Kom igen Sverige!!
Det tråkiga var publiken. Alla bara stod, vissa till och med kollade snett på tjejerna som dansade. Och som vanligt, i detta land, så var applåderna nästintill obefintliga. Så himla synd! För en dansares lön är ju de applåder den får!
Men det mest tragiska, det som fick mig att vilja flytta ifrån detta opersonliga land, är att vilket gäng som vann battlen avgjordes via SMS!!! (För er som inte vet avgörs battles av publiken och vilka som gör de grymmaste grejerna.)
En sorlig dag för Sverige.
Det är inget fel med att applodera, dansa med och tjoa lite! Det ger dansarna mer energi och man har själv mer kul! (Ett litet tips inför framtiden)Ansamlingar av stress
Min klasskompis sa något bra idag, som jag tänkt på hela dagen faktiskt. Att eftersom våra kroppar inte vet "dagar, månader, år" så samlas stressen ju på allt eftersom, den muskelvär och huvudvärk ajg känne ridag behöver inte bero på att jag är hemskt stressad idag, utan kan bero på den stress jag genomgått de senaste månaderna eller åren!
Jag har huvudvärk dagligen, trots att jag vanligtvis aldrig har huvudvärk. Mina axlar är uppe vid öronen och det känns som jag har tjugotusen saker för mycket att göra.
Om ajg nu går runt och bär på två år av stress, hur gör jag mig då av med den? Hur får jag huvudvärken att släppa? Axlarna att sjunka ned? Längtar efter den där känslan av lätthet!
Jag har huvudvärk dagligen, trots att jag vanligtvis aldrig har huvudvärk. Mina axlar är uppe vid öronen och det känns som jag har tjugotusen saker för mycket att göra.
Om ajg nu går runt och bär på två år av stress, hur gör jag mig då av med den? Hur får jag huvudvärken att släppa? Axlarna att sjunka ned? Längtar efter den där känslan av lätthet!
Te-Ven
Idag var jag hemma hos en vän och åt middag med henne och några av hennes vänner som jag aldrig träffat tidigare. Vi pratade TV program en hel del. Och på något sätt, minns inte hur, kom vi in på "Familjen Cosby" som en av killarna försökte total dissa. Men jag sa att jag älskade programmet, hur kan man inte älska Cosby?
"Familjen Cosby" betydde mycket för mig som liten, brun flicka, i en mellanstor svensk stad. De gav mig något jag kunde relatera till. De var starka förebilder, han var läkare och hon var advokat. De hade en otrolig familjedynamik, de stöttade varandra, bråkade, lärde sig av livets hårda skola och växte upp.
Att förolämpa familjen Cosby är som att förolämpa min egen familj. De hade allt jag så gärna ville ha! Två föräldrar som älskade varandra och visade det. Syskon att dela livet med. Och de var bruna, medelklass och lyckliga.
Detta fick mig att fundera på TVn och dess roll i mitt liv. Jag tittade väldigt mycket på TV som liten, har inget minne av att mina föräldrar satte några gränser för mitt TV tittande. Vi fick tidigt en "decoder" (föregångaren till digitalboxen typ) och på den kunde jag titta på "the Childrens Channel" och följa en mängd olika bittiska barnprogram.
Jag tror faktiskt att vissa TV program har ett större inflytande i mitt liv än många människor som varit del av mitt liv. Från TVn har jag fått en bild (kanske inte alltid så sann) av hur livet ska vara, hur människor och relationer funkar och hur det är att vara kär. Jag har lärt mig mycket av de program jag sett och serier jag har följt. TVn har varit en trogen vän då livet blivit för tråkigt, tungt eller ensamt.
Jag har faktiskt aldrig haft några konkreta förebilder i mitt liv. De förebilder jag har haft har jag lärt känna genom TVn. De är ibland övermänskliga på något sätt, eftersom jag inte känner dem.
På ett sätt vet jag hur tragiskt detta låter, men på ett annat så är har TVn spelat en stor roll gällande den människa jag är idag. Oprah Whinfrey lärde mig att älska mig själv, "Familjen Cosby" lärde mig att man kan bli vad man vill i livet om man bara kämpar, McGayver lärde mig att det alltid finns en utväg, bara man söker efter den, "Rötter" gav mig inblick i slaveriet och dess historia, gav mig tillhörighet till mina rötter, i "Melrose Place" lärde jag känna min första homosexuelle man, "Beverly Hills" lärde mig om vänskap och kärlek.
Sedan finns det en hög med program som jag inte minns eller kommer ihåg namnet på. Precis som människor från de förflutna är de bara ett kort minne, något som har påverkat mig, men jag vet inte hur.
Så, för att summera det hela. TVn har gjort mig den jag är idag.
Meningen med det hela
Jag är en stark förespråkare av att allt händer utav en anledning, att det som händer är menat att hända och de händelser vi upplever är en del av vägen vi kallar livet. Vi lär oss från alla gupp, uppförsbackar och gropar i vägen. Ibland går vi fel och får vända om igen. Ibland snirklar den sig så mycket att man inte ser vad som kommer näst.
Med detta sagt, ibland känns livet bara skitigt. När man står mitt inne i stormen och det är omöjligt att se solskenet bakom molnen är det svårt att se varför just detta händer. Jag vet att jag kommer lära mig något, växa, och ta med mig kunskap från detta åskmoln. Men just nu när jag står mitt under det förstår jag inte vad det hela ska vara bra för.
Visst uppskattar jag när solen skiner, när vägen är rak och jag har medvind. Jag är tacksam då livet flyter på och allt är bra. Men ibland känns de faktiskt som om det är för mycket motvind och uppförsbacke. För många regniga dagar på året.
Med detta sagt, ibland känns livet bara skitigt. När man står mitt inne i stormen och det är omöjligt att se solskenet bakom molnen är det svårt att se varför just detta händer. Jag vet att jag kommer lära mig något, växa, och ta med mig kunskap från detta åskmoln. Men just nu när jag står mitt under det förstår jag inte vad det hela ska vara bra för.
Visst uppskattar jag när solen skiner, när vägen är rak och jag har medvind. Jag är tacksam då livet flyter på och allt är bra. Men ibland känns de faktiskt som om det är för mycket motvind och uppförsbacke. För många regniga dagar på året.
Regn
Ibland finns det inget mysigare än regn på en mörk natt. Det gör att allt blir så fridfullt, så rent, så vackert. Jag älskar att ligga under täcket i min säng och höra hur regndropparna slå mot mitt fönster. Det är så lugnande.
Ibland tror jag att vi glömmer bort att se det vackra i naturen, vi rusar förbi den, på väg mot något annat. Har du stannat och tittat på blommorna i gräset? Har du luktat på körsbärsblommorna? Har du njutit av solen i stillsamhet?
Det har jag denna vår. Tagit in våren, välkommnat den med ett leende. Finns det något vackrare än våren?
Vi glömmer allt för ofta bort att njuta av stunden. Barn njuter geniut av sina upplevelser. Barnen skrattar glatt då de kvätter vatten på varandra vid stranden. De plockar blommorna och luktar på dem. De hoppar i vattenpölarna. De ler. De skrattar. De är i nuet. Tänk vad vi vuxna kan lära oss av barnen.
Att vara singel...
... är så otroligt skönt! Man gör som man vill, när man vill. Man behöver inte kompromissa om en endaste grej, man gör som man själv vill utan att rådfråga någon annan. Man får tid för sig själv och sina tankar.
Jag trivs otroligt bra som singel och har väldigt svårt att föreställa mig att vara i en kärleksrelation, just nu i mitt liv. Jag letar verkligen inte efter någon, jag dejtar inte, jag dagdrömmer sällan om Den Rätte. Jag väljer helt klart att ha det såhär just nu.
Trots detta så verkar mina vänner som är i relationer alltid behöva påpeka hur mysigt det är att ha någon. Hur går det för mig egentligen? Har jag träffat någon? Saknar jag inte att ha sex? Känner jag mig inte ensam?
Ibland får jag känslan av att de vill tycka synd om mig, som mitt liv är lite sämre än deras perfekta "honeymoon", trots att jag vet att skenet bedrar. Hur ofta hör man inte negativa saker om kompisarnas pojkvänner? Hur jobbigt det är när han tuggar, snarkar, inte har tid för en osv, osv.
Det är rätt fascinerande att samma tjejer som klagar försöker övertala mig att det faktiskt finns fördelar med att vara i ett förhållande. Sorry, but I'm not buying it!
Jag tänker inte övertala dig att göra slut, så sluta försöka övertala mig att det är het uuuuuunderbart att ha ett förhållande!
Jag trivs otroligt bra som singel och har väldigt svårt att föreställa mig att vara i en kärleksrelation, just nu i mitt liv. Jag letar verkligen inte efter någon, jag dejtar inte, jag dagdrömmer sällan om Den Rätte. Jag väljer helt klart att ha det såhär just nu.
Trots detta så verkar mina vänner som är i relationer alltid behöva påpeka hur mysigt det är att ha någon. Hur går det för mig egentligen? Har jag träffat någon? Saknar jag inte att ha sex? Känner jag mig inte ensam?
Ibland får jag känslan av att de vill tycka synd om mig, som mitt liv är lite sämre än deras perfekta "honeymoon", trots att jag vet att skenet bedrar. Hur ofta hör man inte negativa saker om kompisarnas pojkvänner? Hur jobbigt det är när han tuggar, snarkar, inte har tid för en osv, osv.
Det är rätt fascinerande att samma tjejer som klagar försöker övertala mig att det faktiskt finns fördelar med att vara i ett förhållande. Sorry, but I'm not buying it!
Jag tänker inte övertala dig att göra slut, så sluta försöka övertala mig att det är het uuuuuunderbart att ha ett förhållande!
Ett barn
"Ett barn som kritiserar
lär sig fördöma
Ett barn som får stryk
lär sig att slåss
Ett barn som hånas
lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi
får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans
lär sig tålamod
Ett barn som får beröm
lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel
lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap
lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet
lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat
lär sig att känna kärlek i världen."
Ett Tips!
Till vilket pris?
Varje morgon när jag vaknar slår jag på datorn för att besöka aftonbladets sida och uppdatera mig om det senaste. Många av artiklarna får mig bara att skaka på huvudet.
Det känns emellanåt som om vi lever i ett dårhus. Hela världen agerar som om dom inte var helt friska i knoppen.
Vi har vårt samhälle och vår struktur och dess regler ska upprätthållas till varje pris.
Jag är en av de där människorna som anser att det finns något gott i alla människor. Om man lär känna dem tillräckligt bra och kommer dem tillräckligt nära så kommer man att förstå dem. Med det säger jag inte att man håller med om att det dom gjort är rätt. Men vad vi än gör och hur vi agerar...allt har en förklaring.
Jag tror inte på fängelser. Fängelser är ett sätt att stoppa huvudet i sanden i de åren man förvarar personen inom 4 väggar. Personen i fråga behöver hjälp att bryta sitt beteende. Kanske behöver den bara vägledning i livet eller så kanske den behöver medicinsk hjälp. Och visst finns det de människor som är så SJUKA...dvs att kemin i hjärnan inte fungerar som den ska och då kanske det bästa är att ha mer uppsyn över dem.
Idag var det denna artikel som fick mig att reagera.
Helt ÄRLIGT!
Detta är sjukt.
Det som hände under andra världskriget är HEMSKT men att straffa någon såhär många år senare, när han är 89år gammal och uppenbarligen inte kan gå längre. Om man ska ha fängelser och straff på det sättet så tycker jag att det ska vara för att lära personen något tills vidare i livet. Vad ska han lära sig av att dö i fängelse? För han kommer säkerligen få något sjukt straff på 200år eller likande. Jag är övertygad om att han fått det värsta straffet någon människa kan få. Förstå bilderna han har i sitt huvud. Förstå skulden han bär och skammen.
De människor som beslutar om att låsa in en man på 89år som inte ens kan gå själv är i mina ögon inte så mycket bättre dom. Det handlar om livskvalite. Är han inget värd pga något han gjorde för cirka 65år sedan? Vad ska en människa göra för att sona för sitt förflutna?
Det känns emellanåt som om vi lever i ett dårhus. Hela världen agerar som om dom inte var helt friska i knoppen.
Vi har vårt samhälle och vår struktur och dess regler ska upprätthållas till varje pris.
Jag är en av de där människorna som anser att det finns något gott i alla människor. Om man lär känna dem tillräckligt bra och kommer dem tillräckligt nära så kommer man att förstå dem. Med det säger jag inte att man håller med om att det dom gjort är rätt. Men vad vi än gör och hur vi agerar...allt har en förklaring.
Jag tror inte på fängelser. Fängelser är ett sätt att stoppa huvudet i sanden i de åren man förvarar personen inom 4 väggar. Personen i fråga behöver hjälp att bryta sitt beteende. Kanske behöver den bara vägledning i livet eller så kanske den behöver medicinsk hjälp. Och visst finns det de människor som är så SJUKA...dvs att kemin i hjärnan inte fungerar som den ska och då kanske det bästa är att ha mer uppsyn över dem.
Idag var det denna artikel som fick mig att reagera.
Helt ÄRLIGT!
Detta är sjukt.
Det som hände under andra världskriget är HEMSKT men att straffa någon såhär många år senare, när han är 89år gammal och uppenbarligen inte kan gå längre. Om man ska ha fängelser och straff på det sättet så tycker jag att det ska vara för att lära personen något tills vidare i livet. Vad ska han lära sig av att dö i fängelse? För han kommer säkerligen få något sjukt straff på 200år eller likande. Jag är övertygad om att han fått det värsta straffet någon människa kan få. Förstå bilderna han har i sitt huvud. Förstå skulden han bär och skammen.
De människor som beslutar om att låsa in en man på 89år som inte ens kan gå själv är i mina ögon inte så mycket bättre dom. Det handlar om livskvalite. Är han inget värd pga något han gjorde för cirka 65år sedan? Vad ska en människa göra för att sona för sitt förflutna?
Oro och negativa tankar
Imorse efter jag lämnat lilltjejen lade jag mig i sängen igen, skulle plugga, men var bara sååå trött :)
Låt och funderade lite och bestämde dig; "Idag ska jag inte oroa mig för allt jag brukar oroa mig för." Jag visualiserade att jag tog mina stora oros moment: Pengar. Lade ned det i en låda i en byrå och stängde den. Skola. Lade den i en något större byrå och stängde den. Dendärpersonen. Lade ned i en större låda, mosade ned, och stängde den. Negativa tankar. Lade i en låda, stängde den.
Sedan låg jag där en stund och visste inte vad jag skulle tänka på!
Då insåg jag att större delen av min tanke tid ägnar jag åt oro och negativa tankar. När jag tog bort det från mina tankar fanns inte så mycket kvar. Väldigt tragiskt, och väldigt nyttigt att inse.
Så hela dagen har jag kämpat med att hålla de där lådorna stängda. De öppnas om och om igen, ibland en efter en... kämpar hårt för att lägga tillbaka tankarna och stänga bort dem. Har haft mycket tanketid till annat. Har haft tid att bara vara och lyssna på det som finns runt omkring mig.
Vilka saker går du och bär på som tar upp alldeles för mycket tanketid?
Låt och funderade lite och bestämde dig; "Idag ska jag inte oroa mig för allt jag brukar oroa mig för." Jag visualiserade att jag tog mina stora oros moment: Pengar. Lade ned det i en låda i en byrå och stängde den. Skola. Lade den i en något större byrå och stängde den. Dendärpersonen. Lade ned i en större låda, mosade ned, och stängde den. Negativa tankar. Lade i en låda, stängde den.
Sedan låg jag där en stund och visste inte vad jag skulle tänka på!
Då insåg jag att större delen av min tanke tid ägnar jag åt oro och negativa tankar. När jag tog bort det från mina tankar fanns inte så mycket kvar. Väldigt tragiskt, och väldigt nyttigt att inse.
Så hela dagen har jag kämpat med att hålla de där lådorna stängda. De öppnas om och om igen, ibland en efter en... kämpar hårt för att lägga tillbaka tankarna och stänga bort dem. Har haft mycket tanketid till annat. Har haft tid att bara vara och lyssna på det som finns runt omkring mig.
Vilka saker går du och bär på som tar upp alldeles för mycket tanketid?
Riktig äkta kärlek, riktig vänskap.
Såg precis ett avsnitt av serien av One tree hill.
Det fick mig att sakna Z otroligt mycket.
Vi bor bara två timmar ifrån varandra men ibland känns det nästan som om det lika gärna hade kunnat vara på andra sidan jorden. När man inte har möjlighet att ses, oavsett anledning, så spelar det ingen roll om det rör sig om 1 timma eller 5.
Jag ser verkligen vår vänskap som något som är extremt hållbart.
Inga avstånd eller meningsskiljaktikheter kan få oss att inte vara vänner.
Oavsett hur länge sen det var vi sågs eller om vi inte pratar på telefon på lång tid så vet jag att det kommer kännas likadant när vi ses igen. Jag vet att jag alltid kan ringa henne så som hon alltid kan ringa mig.
Kärlek är så mycket starkare än avstånd och skillnader.
Den finns verkligen där vad som än händer.
Hur osams man än må vara.
Jag önskar alla hade en sån vän som jag har.
Jag tycker om dig så mycket och jag saknar dig verkligen ikväll.
Det fick mig att sakna Z otroligt mycket.
Vi bor bara två timmar ifrån varandra men ibland känns det nästan som om det lika gärna hade kunnat vara på andra sidan jorden. När man inte har möjlighet att ses, oavsett anledning, så spelar det ingen roll om det rör sig om 1 timma eller 5.
Jag ser verkligen vår vänskap som något som är extremt hållbart.
Inga avstånd eller meningsskiljaktikheter kan få oss att inte vara vänner.
Oavsett hur länge sen det var vi sågs eller om vi inte pratar på telefon på lång tid så vet jag att det kommer kännas likadant när vi ses igen. Jag vet att jag alltid kan ringa henne så som hon alltid kan ringa mig.
Kärlek är så mycket starkare än avstånd och skillnader.
Den finns verkligen där vad som än händer.
Hur osams man än må vara.
Jag önskar alla hade en sån vän som jag har.
Jag tycker om dig så mycket och jag saknar dig verkligen ikväll.
Hurra för lagändring!
Ibland kan jag bli så glad när jag läser eller får höra saker som tyder på att vi är på väg mot ett mer fredligt och accepterande samhälle!
M skickade mig denna länk, så fint att läsa att det äntligen sker! Äntligen får män och män eller kvinnor och kvinnor gifta sig i Sverige! Världen håller på att förändras! Detta är historiskt och våra barnbarn kommer inte förstå hur det fanns en värld där homogiftermål inte var accepterat! För famtida generation kommer detta vara något självklart.
Stort grattis till Alf och Johan!
Och alla som kommer följa i deras forspår.
