Förebilder.
För ett tag sedan läste jag ett inlägg på Ida Lundins blogg som handlade om förebilder. Idag när jag stod och väntade i kön till Posten såg jag en av skvallerblaskorna med en bild på Britney Spear och texten var något i stil med "Britney om gaviditetsbeskedet: Jag vill inte ha barnet!" Min första spontana tanke var "Usch, stackars Britney!" Tänk att jämt vara på framsidan av svallerblaskor med sånna rubriker som kanske inte stämmer det minsta. Tänk att hon är en av de "hetaste" popsångerskorna just nu och folk jobbar så hårt för att göra bort henne och andra kändisar som hon. Sedan började jag fundera på det där med förebilder... I mina ögon är Britney Spears som vilken annan förvirrad människa som helst, hon är sorgsen själ, trots dessa ser många unga tjejer henne som förebild. Många unga tjejer vill vara som henne, klä sig som henne, se ut som henne.
Det tragiskt är att Britney Spears inte ens verkar vilja vara Britney Spears. Hon verkar inte vilja vara en förebild, utan bara någon som är älskad.
Är det media som skapar denna sneda bild av våra aritster eller är det efterfrågan som skapar den?
Ibland undrar jag varför vi ser upp till våra popstjärnor och skådespelare så mycket. Varför vill vi efterlikna något som inte är verklighet? Det är bara show, det är bara teater.
När slutade vi vilja vara starka som våra mammor? Visa som våra farmödrar? Framgånsrika som våra systrar? Helt enkelt vara den bästa person man kan.
Vi behöver alla förebilder, någon att mäta oss med, någon att se upp till. Det ger oss ett mått av vad som är möjligt. Men det kan också begränsa oss!
Ser lycka och framgång ut som Britney Spears eller Beyoncé i dina ögon? Eller ser lycka ut som din mammas ögon som skiner när hon möter upp dig då ni inte setts på länge?
Det tragiskt är att Britney Spears inte ens verkar vilja vara Britney Spears. Hon verkar inte vilja vara en förebild, utan bara någon som är älskad.
Är det media som skapar denna sneda bild av våra aritster eller är det efterfrågan som skapar den?
Ibland undrar jag varför vi ser upp till våra popstjärnor och skådespelare så mycket. Varför vill vi efterlikna något som inte är verklighet? Det är bara show, det är bara teater.
När slutade vi vilja vara starka som våra mammor? Visa som våra farmödrar? Framgånsrika som våra systrar? Helt enkelt vara den bästa person man kan.
Vi behöver alla förebilder, någon att mäta oss med, någon att se upp till. Det ger oss ett mått av vad som är möjligt. Men det kan också begränsa oss!
Ser lycka och framgång ut som Britney Spears eller Beyoncé i dina ögon? Eller ser lycka ut som din mammas ögon som skiner när hon möter upp dig då ni inte setts på länge?
Ett Tips!
80-talisterna
Det har varit mycket snack om 80-talisterna i media, eller generation Y som vi ockås kallas. Jag har också hört "Alvedongenerationen". Vi ska vara krävande, ifrågasättande och kreativa. Vi tycker inte om heirakin, vill inte vara med i organisationer där vi inte fullt ut kan stå för de åsikterna som marknadsförs och allt är utbytbart i våra ögon. Att jobba handlar inte om att man måste, utan ska vara självförverkligande och ett sätt hitta sin plats på jorden.
Jo, jag känner nog igen mig :)
Det jag hört talas om de senaste dagarna, och som är pinsamt för vår generation, är helikopterföräldrarna. Föräldrarna som följer med på löneförhandling och ringer sina barns chefer. Kom igen! Om ungen e gammal nog att få ett jobb ska hon/han väl få sköta sånt själv! Någon måtta får det väl vara!
Jag skulle aldrig kunna tänka mig ta med min mamma på en arbetsintervju, löneförhandling eller liknande. Skulle knappt ta med henne till ett läkarbesök om jag väntade på ett cancerbesked! När ska vi bli vuxna? När ska våra föräldrar backa coh släppa taget och när ska vi, 80-talisterna kräva vår självständighet?
Jo, jag känner nog igen mig :)
Det jag hört talas om de senaste dagarna, och som är pinsamt för vår generation, är helikopterföräldrarna. Föräldrarna som följer med på löneförhandling och ringer sina barns chefer. Kom igen! Om ungen e gammal nog att få ett jobb ska hon/han väl få sköta sånt själv! Någon måtta får det väl vara!
Jag skulle aldrig kunna tänka mig ta med min mamma på en arbetsintervju, löneförhandling eller liknande. Skulle knappt ta med henne till ett läkarbesök om jag väntade på ett cancerbesked! När ska vi bli vuxna? När ska våra föräldrar backa coh släppa taget och när ska vi, 80-talisterna kräva vår självständighet?
