Jag har precis sett ett avsnitt av Greys anatomy.

Det fick mig att tänka på döden.
Den är så mörk och ständigt närvarande.
Så narturlig, skrämmande och ibland kanske underbar.
En del av livet helt klart och något vi alla kan vara säkra på att vi en dag kommer att få uppleva. Uppleva som i att vänner, föräldrar, syskon, bekanta, främlingar och mig själv en dag lämnar livet. Det skrämmer mig inte så mycket att jag en dag kommer att gå bort.
Jag hoppas att jag den dagen jag gör det kommer att känna att jag levt ett bra liv.
Jag hoppas att människor omkring mig kommer att ha fina minnen och att dom kommer att se tillbaka på mig med glädje.

Men är det något som verkligen skrämmer mig så är det tanken på att förlora någon jag älskar. Bara tanken får mig att känna stress, sorg och panik.
Jag vet att dagen kommer att komma och jag är glad för var dag som går, som inte är den. Man får försöka att njuta av dom man älskar och har i sin omgivning till max när man får.

Vissa människor känns verkligen som en gåva.

Jag tillhör den så kallade generation y.
En generation som vet vad dom vill ha, aldrig vill bli vuxna och leka hela livet.
Vi har tydligen haft det för bra. Vi har för mycket information och får svårt att välja.
Jag kan se dragen även hos mig även om inte allt av det där är självklart.
Så många gånger har jag drömt mig bort, utomlans och att få ut och testa mig och självförverkliga mig. Att få ha sol varje dag när jag går upp osv.
Så nu när jag sitter och funderar över döden så känns solen, USA och alla drömmar helt plötsligt väldigt avlägsna.

Det är så lätt att rycka på axlarna och tänka att det som finns här kommer att finnas kvar. Men hur vet man egentligen det? Hur kan man vara SÄKER på att det finns kvar?
Döden smyger runt hörnet.
Vad är det som är viktigt, EGENTLIGEN?
Utan att behöva tänka så mycket så är ju svaret självklart dom jag älskar.
Min familj, min släkt, mina vänner.

Imorgon kommer min bästa bästa pappa på besök och min kära lillebror.
Jag har längtat i veckor och förberett. Mat och städning.
Jag önskar så att jag kunde träffa dom oftare.
Tidigare har jag tänkt att jag ska flytta bort, långt bort från det gamla.
Nu helt plötsligt förstår jag inte riktigt varför?

Varför?
EGENTLIGEN?