lär oss acceptera dem genom livet. Jag har tänkt mycket på vad hon sa sedan jag såg den delen av hennes intervju.Jag tror det är viktigt att tänka på som förälder. Jag har själv vuxit upp bortskämd med alldeles för många leksaker och alldeles för få "Nej", jag var ett väldigt blygt barn och mina föräldrar skyddade mig extremt mycket, jag blev aldrig pushad till att göra saker. Något som blev väldigt jobbigt för mig. Som barn lekte jag inte bra med andra barn (min systers vittnesmål) jag hade svårt om jag inte fick bestämma. Det blev också jobbigt i tonåren när jag skulle ut i världen, att fråga saker i affären eller ringa ett telefonsamtal till en okänd person gav mig svettningar.
Detta är något som jag fått öva bort, trots att jag ibland känner att det fortfarande är jobbigt.
Mina föräldrar kanske trodde att de gjorde mig en tjänst genom att skydda mig. Men gränsen mellan skyddande och överbeskyddande är hårfin. Och jag tror att som förälder har man ansvar att pusha sina barn och ge dem de "redskap" de behöver för att klara sig ute i världen. Barn måste lära sig att klara olika sociala situationer, vi kan inte alltid vaka över dem som hökar. Men vi måste ändå finnas där att fånga upp den när deras värld rasar samman. Det är ju ofta det vi lär oss som barn som formar vilka vi blir senare i livet.
Jag funderar dagligen på hur jag hanterat vissa situationer med min dotter, hur jag kunnat göra det annorlunda, hur det kunde blivit bättre. För jag vet att jag inte är perfekt, ingen perfekt människa eller mamma, och det vill jag också att hon ska vara medveten om. Jag kan bli arg när jag är trött utan att det hon gjort varit så illa, men jag ber om ursäkt efteråt, precis som jag förväntar mig att hon ska göra.
Hon är bara 3 år, och ännu rätt liten, men jag har redan förväntingar på henne och krav. Det har jag nog alltid haft, anpassade efter hur gammal hon varit. Man kan inte börja sätta gränser för sent vilket jag tror många gör.
Vårat jobb som föräldrar är inte att göra våra barns liv till en dans på rosor, utan att se till att den dagen de fyller 18 år och blir myndiga har med sig tillräckligt mycket kunskap att klara sig i världen. Att de vet att de ska fortsätta utmana sig själva, ifrågasätta, vara självständiga, känna till sina begränsningar, kunna hanter olika sociala situationer, kunna hantera nederlag och besvikelse, att klara livet. Självklart slutar föräldrarskapet inte den dag ens barn fyller 18 år, men vore det inte skönt att veta att du hjälpt till att forma en bra människa som går ut i världen med en stark förmåga att ta eget ansvar och göra bra val?
Varför har vårat samhälle blivit så mesigt? Vi ska vara vänner med våra barn, vi ska vara kul och leka, vi rådgör med dem som om de vore våran like. Men hur ska de lära sig att vara vuxna om vi beter oss som de gör? Vi gör våra barn en stor björntjänst om vi daltar iställer för att pusha, om vi diskuterar istället för att sätta gränser, om vi underhåller istället för att låta dem lära sig att underhålla sig själva. Målet är ju att de ska bli självständiga självgående människor, för det kommer komma en dag då vi föräldrar inte finns där för att leda vägen.
Det finns mer under ytan
Jag är en stark förespråkare av att alla har rätt till sina åskter och sina tankar. Men ibland blir jag bara så less på personer som så tydligt uttrycker okunskap. M skickade denna länk till mig, om hur sångerskan Rhianna blivit misshandlad av sin pojkvän men nu ändå väljer att gå tillbaka till honom. Och tydligen har många skrivit kommentarer som "Hon får skylla sig själv" osv, på Aftonbladets hemsida. Sånna kommentarer är okunskap, och grymt irriterande.
Detta är ett ämne som berör mig väldigt mycket, inte för att det är Rhianna och Chris Brown, de är inga favoriter, utan misshandel i ett förhållande. Jag var en av dem som för några år sedan hade sett på den här situationen och sagt att hon får skylla sig själv som går tillbaka till honom eftersom jag inte förstod. Jag hade ingen aning om psykologin bakom det hela, om komplexiteten. Jag läste Liza Marklunds "Gömda" och tänkte "Shit! Men något sånt skulle aldrig hända mig." Man ska aldrig säga aldrig.
Sedan kom Han in i mitt liv, jag blev tagen av hans charm och självsäkerhet, han fick mig att känna att jag var speciellt. Jag offrade mycket för honom, gav upp mycket av mitt liv, utan att han egentligen bad om det, men det var ändå det som krävdes för att det skulle funka. Han hade sina vänner, sitt liv, och jag blev sittandes hemma väntandes på att han skulle hedra mig med sin närvo. Smygande började han fälla kommentarer, saker som han visste sårade mig. När jag sa ifrån bad han om ursäkrt och jag förlät, jag älskade honom ju och vi gick vidare. Men det blev inte bättre, det blev bara värre. När vi bråkade blev han arg, började slänga saker och kalla mig fula ord, hota mig och hålla fast mig så jag inte kunde komma undan. Det gick inte över en natt. Jag såg det inte komma. Det bara hände.
En dag såg jag mig i spegeln och tänkte "Vem är jag?" Jag kände inte igen mig själv längre, den jag varit hade brytits ner, förtvinats och det fanns bara små delar av den jag en gång varit kvar.
Så jag förstår, och jag känner empati för Rhianna och alla andra som är i relation där psykisk och/eller fysisk misshandel förekommer. Rhiannas historia är bara ett bevis på att hon är en människa, precis som vi andra, med svagheter, problem och som ibland gör dåliga val. I en sånhär relation är man så nedbruten, så säker på att ingen annan någonsin kommer älska en som Han. Det spelar ingen roll hur snygg, framgångsrik eller hur många hits man har, det kan hända vem som helst. Och det händer så många. Varje dag, varje år. Majoriteten är unga tjejer och kvinnor, men det händer också killar och män.
Så ibland kan åsikter fyllda med okunskap bara vara så tragiska. För de som säger att Rhianna får skylla sig själv bör se sig i spegeln och tänka en extra gång, det kan faktiskt hända vem som helst.
Skulle du sätta ner foten och säga NEJ?
Mobbning är en sån typ av orättvisa.
Det är så intressant hur många människor som ser det som händer, men man låtsas som att man inte ser av egen bekvämlighet. Visst vi alla har våra ursäkter.
Det är si eller så, ditt eller datt.
Till en viss del kan jag förstå ursäkter men det kommer till en gräns när jag faktiskt SKITER i alla ursäkter. Det finns en gräns när man MÅSTE gå in och stå på den utsattas sida.
Tänk om man själv hade varit den personen?
Hade det gjort mindre ont, alla gliringar från mobbarna, bara för att man hade vetat att man haft 10 personer som i det tysta stod på ens sida?
Nej troligen inte!
För att dra det till sin spets.
Alla äldre som blir dåligt behandlade idag.
Tror ni att deras liggsår gör mindre ont för att du går in till dom en gång om dagen och pussar dom på pannan och läser en bok för dom?
NEJ, det kommer dom inte att göra.
Jag blir så jävla ARG på människor som av någon personlig anledning inte kan bortse från sina egna personliga problem för att hjälpa en annan människa i nöd. Någon som är svagare av någon anledning.
Vad kommer du att säga den dagen den utsatte kanske så illa som dör av det du sett hända men VALT att inte göra något åt?
- OJ!! Jag trodde inte att det var så illa.
NEHEEEEJ! Nej men det ursäktar ju att du inte sa ifrån.
Och du såg faktiskt rätt när jag skrev att du VALDE att inget säga.
Vi VÄLJER konstant allt i våra liv.
Vi MÅSTE inget.
Det vi kallar likgiltighet är också ett VAL.
Vi är så jäkla mycket BÄTTRE än att hålla tyst.
Och vågar EN person resa sig upp mot massan och säga att det är FEL så tror jag verkligen att fler kommer att ställa sig bakom. EN människa kan förändra så mycket och TILLSAMMANS kan vi ändra ännu mer.
Nu får det bannemig vara nog!
Man SKA kunna gå till sitt arbete och till skolan utan att behöva känna magont, huvudvärk och ångest. ALLA har lika stor rätt att vara där och att må bra!
Jag vet att JAG skulle sätta ner foten. Skulle DU?
