En rastlös själ
Jag är vad många kallar "en rastlös själ"; jag tröttnar fort på vardagen, älskar förändring och när det händer saker.Ibland glömmer jag själv bort att jag är så, att det är en del av mig jag måste bejaka för att må bra, då jag vaggas in i vardagen och allt det gråa. Då känner jag mig ensam, håglös, omotiverad, ja, rent ut sagt helt uttråkad.
För att jag ska vara lycklig behöver jag mycket överraskningar i vardagen, många förändringar och många berg och dal banor. Ibland har jag perioder där berg och dalbanorna känns jobbiga, men till viss del har jag ju faktiskt skapat dem själv, så det är bara att sträcka upp armarna och skrika av lycka när nedförsbacken kommer.
Jag har gått halva min utbildning och känner mig jätte ostimulerad, uttråkad, låst. Inte för att det är fel utbildning eller för att utbildningen inte ger mig det jag behöver i mitt kommande yrke, utan för att jag gjort det här i 1,5 år nu. Gått till samma ställe varje dag, sett samma människor, haft samma föreläsare, ätit i samma kafeteria, osv osv.
Så idag insåg jag att jag behöver ett avbrott, ett studieuppehåll. Det är något jag bollat med hela våren, men idag landade tanken hos mig, det är rätt.
Jag hade på känn att det skulle bli såhär när jag väl började plugga, sedan gymnasiet har jag inte läst så lång tid på ett och samma ställe, med ett och samma ämne. Min utbildning är vetenskaplig och hela min kropp skriker efter kreativitet.
Vissa tror att man som rastlös själ inte kan klara sig i "the real world", där man måste vara ordentlig och göra si och så. Gå till jobbet varje dag, passa tider och följa scheman. Men alla passar inte i den lådan, och vi rastlösa själar kommer också att hitta vägar att gå på, utmaningar och trygghet, preci som alla andra. Även om vi inte alltid väljer samma väg som alla andra :)
När jag är klar ska jag resa/flytta... det finns en hel värld där ute som jag har chans att få utforska! Gud vad jag längtar tills jag sitter på det där flygplanet till en ny plats, pirret i magen, alla frågor och tankar i huvudet. Att få avsluta det gamla och ännu en gång påbörja något nytt.
För mig är kärleken till att påbörja något nytt minst lika stor som den är till att avsluta något gammalt.
"Every beginning is a consequence - every beginning ends something." 
Principer - strävan i livet...
Ju fler tuffa saker man utsätts för ju mer förfinas ens teknik för att klara av framtida kommande hinder. Erfarenhet kallas det...och förmodligen en massa kunskap.
Vi hittar saker som vi finner sådär extra viktiga för oss.
För mig som individ.
Principer föds...
Jag har tre viktiga saker i mitt liv som jag ser som min bas.
Man ska vara ärlig, ärlighet och äkthet lönar sig ALLTID.
Det gör att folk vet vart dom har en och vad dom kan förvänta sig.
Det gör att människor kan känna sig trygga i ens närvaro.
Respekten är viktig för att alla människor är lika mycket värda. Det är inte alltid lätt att visa respekt. Men som jag ser det så grundas ofta brist av respekt i någon form av rädsla. Man kan heller aldrig få en annan människas respekt om man inte ger den till människan man vill bli respekterad av. "Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad".
Rättvisa. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Vem gillar orättvisor. Det kan göra mig så sjukt jäkla förbannad. Speciellt när det kommer till att någon i min närhet blir orättvist behandlad.
Principerna gör det både lättare och svårare att leva.
Lättare för att dom på ett sätt är en del av mig. Jag lever verkligen efter som..eller försöker. Bah jag är inte övermänsklig. Självklart misslyckas jag ibland. Men jag kanske inte är medveten om det.
Svårare gör dom livet eftersom dom är så viktiga för mig och dom kanske inte alltid går med strömmen. Det kan göra rätt ont att stå själv mot alla andra.
Jag skulle aldrig ha principer jag inte verkligen tror på med hela hjärtat.
Om dom inte hade funkat och jag fått bekräftelse på det jag på nått sätt vill att dom ska leda till så hade dom förfinats bort. Men dom är kvar.
Ärlighet, Respekt och Rättvisa....
Att vara någons mamma
När jag var gravid sa min egen mamma ofta till mig att man förvinner lite när man får barn, att ens identitet helt plötsligt ändras. Man går från att vara ex. Anna Nilsson till att vara Olles mamma. Hon sa att det var jobbigt och beskrev det som något negativt.
Visst är det så att så fort man blir mamma så försvinner man lite bakom barnet en stund. Kanske inte så mycket för att omvärlden vill det, utan mer för att man slukas upp av detta underbara, vackra och otroliga barn man själv skapat. Men man försvinner inte helt, ens identitet suddas inte ut och bleknar bort, man är faktiskt fortfarande samma person som man var före man blev mamma.
För mig känns det mer som jag växt tackvare att jag är mamma. Jag har mognat, fått ta ansvar, fått hitta lösningar, göra mer medvetna val och fått följa med min dotters otroligt spännande utveckling. Jag känner inte alls att min identitet suddats ut eller att jag är mindre av migsjälv än jag var innan. Helt tvärtom har min dotter hjälpt mig hitta migsjälv.
Så till alla er som inte har barn men vill ha barn; tro inte på dem när de säger att barn tar bort från eran identitet! Lyssna på dem som säger: Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort.
Inspirerad
Jag har en låtlista i min iPod som heter "Inspiration", i den har jag låtar som jag riktigt ryser av när jag hör. När det känns som allt är meningslöst, när jag känner mig ensam eller ångestfylld lyssnar jag på dessa låtar och livet känns bättre igen. Musiken ger mig hopp om livet, om framtiden. Det är så häftigt att musik påverkar en så stark, endorfinerna sätter igång och livet känns bättre. :)
En av dessa låtar är If You Are Out There av John Legend som skrevs som ett stöd till Obama's valkampanj. Texten i den låten är otroligt mäktig om man verkligen lyssnar. Den inspirerar en till att tro att man kan förändra, något jag tror starkt på. Om vi själva tror att vi kan förädra världen så kan vi faktiskt göra det. Om vi slutar leta utanför oss själva och istället blickar inåt så finns alla svaren där.
Tänk vilka stora förändringar värlen genomgått på grund av att människor trott att det är möjligt. Jag tänker på Ellen Johnson-Sirleaf, på Dr. Martin Luther King, Jr., på alla kvinnor som kämpat för rösträtt för kvinnor världen över, på Nelson Mandela, så klart på Barack Obama... och så många andra som vågat tro att världen går att förändra.
The future started yesterday, we're already late"
Hur hade det varit om inte...?
De senaste dagarna har jag funderat på livet, och hur det ibland blir; vilken väg man väljer att ta påverkar ens liv i alla framtid. Även om valet man gör vid det tillfället kanske inte känns så stort. Tänk om man inte gått på festen då man träffade sitt livskärlek. Tänk om man flyttade till ett annat land efter studenten. Tänk om man aldrig rest och mött de personer som påverkat en mest.
Vi har nog alla stått framför större eller mindre vägskäl i livet. Det är inte alltid så lätt att välja när man har flera tänkbara vägar att gå. Och ofta är de val man gör svåra eller omöjliga att göra ogjorda, har man börjat på en väg är det svårt att vända tillbaka och låtsas som ingenting.
De val du gör idag påverkar inte bara dig, utan ockås andra människor i världen. Går du på den där festen, träffar ditt livsstora kärlek, då kanske denne person väljer att stanna hemma istället för att åka som voluntär till sydamerika och hjälpa gatubarn. Eller blir du gravid kanske du stannar i den relationen du är i, istället för att göra slut och på så vis möta ditt livs stora kärlek. Eller du kanske stannar på jobbet med högre lön, istället för att tjäna mindre men göra en större insats i samhället. The butterfly effect.
Ofta gör vi val som är kortsiktiga, det som känns rätt för stunden. Men man kanske hade gått på den där festen eller dumpat killen eller bytt jobb om man visste att det helt säkert skulle leda till något bättre. Om man kunde få ett "löfte" på att det val man gjorde skulle ge något mycket längre fam kanske det skulle vara lättare att välja den krokiga vägen?
Funderar ofta på hur mitt liv hade varit... om jag inte blev gravid.. om jag inte pluggade... om jag inte flyttat...
Alkohol - det finas fiende.
Jag blir så ledsen när jag ser det. Ser att det är borta, det som jag tycker om så mycket. Ibland känns det bara som att allt som är kvar är ett skal. Man står framför ett skal man gillar, tycker om kanske älskar, men människan som brukar vara där i är för tillfället någon annanstans.
Jag vet inte vad det är med mig men jag kan inte uppskatta det alla andra uppskattar med denna dryck. OM jag dricker något med alkohol så dricker jag det för att det är gott. Endast...punkt. Och när jag dricker så dricker jag med måtta. Oftast bara ett glas.
Faktiskt så skulle jag lätt kunna avstå helt.
Jag har funderat på det så många gånger.
Jag vill verkligen ha kvar mina sidor som gör mig till mig.
Allt det där fina... jag vill vara det jämt, hela tiden.
Man kan själv bestämma om man vill dricka alkohol själv.
Tänk om jag kunde få bestämma att ingen i min omgivning skulle dricka det heller...
Verklighet.
Men ibland känns verkligheten alldeles för verklig, för nära, för sann. Man möter de där tankarna igen. Kommer man att klara det denna gång? Kommer det att lösa sig?
Just nu kämpar jag för att hålla huvudet högt, för att vara positiv, för att orka en kamp till. Det är såhär livet är, inte svårare än man tycker att det är. Inte jobbiare än man själv väljer att se det. Jag vet att det är så, känner att det är så. Men när det känns tungt glömmer man fort. Logiken ger vika, den inre rösten försvinner bland allt kaos inombords. Tårar, panik, gråt.
Men det kommer att bli bra igen. Jag håller om migsjälv, vaggar fram och tillbaka, viskar det, om och om igen.
Det kommer att bli bra igen.
Det kommer att bli bra igen.
Det kommer att bli bra...
Den inre rösten
Det finns så många svåra val vi står inför, saker som får hela världen att snurra runt omkring oss, och vi står fast frustna, utan att veta vilken väg vi bör följa. Vårat samhälle har lärt oss att vi måste ta nästa steg, röra oss framåt, jobba på, inte tänka så mycket, handla, nu! Vi har inte tid, tar oss inte tid, får inte tid, att blicka in i oss själva och lyssna inåt, in till den inre rösten som har alla svar. När man följer den inre rösten leds man på rätt väg, den är inte alltid logisk eller lätt, men det är vägen som leder till lycka.
Vissa kallar den inre rösten för Gud eller Allah. Andra finner den genom meditation och stillhet. Vissa hör den så klart att de alltid fattar sina beslut utan tvivel. Andra måste gå runt i cirklar en stund innan de hör den. Vad man än kallar den så finns den där, den inre rösten, intutionen, sanningen.
Det är när vi känner oss som mest förvirrade, uppgivna, nära bristningstillstånd som vi måste sluta leta där ute och blicka inåt, lyssna inåt, våga lite på det som finns där. Våga lita på den inre rösten. Den finns alltid där.
