Min livboj i livet <3
Jag älskar verkligen min pappa.
Han är min allra bästa vän.
Han är min livboj i livet.
Det kommer stunder då och då i livet när det känns som att man befinner sig i ett stort mörkt hav utan land åt något håll. Man simmar och simmar men kommer ingenstans.
Man hamnar under ytan.
Kippar efter luft och hostar vatten.
Ett samtal bort alltid.
Alltid har han tid och har han egentligen inte så tar han sig.
Jag tror...jag vet att jag hade drunknat för länge sedan utan pappa.
Alla borde ha en vän som honom.
Alla borde ha en förälder som han.
Han är verkligen min förebild i livet och det är för honom som jag fortsätter att simma.
Min älskade, älskade pappa <3
Ingen är som du...
Vet du det? Ingen föddes exakt vid samma tillfälle som du, av samma föräldrar. Igen annan fick exakt samma uppfostran som du eller gjorde exakt de missatag du gjorde när du var liten. Ingen annan har haft exakt samma relation till sina föräldrar som du eller till sina vänner. Ingen annan har upplevt det som du upplevt eller sett de du sett med dina ögon. Ingen annan har tänkt exakt de tankar du tänker. Ingen har gått i dina skor.
Tänk så unik du är!
Du är den enda du på hela jorden, av nästan 7 miljarder människor finns det bara en du! Det du kan tillföra jorden kan ingen annan tillföra, för ingen annan är som du. Du är en av länkarna i det stora nätet som gör oss till mänskligheten, finns inte du skapas en repa i nätet... en repa som kan leda till att nätet rispas upp... tråd för tråd...
Det finns ingen som ser ut exakt som du. Det finns ingen som har exakt dina ögon, ditt leende eller ditt hår. Ingen annan går som du eller skrattar som du. Ingen har exakt samma rörelsemönster eller mimik, ingen annan har din näsa, din panna eller dina vackra öron.
Glöm inte det, när livet känns som tyngst och du känner dig helt värdelös. Du har ett otroligt värde, för ingen är som du! 
Kärlek
Det är först nu, efter många tårar, mycket dagboksskrivande, efter många lästa böcker att jag börjar förstå det där som alla pratar om; att älska sigsjälv.
Det finns inget större än kärlek. "Love is all you need" heter det ju. Men jag har misstolkat det, jag har inte förstått, jag har inte varit redo. Det handlar inte om att bli älskad av en man, ens familj eller ens vänner. Det handlar om att älska den du är! Det låter klychigt, det låter otroligt flummigt, jag vet! Men det är sant!
I kärlek finns förlåtesle. När du kan förlåta digsjälv kan du förlåta andra.
I kärlek finns acceptans. När du kan acceptera digsjälv kan du acceptera andra.
I kärlek finns ro. När du kan finna ro inom digsjälv kan du finna ro med andra.
I kärlek finns hopp. När du kan finna hoppet inom dig kan du vågas hoppas på andra.
I kärlek finns styrka. När du vågar vara svag finner du din egen styrka och drämed styrka i andra.
När du kan älska digsjälv kan du älska andra.
Allt du säger, allt det du gör är en spegelbild av den du är och hur du mår. Våga se sigsjälv i spegel och älska det du ser; misstag, perfektion, nederlag, svaghet, styrka, sorg, smärta, lycka, harmoni, balans. Allt det du ser i spegeln är du. Älska det du ser så att du kan älska livet och det du måste gå igenom för att vara den du är.
Vi är egentligen två :)
Jag hoppas på att logga in en dag och hitta ett inlägg från M. Men tills dess forsätter jag att skriva...
I huvudet på en fyra åring
Min lilla dotter är en filosof. Hon funderar mycket, så är det väl i den åldern, hon börjar förstå det abstrakta och kunna minnas och fantisera, ibland går dock fantasi och minne ihop.
Vi pratar mycket om hur det var när hon var liten (vilket i en fyra årings värld tydligen var otroligt länge sedan, hon är ju stor nu). Hon berättar ofta vad hon gjorde när hon var liten, vad hon hade på sig osv. Hon frågar mycket om det också, tex. om hon grät för att hon var ledsen när hon var liten och om jag kommer ihåg när hon var liten.
Ibland så frågar hon saker som verkligen förvånar mig. I konversationen om hur allt var när hon var liten fortsätter hon att fråga om jag minns när jag var liten. "Nej," säger jag, "det minns jag inte." "Var jag i din mage när du var liten?" "Nej," svara jag. "Men mamma, var fanns jag när du var liten?"
Där har vi det! Den stora frågan! Var fanns hon innan hon föddes, innan hon blev till? Det vet jag ju faktiskt inte! Och vad svarar man på det?
"Det vet jag inte," svarar jag. "Vet du var du fanns?" Hon tar en kort paus och svara sedan "Nej, det vet jag inte. Men jag minns när du var liten."
Eftersom jag är ganska öppen till det mesta av andligt och "alternativt" tänkande funderar jag sedan vidare på detta. Kan det vara så att hon verkligen minns när jag var liten? Var hon ett spöke som bodde hemma hos oss? Var hon min gammelmormor som dog när jag gick i mellanstadiet? Var hon flugan på väggen?
Kanske inte, men det hade varit kul om hon verkligen minns när jag var liten :)
Citat
"Pain is mandatory.
Suffering is optional."
En plats i tystnaden
Just nu är jag trött, både fysiskt och psykiskt. Skolan tar en stor del av min energi, min dotter en annan del, vänner och familj en sista del. Vad finns kvar? Inte mycket. Ibland känns det som om jag inte hinner tänka! Allt bara går i ett. Det känns alltid som man ligger efter, med en mängd saker! Idag borde jag stängt av mobilen när jag kommit hem. Kanske sovit en stund innan jag pluggat. Inte satt på TVn. Bara varit stilla en stund innan jag bestämde att ta tag i den långa listan av saker som måste göras.
Då och då tänker jag att jag borde åka bort, inte bort till storsdagen eller på strandsemestern, utan upp någonstans i bergen på en "silent retreat". En plats där man inte får prata utan måste lyssna inåt och ta del av den inre rösten hela tiden.
Det är lika mycket jag som pratar som alla andra, det är kul att lära känna nya människor och dela med sig av den man själv är. Men det tar energi, väldigt mycket energi.
Varje kväll innan jag lägger mig skriver jag i min dagbok för att rensa huvudet lite, men just nu känns det som jag behöver mer. En totalrensning. Tystnad.
Vintertid
Eftersom vi i Sverige får 6 underbara (ja, det är sarkasm bakom det ordet) månader av kyla och mörker borde vårat samhälle anpassa sig mer därefter!
Det är omänskligt (och emot våran biologiska drygnsklocka) att kliva upp ur sängen när det är mörkt ute, att äta frukost, klä på sig och gå till jobb eller skola när det är kolmörkt ute!
Så det jag föreslår är detta: På vinterhalvåret kortas arbetsdagen med två timmar (en timme på morgonen och en timme på em) så att man börjar jobba när det är ljust och får gå hem från jobbet innan det är kolmörkt. Och sedan, på "sommar"halvåret så lägger man till de där två timmarna till arbetsdagen. Jag menar herregud, det är int elika jobbigt att gå upp klockan 6 när solen varit uppe sedan fyra liksom! Och man orkar jobba senare också, för det e ljust. Och man orkar hitta på något efter jobbet för
Upprepar gamla mönster
Har precis lagt på telefonen, det var ett samtal som nu lämnar mig sorgsen. Pratade en stund med en vän som betyder väldigt mycket för mig och som fanns där för mig när jag mådde som sämst. Nu pratar vi inte så ofta, vi har båda egna familjer och totalt separata liv, många mil ifrån varandra.
Min vän växte upp i en kaotisk familj, misshandel, skiljsmässa och ett tag levde de till och med gömda ifrån hennes pappa. När man vet detta om henne så ser man så tydligt vilka skyddsmekanismer hon har utvecklat, hon pratar mycket, tycker om att stå i centrum och har många ytliga vänner. Enligt henne själv så är jag den som känner henne bäst, även om jag inte känner att våra band är väldigt djupa förstår jag ändå varför hon känner så. Jag låter henne prata, låter henne vara den hon är och kämpar ofta emot att ge henne råd som jag vet att hon ändå inte kan ta till sig.
Idagens samtal pratade vi kort om allt, uppdaterade varandra på våra respektive liv. I förbifarten säger hon "Min man har slagit mig några gånger." Och sedan fortsätter hon att förklara att det faktiskt var hon som slog först och att det ofta är hon som börjar bråken emellan dem.
Detta är en kvinna som växte upp med att se hennes pappa misshandla hennes mamma och också själv har blivit grovt misshandlad av honom. Hon vet hur illa det kan gå, ändå lever hon med denne man och har barn med honom. Det är så klassiskt, så typiskt, så hemskt sorgligt att det blir såhär. Ännu en gång fick det mig att inse hur viktig ens barndom är, hur den färgar en för all framtid, påverkar ens val och vem man blir som person. Vet man inte bättre så kan man inte vilja ha det bättre.
Precis som alla andra vill min vän bara bli älskad, hon strävar efter den "perfekta bilden" av verkligheten; hus, bil, make, barn, osv. Hon tror att om hon har detta så är det ett tecken på att hon är älskad. När sanningen är att allt detta bara är ett tecken på hur dåligt hon mår.
Mitt hjärta värker för henne för jag vet precis hur det känns att vara där hon är.
Inåtvänd Upplevande Abstrakt Känslostyrd person
Gjorde ett personlighets test, och såhär är jag:
Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du flyter med strömmen och tar beslut i sista stund - ibland låter du t.o.m. andra personer fatta dina beslut åt dig. Du är en mycket flexibel person, som trivs med fria ramar och lösa avtal.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.
Testet finns här om det är någon som blir nyfiken ;)
Kan säga att M och jag är väldigt lika enligt det här testet :)
Citat från en thépåse
"Oneness is achieved by recognizing your self."
Djupa sår
Vi bär alla på en mängd olika saker, en massa händelser som har färga oss, som har gjort oss till den vi är. Både bra och dåliga saker, både traumatiska och underbara händelser som är del av våran personliga historia.
Vissa händelser lämnar sina spår, de skapar sår i själen, sånna som tar lång tid att läka, och även om de har läkt så lämnar de djupa och fula ärr. Vissa sår blir infekterade, de börjar vara och blir ännu djupare, ännu större ännu rödare. Och ibland tror man att dessa sår har läkt, men det visar sig att man bara täckt över dem med ett hudfärgat plåster.
Jag har ett sår, en djupt sår som blött i flera år, i flera omgångar. Nu är det nästan helt läkt, äntligen är det en tjock sårskorpa på, den kliar, men jag motstår att klia på den så att ärret ska bli så fint och tunnt som möjligt.
Det fanns en tid då jag trodde att detta så aldrig skulle läka, att jag alltid skulle blöda, att det alltid skulle göra ont. Men det har skett en förändring, och nu ser jag att det har kommit så långt, utan at jag märkt det. Men snart är det helt läkt. Äntligen har jag gått vidare, äntligen gör det inte ont längre.
Gud
Vi har alla så individuella tankar och idéer om Gud. Vad/vem/var Gud är. Hur Gud är. Vissa finner Gud i en världsreligion och därmed i historien. Andra finner Gud i vardagen och ser Gud som konstant närvarande. Det är otroligt kontroversiellt att prata om Gud i dagens samhälle. Det blir lätt en fråga om "vi" mot "dem" eller att en mur byggs upp. Förr samlades nästan varenda svensk i kyrkan på söndagen, idag rivs kyrkor ner eller används till annat. Vår kollektiva relation till Gud har i Sverige blivit nästintill obefintlig, det vi har kvar av vårat en gång kristna samhäll är högtiderna, förutom det är det sällan tal om Gud eller religion mer än i negativ bemärkelse. Är du troende ses du som gammalmodig, kanske också lite konstig, då det vetenskaplig aär det som styr det svenska samhället.
En av mina nära vänner har en komplicerad relation till Gud. Hon ryser när man pratar om Gud, eftersom hon associerar ordet Gud till kristendom och därmed någon typ av tvång. Hon tycker bättre om att prata om Universum. Detta är ett ord jag ofta använder själv, men jag skulle lika gärna använda ordet Gud, för mig är det samma sak, "kärt barn har många namn". :)
Under min uppväxt fanns det inga inslag av religion eller spiritualitet, jag uppfostrades till att tänka själv, men blev ofta lite nedvärderad då jag nämnde Gud. Trots att mina föräldrar inte alls var troende kände jag hela tiden att det fanns något, något större än mig, något gudomligt. Trots att ingen religion kändes som den representerade de tankar och känslor jag själv hade om vad Gud var, så kunde jag ändå klassa mig i gruppen blad de troende. När vi läste religion i grundskolan bestämde jag att buddhism och hinduism var närmast de tankar jag själv hade, trots att ingen av dem verkade beskriva exakt hur jag såg Gud.
Under de senaste åten har jag jobbat mycket på mitt inre och därmed kommit närmare Gud. I dagsläget anser jag att jag och Gud har en bra relation. Gud finns i allt jag gör, var jag än går och vad jag än tänker. Att ha en tro, att känna närhet till min spirualitet ger mitt liv större mening och mer sammanhang samtidigt som jag känner mer makt att påverka min situation och därmed situationen som stort i världen. Gud är kärlek, icke-dömmande, styrka, förlåtande, tacksamhet, makt och tolerans för mig, Gud ger mig lugn och kraft. Vid många tillfällen har jag fått lämna över allt till Gud och svaret blir alltid detsamma: Man får det man behöver, inte det man vill ha.
Religion har nog härstammat ifrån samma grundtankar som jag själv haft och fortfarande har, att det måste finnas något mer. Religion och spiritualitet ger oss redskap att ta oss igenom svåra situationer, att finna mening i lidande och belöning i godhet.
Även om jag inte är del av en stor religion rent officiellt så respekterar jag och beundrar jag de som tar sin religion på allvar, muslimerna som fastar, kristna som går i kyrkan på söndag, buddhister som meditetar för att finna upplysthet, hinduer som upprättar altare för sina gudar, alla är i mina ögon lika mycket värda och lika beundransvärda, precis som alla som har andra typer av spiritualitet i sina liv.
The girl who silenced the world for 5 minutes
Fick denna av en vän via facebook, ville dela med mig. Gripande!
Ska du vaccinera dig?
Tänk om jag hade fått en tia för varje gång någon frågat mig det denna höst, kanske skulle jag inte vara rik, men bra mycket rikare ;)
Det där med vaccinationen (behöver jag ens tillägga att det är vaccinet mot "den nya influensan" jag menar?) har blivit höstens hetaste debatt. Eftersom jag inte läser tidningar eller tittar på nyheterna vet jag inte all fakta om vem som har fått vilka typer av biverkningar eller vem som blivit allvarligt sjukt. Det jag vet har jag fått höra av någon som läst, hört eller vet något.
Vart jag än går, på stan, på bussen, i skolan eller vem jag än pratar med kompisar, familj, barnomsorgen osv. frågar mig om jag har eller ska vaccinera mig. Det känns som vi skapat två läger i samhället, de som är för vaccinet och de som är emot. Och de som är för verkar vara väldigt starka förespråkare för att andra också ska vaccinera sig, jag har till och med hört att vissa har konflikter med sina vänner pga detta. Helt galet!
Ingen kan förutspå med säkerhet hur illa vi kommer drabbas av denna epidemi, om det verkligen blir en sådan. Ingen vet heller exakt vilka biverkningar detta vaccin ev. kommer ha i framtiden, även fast många argumenterar att det inte är farligt och inga biverkningar kommer komma senare.
Jag såg en dokumentär på Discovery i helgen då de använde liknande argument som vi får höra gällande vaccinet till soldaterna som var delaktiga i testbombning av atombomber, de lovade soldaterna att de inte skulle får några biverkningar senare i livet. Nu menar jag inte att jag tror att folk kommer få cancer eller bli sterila av influensavaccin, det jag menar är bara, i okunskapensnamn kan man lova mycket, vad som händer i framtiden vet ju ingen - det gäller både det lägret som vaccinerat sig och det lägret som inte vaccinerat sig.
Vad som än händer hoppas jag att vi slipper en epidemi och att alla - vaccinerade som ovaccinerade får leva långa och lyckliga liv. Det är ju bara en influensa.
Be the change you want to see in the world
De gick precis igenom sina 10 kandidater för CNN Heroe Awards som hålls i slutet av november. Alla dessa kandidater har på ett eller annat sätt förändrat världen. Det var allt från utbildning till barn, mat till hemlösa, musik och skolundervisning till fattiga, proteser till barn som blivit av med någon kroppsdel, barnhem, rent vatten, osv. Läs mer och var med och rösta på CNN's hemsida!
Hur ofta hör man inte folk säga att man inte kan förändra världen, att det är hopplöst och att det alltid kommer vara som det är? Ändå har dessa män och kvinnor tagit sig tid och energi och ibland pengar ur sin egen ficka för att göra något som förändrar världen! De fyller ett behov där ingen annan funnits, de gör en förändring, de ger dem en chans som tidigare inte haft en chans. De sprider medmänsklighet, styrka, kärlek och otroligt mycket inspiration.
Vi kan alla göra något som kan förändra, om vi alla gör något "litet" kommer förändringen bli STOR!
Down came the rain...
För ett tag sedan läste jag boken "Down Came the Rain" ("När regnet faller" är den svenska titeln) skriven av skådespelerskan Brooke Sheilds. Boken handlar om Brookes svåra resa genom olika behandlingar för att bli gravid och sedan tiden efter hennes dotter föddes, då hon fick en förlossningsdepression och var tvungen att bli medicinerad för att kunna se ljuset i livet och knyta an till hennes nyfödda lilla flicka.
Brooke skrev denna bok för att öka medvetenheten hos allmänheten, att detta verkligen kan hända vemsomhelst, till och med en framgångsrik skådespelerska som kämpat i flera år, genom mängder av behandlingar för att sedan nå sitt mål att få bli mamma.
Förlossningsdepression är något man hör talas om, lite i förbi farten, på BVC får man fylla i ett formulär som ska hjälpa till att finna de som lider av en förlossningsdepression. Men ibland är väl linjen tunn, är man bara trött och chockad efter den stora förändringen det innebär att bli förälder eller är man deprimerad? Det tar ju olika tid för alla att knyta an till sitt barn, hur vet man när man ska oroa sig för en närstående? Och var vänder man sig?
Trots att jag inte hade svårt att knyta an till min dotter eller kände mig nedstämd som nybilven mamma kunde jag känna igen mycket av det Brooke skriver om. Jag tycker det är modigt att hon tar upp något så personlig, och lite "hysch, hysch". Det fina med Brookes historia är att den har ett lyckligt slut, tillskillnad från så många andra historier vi får höra om i media osv. gällande förlossningsdepression. Detta är ett ämne som måste belysas!
Att välja för resten av livet...
Det är dags nu, det har gått många år sedan sist. Bara tanken av det ger mig fjärilar i magen! 
Att välja en tatuering var mycket lättare när man var yngre, det var bara att ta något man verkligen tyckte om. Självklart älskar jag fortfarande mina tatueringar, trots allt det känns som en livstid sedan jag gjorde min första. Bestämde mig faktiskt för motivet när jag var 18år - bara barnet.
Det som händer nu är att jag ser en mängd tatueringar som jag ÄLSKAR. Men, inte på mig! De är otroligt vackra och jag blir inspirerad när jag ser dem. Men jag vill inte ha dem på min kropp.
Sedan finns det motiv som jag älskar och gärna vill ha på kroppen, men kan inte bestämma var!
M och jag har diskuterat det där med tatueringar en del... För M är det något man ska tänka länge och ordentligt på, det ska vara något av betydelse.
Jag ser tatueringar som något väldigt personligt och tycker ibland att det är oerhört jobbigt att få uppmärksamhet på grund av dem. Jag väljer ibland att dölja dem helt med klädesplagg, just av denna anledning.
Just nu bollar jag med tre tatueringar på tre olika kroppsdelar... vet inte vilket jag ska välja...
Längtar dock efter ljudet av nålen och känslan efteråt, när man ser sin tatuering och vet att den kommer följa med en för resten av livet :)
Tiden står inte still...
Det har gått flera månader sedan vi bloggade sist... Tiden bara rinnger iväg heter det ju. Så blir det ibland... Tankarna hamnar på andra ställen än här. Men det vore ju kul att återgå till bloggande lite och försöka skriva lite oftare... vi får se hur det blir med det ;)
