De senaste dagarna har jag lyckats se på TV en hel del. Vanligt vis har jag inte tid med det, men just nu har jag en period där jag inte orkar mycket mer än att glo på "dumburken". Det jag blev förvånad över är antalet program som tar upp problemet med fetma och övervikt. Det är inte bara "Du är vad du äter" utan en rad andra program, amerikanska och brittiska med sjukligt överviktiga människor. Här är det inte några extra kilon det handlar om utan så mycket fett att människorna ifråga blir handikappade pga deras fetma. De blir rullstolsburna eller sängbundna. De blir beroende av andra människor för att klara vardagen, allt från förflyttningar till personlig hygien.

Det som fascinerar mig är psykologin bakom det hela, beroendet, den självförvållande smärtan och hur omgivningen bidrar till inidividens självdestruktiva beteende genom att köpa mat till dem, osv.
Jag undrar alltid när jag ser 340kg mannen som är sängbunden och har kateter och knappt kan andas vart det gick snett? När började en här spiralen utför? Och hur rättfärdigar man detta för sig själv? Hur får man sina barn att tro att det är ok att forsätta ge mamma 12st ägg, 2 limpor, 2liter mjölk och ett paket sockrade flingor till frukost när hon redan väger 290kg och inte kan komma upp ur sängen?



Det ligger ju så mycket mer bakom det än enkel kärlek till mat. Jag menar hur många finns det inte som älskar mat men ändå har en normalvikt. Det är ju så komplext och individuellt att det känns som att välden bara har accepterat att det blir så ibland. Folk äter sakta ihjäl sig, så är det. Och vill de ha hjälp när de har ett BMI över 30 finns det ju gastric bypass, gastrick banding, fettsugning, m.m. Men vad löser dessa ingrepp egentligen?

Två av de program jag sett över de senaste dagarna handlade om ungdomar. En amerikansk kille, 14 år, 150kg och fick en hjärtattack vid 13 års ålder! Den andre var en brittisk kille, 140kg, 15 år och fick en gastric banding operation utförd. När man är ungdom ska man inte behöva uppleva sådanna saker! Man ska inte behöva vara så överviktig vid 15 att man måste utföra en operation. Och det värsta med det, enligt mig, är att läkarna var alltför villiga at utföra denna operation på ett växande barn! För om sanningen ska fram är man faktiskt bara barnet vid 15 år. Det var inget fokus på att få honom att förändra sin livsstil eller få hjälp av en psykolog för att komma till roten av detta beteende för att se om det kunde förädra hans vikt. Istället utfördes en operation(javisst, inte så komplex, den utförs via titthål och går att ta ut om komplikationer uppstår) som pojken inte riktigt verkade förstå allvarligheten av.
Let's face it, vid 15 år inte hjärnan färdig utvecklad, man är ju rätt lost i den åldern. Killen opererades, de förklarade vad han kunde och inte knde äta, osv, han åker hem, och vad gör han? Steker en omlett på 5 ägg! Lyssnade han inte på dem när han sa att hans magsäck nu var i storleken av 1 ägg? Antagligen lyssnade han, men han är tonåring, och vi vet alla hur det var, in genom ena örat och ut genom andra. Om han inte kan ta till sig den simpla informationen, hur han de då tillåta att han får bestämma att han vill utföra denna operation?

Fetma och övervikt är ett växande problem i hela västvärlden, inte bara i USA och Storbrittainien. Det kostar våran sjukvård flera miljoner varje år. Tänk bara alla följdsjukdomar, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, sömnapné, osv, osv.
När ska vi stanna upp, se över detta, och börja arbeta förebyggande så att detta beroende kan åtgärdas innan man väger över 300kg och inte kan röra på sig? När ska okunskapen sluta vinna och viljan att leva fullt ut kicka in?