Har precis kollat klart på ett klipp med Nadia Suleman, kvinnan i USA som nyligen födde åttlingar, i vecka 30. Hon har sedan tidigare 6 barn, alla födda via IVF. Hon är ensamstånde och arbetslös. Hon är 14 barns mamma.

Efter att redan vara 6 barns mamma bestämde hon sig att ta de resterande 6 embryona inplanterade och se om det tog eller ej, hon sa i intervjun att hon inte ville slänga dem. Chansen var inte jätte stor att graviditeten skulle gå vägen eftersom hon haft problem med missfall, cystor osv.
6 embryon blev 8 barn.

Åtta små liv som fick komma in i denna värld 10 veckor för tidigt.
Trots detta verkar de ha klarat sig bra, enligt mamman själv och reportern. Vad konsekvenserna blir för dessa barn i from av handikapp eller utvecklingstörning är omöjligt att säga just nu, bara tiden kan utvisa.

Det som är helt oförståeligt för mig är hur man, som ensamstående till 6 barn, tänker när man väljer att skaffa fler barn. Vems behov tänker man på? Vad är det man värdesätter?

Det finns 24 timmar på ett dygn, 7 dagar på en vecka... 24 barn/14 barn = ca 1,5 timme. Om hon är uppe dynget runt hinner hon umgås med varje barn enskilt i 1  timme och 30 min per dyrgn. Om hon däremot får ett barn eller flera barn med speciella behov måste hon prioritera deras behov. Det kan innebära sondmatning, blöjbyten i flera års tid, sjukgymnastik, läkarbesök och för att inte tala om kostnaderna(detta är USA det gäller, inget land med socialiserad sjukvård). Det krävs ingen matematisk uträkning att förstå...

Ingen klarar 14 barn helt själv, det är omöjligt! Ingen klarar 8 spädbarn! Man har bara två armar!

Vad tänkte hon med?! Hur rättfärdigade hon detta för sig själv? Hur kan hon stå för det gentemot hennes äldsta barn som kommer vara tvugna att inte bara ta mer ansvar utan också uppfostra sina småsyskon? Tror hon inte att det kommer finnas konsekvenser? Hur kommer de resterande 6 må av all uppmärksamhet deras syskon får? Hur kommer detta påverka deras självkänsla, deras framtidar, deras plats på denna jord?

Jag menar inte att det behöver vara negativt med många barn eller stora syskonskaror. Och jag ger verkligen tummen upp till familjer som bryter från kärnfamiljsnormen. Men man måste vara realistisk, och någonstans på vägen verkar hon tappat greppet. Hennes IVF läkare borde satt stopp någonstans, utav etiska skäl och skickat henne till en psykolog eller kurator. Vad är det för läkare?! Vad tänkte han eller hon med!
Kvinnan behövde inte fler barn för att fylla det som hon fösökte fylla, hon behövde hjälp. Hon behöver hjälp.

Jag vet helt ärligt inte om jag ska känna sympati eller vrede mot henne... Det är hennes val, hennes liv. Men är det någon som tänkt på barnen? Någon som funderat på hur de kommer må?