För några veckor sedan såg jag ett klipp (i reklamen på ngt annat jag tittade på) av en intervju med Hanne Kjöller, hon paratade om sin bok "I huvudet på en mamma" och föräldrarskap. Hon tog upp ett exempel hur fel det har blivit då våra barn inte får tex köpa lotter på tivoli (eller det var ngt liknande) för att de kommer bli besvikna för att de inte vann, att vi skyddar dem för en besvikelse som är del av livet. Hon menar att det inte är konstigt att psykakuten är fylld med folk som blivit dumpade och inte fått det jobb de ville. Vi klarar inte av nederlag om vi inte lär oss acceptera dem genom livet. Jag har tänkt mycket på vad hon sa sedan jag såg den delen av hennes intervju.

Jag tror det är viktigt att tänka på som förälder. Jag har själv vuxit upp bortskämd med alldeles för många leksaker och alldeles för få "Nej", jag var ett väldigt blygt barn och mina föräldrar skyddade mig extremt mycket, jag blev aldrig pushad till att göra saker. Något som blev väldigt jobbigt för mig. Som barn lekte jag inte bra med andra barn (min systers vittnesmål) jag hade svårt om jag inte fick bestämma. Det blev också jobbigt i tonåren när jag skulle ut i världen, att fråga saker i affären eller ringa ett telefonsamtal till en okänd person gav mig svettningar.
Detta är något som jag fått öva bort, trots att jag ibland känner att det fortfarande är jobbigt.

Mina föräldrar kanske trodde att de gjorde mig en tjänst genom att skydda mig. Men gränsen mellan skyddande och överbeskyddande är hårfin. Och jag tror att som förälder har man ansvar att pusha sina barn och ge dem de "redskap" de behöver för att klara sig ute i världen. Barn måste lära sig att klara olika sociala situationer, vi kan inte alltid vaka över dem som hökar. Men vi måste ändå finnas där att fånga upp den när deras värld rasar samman. Det är ju ofta det vi lär oss som barn som formar vilka vi blir senare i livet.

Jag funderar dagligen på hur jag hanterat vissa situationer med min dotter, hur jag kunnat göra det annorlunda, hur det kunde blivit bättre. För jag vet att jag inte är perfekt, ingen perfekt människa eller mamma, och det vill jag också att hon ska vara medveten om. Jag kan bli arg när jag är trött utan att det hon gjort varit så illa, men jag ber om ursäkt efteråt, precis som jag förväntar mig att hon ska göra.
Hon är bara 3 år, och ännu rätt liten, men jag har redan förväntingar på henne och krav. Det har jag nog alltid haft, anpassade efter hur gammal hon varit. Man kan inte börja sätta gränser för sent vilket jag tror många gör.

Vårat jobb som föräldrar är inte att göra våra barns liv till en dans på rosor, utan att se till att den dagen de fyller 18 år och blir myndiga har med sig tillräckligt mycket kunskap att klara sig i världen. Att de vet att de ska fortsätta utmana sig själva, ifrågasätta, vara självständiga, känna till sina begränsningar, kunna hanter olika sociala situationer, kunna hantera nederlag och besvikelse, att klara livet. Självklart slutar föräldrarskapet inte den dag ens barn fyller 18 år, men vore det inte skönt att veta att du hjälpt till att forma en bra människa som går ut i världen med en stark förmåga att ta eget ansvar och göra bra val?

Varför har vårat samhälle blivit så mesigt? Vi ska vara vänner med våra barn, vi ska vara kul och leka, vi rådgör med dem som om de vore våran like. Men hur ska de lära sig att vara vuxna om vi beter oss som de gör? Vi gör våra barn en stor björntjänst om vi daltar iställer för att pusha, om vi diskuterar istället för att sätta gränser, om vi underhåller istället för att låta dem lära sig att underhålla sig själva. Målet är ju att de ska bli självständiga självgående människor, för det kommer komma en dag då vi föräldrar inte finns där för att leda vägen.