Från stunden man föds har man en naturlig instinkt att söka sig till sin mamma, det nyfödda barnet "kryper" mot bröstet där det finner närhet, tröst och trygghet. Ju äldre man bli ju längre ifrån sin mamma vågar man gå, men man vänder alltid tillbaka när man behöver trygghet och kärlek. Även som vuxen har man en speciell relation till sin mamma. Vissa pratar regelbundet med sin mamma även i vuxenålder, andra inte.
När man är sjuk eller mår dåligt känslomässigt längtar man efter någon som pysslar om en och finns där för en, ofta längtar man efter sin mamma.

Jag är vuxen nu, är själv mamma till en dotter och känner att vår relation är otroligt speciell och våra band är starka. Ibland ställs jag inför situationer då jag måste vända mig till min mamma, för en eller annan anledning. Så länge det inte är känslomässigt så vet jag att jag kan be henne om mycket. Men gråter jag, mår jag dåligt eller känner jag mig allmänt stressad, då vänder jag mig inte till min mamma. Min mamma kan ställa upp gällande praktiska situationer, men som känslomässigt stöd har hon inget värde.

Om jag känner mig gråtfärdig eller känslosam på något sätt när jag pratar med min mamma antingen ansikte mot ansikte eller över telefon så får jag stänga inne alla känslor tills samtalet är avslutat. Brister jag i gråt framför henne så blir reaktionen alltid detsamma; hon stelnar till, hon får ett obekvämt ansiktsuttryck och säger inte så mycket.  

Vilken reaktion skulle jag vilja ha från min mamma? En kram. Några upplyftande ord. Sällskap igenom det hela. Detta kommer jag aldrig  att få av min mamma. Och det gör ont att veta.
Jag jobbar mycket på relationen till min mamma, eller snarare mitt sätt att se på relationen med min mamma. Hela tiden måste jag påminna migsjälv att det är såhär hon är, hon har sina problem, sina egna oläkta sår, och inget av det har att göra med mig. 

Men det är svårt. Svårt för att jag själv är mamma och inte vill upprepa detta mönster med min egen dotter. Svårt för att jag inte har någon direkt förebild av hur en bra mamma är. Svårt för att trots att jag är vuxen så behöver jag ibland min mamma.