Idag när jag satt djupt försjunken i mina böcker (ok, det var en drömbild av det), började jag tjuvlyssna på ett samtal som grannbordet hade.
Den ena kvinnan berättade hur personalen på hennes dotters dagis hade kommenterat att dottern aldrig hade kjol. Kvinnan var irriterad över detta. Hon förstod inte syftet varför hennes dotter skulle ha kjol eller klänning, "man kan ju inte leka och klättra lika bra då" sa hon. Diskussionen fortsatte och hon berättade att hennes dotter bara hade en klänning som hon fått av någon släkting, att klänningar var så opassande för små barn. Hon berättade också att hennes man varit och skulle köpa regnkläder och expediten hade frågat "Är det till en pojke eller flicka?" Mannen hade då sagt "Vad spelar det för roll?" Och expediten hade sagt något i stil med "Ja, det ska ju vara unisex nuförtden."
De diskuterade hur könsindelat saker ska vara och varför ska små barn utsättas för detta? Varför ska små flickor ha klänning och kjol när det uppenbart är så opraktiskt på barn? 

Det fick mig att tänka på något jag ofta tänker på, den konstanta kampen för "jämlikhet mellan könen". 
Själv tror jag inte på jämlikhet. Missförstå mig rätt nu, jag tycker självklart att alla ska ha samma lön för samma jobb oavsett kön, unrsrung, osv. Jag tycker också att kvinnor inte ska behöva nedvärderas, sexuellt utnyttjas, trackasseras eller på något annat sätt behandlas dåligt för att de är kvinnor. Jag tycker alla har rätt till respekt och omtanke. 
Samtidigt tror jag inte att det är möjligt för män och kvinnor att vara jämlika; att vara lika. En man är en man och en kvinna är en kvinna. Tack Gud för det!


Det jag tycker är jobbigt är den här stressen som finns nuförtiden, att det ska vara så politiskt korrekt. Som kvinna ska man vara ute på arbetsmarknaden, slita och armbågas med männen. Som man ska man vilja ha pappaledigt flera månader, diska, laga mat, tvätta.
Är man så av sig själv, fine! Det är bra, inget emot det.
Men jag avskyr att man som kvinna ska vara mindre stark eller självständig om man väljer att vara hemmafru och ägna sig åt barnen. Eller om man som man hellre jobbar än att stannar hemma med ungarna. Det jag inte tål är att de klassiska rollerna som uppstått någonstans långtlångt tillbaka ska förkastas som fel. Vill du vara hemma fru? FEL. Ut och jobba. Vill du vara den försörjande maken? FEL. Hem och byt blöjor!
Varför kan man inte få göra det man själv vill? Varför ska man inte få följa tidigare generationers forspår? Om det är det man vill, om det är det som passar en, hur kan det då nedvärderas så?

För om sanningen ska fram så går trenden (och jag kallar det för "trend" för att det pågåt för kort tid för att det ska ses som en sann "förändring") med könsneutralitet och jämlikhet emot biologin. För biologiskt sett finns det en man och en kvinna för fortplantingens skull. Jag vet, det låter som ett argument mot homosexualitet, men det är det inte! Det jag vill säga med det är bara att det inte är något fel med att vilja vara "kvinnlig" eller "manlig" det är en del av vår natur. Och personligen så tror jag, oavsett som den där kvinnan sätter en klänning eller kjol på sin dotter eller inte kommer dottern  kommer få bröst och höfter som killarna tycker om att titta på (och vissa tjejer med). Oavsett om hennes mamma klär henne i klänning eller inte kommer hon bli en kvinna. 
Och om ärligheten ska fram, är inte det en gåva?
Jag älskar att vara kvinna. 
 

Jag tror starkt på att man blir den man är menad att vara. Visst påverkar samhälle och uppfostran, men biologin finns ju där. Och för många är den svår att förneka. Är det viktiga verkligen om ens barn har klänning eller inte? Det finns ju en anledening varför kvinnan föder barnet och är den som ammar. Det finns ju en anledning varför män har lättare att bygga starka muskler. Och jag tycker faktiskt att oavsett kön ska barn få vara barn och få finna sin egen väg till sitt rätta jag. 
Kläder är bara kläder.