Har precis lagt på telefonen, det var ett samtal som nu lämnar mig sorgsen. Pratade en stund med en vän som betyder väldigt mycket för mig och som fanns där för mig när jag mådde som sämst. Nu pratar vi inte så ofta, vi har båda egna familjer och totalt separata liv, många mil ifrån varandra.

Min vän växte upp i en kaotisk familj, misshandel, skiljsmässa och ett tag levde de till och med gömda ifrån hennes pappa. När man vet detta om henne så ser man så tydligt vilka skyddsmekanismer hon har utvecklat, hon pratar mycket, tycker om att stå i centrum och har många ytliga vänner. Enligt henne själv så är jag den som känner henne bäst, även om jag inte känner att våra band är väldigt djupa förstår jag ändå varför hon känner så. Jag låter henne prata, låter henne vara den hon är och kämpar ofta emot att ge henne råd som jag vet att hon ändå inte kan ta till sig.

Idagens samtal pratade vi kort om allt, uppdaterade varandra på våra respektive liv. I förbifarten säger hon "Min man har slagit mig några gånger." Och sedan fortsätter hon att förklara att det faktiskt var hon som slog först och att det ofta är hon som börjar bråken emellan dem.

Detta är en kvinna som växte upp med att se hennes pappa misshandla hennes mamma och också själv har blivit grovt misshandlad av honom. Hon vet hur illa det kan gå, ändå lever hon med denne man och har barn med honom. Det är så klassiskt, så typiskt, så hemskt sorgligt att det blir såhär. Ännu en gång fick det mig att inse hur viktig ens barndom är, hur den färgar en för all framtid, påverkar ens val och vem man blir som person. Vet man inte bättre så kan man inte vilja ha det bättre.

Precis som alla andra vill min vän bara bli älskad, hon strävar efter den "perfekta bilden" av verkligheten; hus, bil, make, barn, osv. Hon tror att om hon har detta så är det ett tecken på att hon är älskad. När sanningen är att allt detta bara är ett tecken på hur dåligt hon mår.
Mitt hjärta värker för henne för jag vet precis hur det känns att vara där hon är.