Just nu känns livet rätt grått och tråkigt. Tiden bara går utan att det händer speciellt mycket anmärkningsvärt.
Min utbildning har gått från att vara intressant, givande och utvecklande till extremt tråkig. Vi ska skriva B uppsats. Det ska vara vetenskapligt skrivet, inga åsikter, inga tankar, inga tecken av människan bakom uppsatsen. Finns det något mer ostimulerande än att tvingas passa in i en mall? Att vara som alla andra. Att göra som alla andra.

Jag har svårt att se syftet. Hur ska jag växa av detta? Hur ska jag utvecklas? Hur förbereder detta mig för framtiden och mitt kommande yrke? 

Jag förstår meningen med varför jag ska kunna skriva på detta sätt. Men helt ärligt känns det bara som slöseri på värdefull tid om skulle kunna gå till annat.

Det känns som att vissa delar av dagens utbildningar och arbeten inte riktigt fungerar för oss "den tänkande generationen". Vi är uppvuxna med förmågan och viljan att ifrågasätta, kirtisera och ändra. Vi har lärt oss att vara den vi känner vi ska vara, inte den någon annan känner att vi ska vara. Vi är beresta, livsvana, starka och självständiga. Vi tror inte på at en mall passar alla. Vi vet om att inidiver har olika behov, olika synsätt, olika mål.

Vi diskuterar, funderar, vänder ut och in på saker och finner lösningar. Vi behöver inte få alla instruktioner övertydliga, vi har förmågan att tänka själva, att fråga när vi behöver och att fixa det så att det funkar.

Vi behöver stimulans, utmaningar, förändrig. Vi behöver nytänk. Vi behöver utveckling.

"Den tänkande generationen". Det är vi som ska förändra världen.