Idag är en sån där dag när hjärtat är lite extra ömt.
Alla känslor känns lite extra mycket.

Jag var på bio ikväll och såg Bröllopsduellen.
En allt för ytlig film för vissa kanske, ikväll så lyste budskapen med sin närvaro för mig. Älskar filmer och serier där dom har kloka ord och citat på slutet.

Hur som helst...
...hjärtat ömmade och jag kämpade mot tårarna.
Filmen fick mig att tänka på mina allra bästa vänner.
"Z" och min pappa.

Det var en scen i filmen när en av tjejerna låg och pratade med sin pojkvän i sängen.
Hon sa att hon kände sig så ensam. Hennes pojkvän förstod att även fast hon hade honom så behövde hon sin vän. Hon saknade verkligen sin vän.

Jag insåg att jag har två sånna personer i mitt liv.
Även fast vi inte bor på samma ställe, även fast vi inte ses så ofta, pratar varje dag eller alltid håller sams, så är det dom som får mig att känna det som att jag inte står ensam.
Det är dom jag saknar så det värker i kroppen och det är dom jag ringer till och bara är. Det är dom som känner mig bättre än jag känner mig själv och det är dom som vet utan att jag behöver säga hela meningar...eller säga något alls.

Det är ingen tävling.
Det handlar inte om att vara bästa vänner, närmst eller att dela allt.

Vänskap är så mycket mer...
Det är att stå kvar när vännen beter sig värre än värst.
Veta att det egentligen är hjärtat som värker.
Det är att ge goda råd men att aldrig dömma om vännen väljer något annat.
Om att finnas där OM det går fel, efter.
Vara lycklig om man själv hade fel.
Det handlar om att bara lyssna utan att komma med goda råd.
Veta att vi alla har dåliga dagar och behöver klaga ibland.
Att alltid ställa upp det mesta vi kan.
Även om vi gör det på olika sätt.

Jag har verkligen dom bästa vännerna man kan tänka sig.
Alla borde verkligen ha vänner som dom.
Min vän "Z" och min kära far.

Filmen fick mig att tänka på hur viktigt det är att uppskatta det man har. De man har.
Att inte ta det förgivet och att tala om för dom ofta, ofta hur viktiga dom är.