Styrka
Har funderat på detta en del...
Min kompis, som också är ensamstånde mamma, sa i dagarna till mig: "Vet du, Z, vi är så starka du och jag, som klarar detta." När hon sa det kände jag för att säga emot, men jag hade liksom inte något argument.
Jag har gjort ett val att vara ensam med min dotter och trivs jätte bra med det. Det funkar för mig, mitt liv just nu och med tanke på vem hennes pappa är. Så jag vill inte byta med alla "mamma-pappa-barn"-familjer.
Men jag har ockå varit mamma ett tag längre än min vän nu och vet vilka fördelar och nackdelar av att vara ensamstående det faktiskt finns. Jag vet att jag växt och blivit starkare, inte pga att jag är ensam med min dotter utan för att jag är hennes mamma. Man växer, utmanas och tvingas se svagheter hos en själv när man blir någons förälder. Det är det största ansvaret man kan få, hur klychigt det än låter och det är omöjligt att beskriva hur stort ansvaret är för någon som inte har barn. Man blir ansvarig för allt när det kommer till en annan människas liv. Man måste vägleda, trösta och pusha. Man måste ha mängder lass av tålamod, tid och kärlek att ge. Man har helt "plötsligt" ett enormt ansvar.
Jag finner mig ofta se upp till kvinnor som säger "Ja, vi är fem stycken i familjen, min man och jag har varit gifta i 15år." Femton år?! Tänker jag då, wow! Det är en bragd om något. Att varje morgon vakna upp till samma människa bredvid en i sängen. Att bråka och bli vänner igen, att lösa konflikter, att kompromissa, att dela tid, bostad och liv med någon. Det är beundransvärt! Det är styrka!
Så jag antar att gräset alltid är grönare... Att de som har någon att luta på i sitt föräldrarskap tycker vi som inte har det är starka. Och vi som måste stå själva i alla lägen tycker att par som klarar att kompromissa och fatta gemensamma beslut är starka. Så länge ma inte har något att jämföra det med kan man faktiskt inte avgöra vad som kräver mer styrka, att vara del av en kärnfamilj eller att vara ensamstående förälder.
Styrka är så relativt och subjektivt att det är omöjligt att definiera. Vi är nog alla starka på våra egna sätt.
Min kompis, som också är ensamstånde mamma, sa i dagarna till mig: "Vet du, Z, vi är så starka du och jag, som klarar detta." När hon sa det kände jag för att säga emot, men jag hade liksom inte något argument. Jag har gjort ett val att vara ensam med min dotter och trivs jätte bra med det. Det funkar för mig, mitt liv just nu och med tanke på vem hennes pappa är. Så jag vill inte byta med alla "mamma-pappa-barn"-familjer.
Men jag har ockå varit mamma ett tag längre än min vän nu och vet vilka fördelar och nackdelar av att vara ensamstående det faktiskt finns. Jag vet att jag växt och blivit starkare, inte pga att jag är ensam med min dotter utan för att jag är hennes mamma. Man växer, utmanas och tvingas se svagheter hos en själv när man blir någons förälder. Det är det största ansvaret man kan få, hur klychigt det än låter och det är omöjligt att beskriva hur stort ansvaret är för någon som inte har barn. Man blir ansvarig för allt när det kommer till en annan människas liv. Man måste vägleda, trösta och pusha. Man måste ha mängder lass av tålamod, tid och kärlek att ge. Man har helt "plötsligt" ett enormt ansvar.
Jag finner mig ofta se upp till kvinnor som säger "Ja, vi är fem stycken i familjen, min man och jag har varit gifta i 15år." Femton år?! Tänker jag då, wow! Det är en bragd om något. Att varje morgon vakna upp till samma människa bredvid en i sängen. Att bråka och bli vänner igen, att lösa konflikter, att kompromissa, att dela tid, bostad och liv med någon. Det är beundransvärt! Det är styrka!
Så jag antar att gräset alltid är grönare... Att de som har någon att luta på i sitt föräldrarskap tycker vi som inte har det är starka. Och vi som måste stå själva i alla lägen tycker att par som klarar att kompromissa och fatta gemensamma beslut är starka. Så länge ma inte har något att jämföra det med kan man faktiskt inte avgöra vad som kräver mer styrka, att vara del av en kärnfamilj eller att vara ensamstående förälder.
Styrka är så relativt och subjektivt att det är omöjligt att definiera. Vi är nog alla starka på våra egna sätt.
Kommentarer
Postat av: Felko
Korrekt M. Uräkta min ton, det är nåt jag måste jobba på har jag fått höra av nära och kära :) Ha en underbar söndag!
Trackback
