We come into this world alone, and we leave this world alone.

Det är ett faktum. Inget är mer naturligt än att födas. Lika naturligt är det att dö. Trots detta väcker döden många fler känslovariationer hos människor än födsel gör.

M skrev om just det för inte alltför länge sedan (länk), skräcken för döden.
Jag funderar också på det då och då. Varför är människor så rädda för döden?

Jag tror att det är så okänt och det okända är ju det som oftast skrämmer oss människor. Vi är vana att förstå, informera oss om och analysera allt vi stöter på, men döden är onåbar. Ingen vet med full säkerhet vad som händer när man dör, endast de som dött vet och de kan inte berätta det för oss.
De som varit nära döden men återupplivats beskriver det på olika sätt "livet flyger förbi framför ögonen på en" eller "man ser ett ljus i slutet av en tunnel". Det går ju inte att motbevisa eller bevisa sånna påståenden, man får helt enkelt välja fritt vad man väljer att tro på.

Tro... just tron på något större än livet, Gud eller paradiset, vad man än tror på, så tror jag att detta ger en ett lugn och mer acceptans för döden. Jag tror att många väljer att tro för att skydda sig själva och sin själ. Andra tror verkligen på efterlivet och allt vad det innebär för den individen.

Jag har inte sett många döda kroppar, men av dem jag sett så har jag lärt mig... om mig själv och om livet. 
Man vet inte innan hur man kommer reagera när man ser en död kropp, jag antar att det är helt annorlunda när det är en person man känner väl och inte, som i mitt fall, relativt okända personer. Det jag blev förvånad över är hur berörd jag blev av dessa upplevelser. Inte ledsen eller chockad utan fascinerad. När man kommer in i ett rum där en kropp ligger märker man på en gång att själen inte finns kvar. Det går inte att beskriva i ord, men man känner liksom att "människan" inte längre finns där, energin helt oexsisterande. Trots att jag känner att det är sorgligt att personen inte längre finns, att de historier och upplevelser denna person burit på inte är tillgängliga längre kan jag inte beskriva det på ett annat sätt än vackert. Man känner att personen äntligen fått komma till ro och gå vidare.

Jag känner mig inte rädd för att dö. Eller rädd för att människor i mitt liv ska dö. Visst kommer jag bli arg och ledsen om någon som jag älskar dör. Men jag tror också starkt på att man är här en viss tid för att uträtta det man ska, när ens tid är inne får man gå vidare. 

Lev, man vet aldrig vilken dag som är den sista!