Igår var jag nära att få en panikångestattack. Eller jag hade kanske en. Var går gränsen? Funderade mycket idag vad panikångest är, egentligen. Man är snabb på att kasta ur sig ordet, men används det rätt? 

På Wikipedia hittade jag detta:
"Panikångest, känsla av svår ångest, panik och ofta rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, känsla av att hjärtat stannar eller tro att man håller på att dö."

Det är facinerande, men också hemskt att psyket kan påverka kroppen så starkt. Det är ju inga milda symtom man får av panikångestattacker, det är läskigt, och blir en ond cirkel, av symtomen får man mer panik vilket leder till mer symtom.

På SPS hittade jag detta:

"Diagnos

(Enligt DSM-IV)

En avgränsad episod av intensiv rädsla eller obehag, där minst fyra av följande symptom utvecklas hastigt och når sin kulmen inom tio minuter:

1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
3. Darrning eller skakning
4. Känsla av att tappa andan
5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
12. Domningar eller stickningar
13. Frossa eller värmevallningar"

Igår hade jag 1, 3, 4, 5, 6, 9 och 10.
Det yttrar sig inte alltid på samma sätt för mig, jag har förmågan att hitta tillbaka själv och ibland har jag lyckats ta mig ur det innan det blir för mycket. Antar att jag har en "mild" form. Har aldrig fått det diagnostiserat.

Kan faktiskt inte minnas när det började eller varför. Men jag vet att jag redan i tonåren, kanske tidigare, kunde få hemsk panik och andnöd av psykiskstress. Jag hade inte ord för vad det var och visste inte att inte alla känner som jag gjorde. Men med tiden har jag förstått att jag inte är ensam, men att inte alla människor drabbas av panik så som jag gör, med fysiska symtom. Den gången jag för första gången fick en panikångesattack då någon annan var med och fick höra "Du fick en panikångesattack" var det som en aha-upplevelse. Det var min värsta attack ditills, jag hade varit med om några traumatiska upplevelser flera dagar i rad och var under extrem press.

Det är mycket som händer i mitt liv just nu, mycket stress och press och det är kanske inte helt oväntat att jag ibland känner att jag ska kvävas av all press. Eftersom jag förstår vad som utlöser det hela, i mitt fall, så kan jag hitta tillbaka, trots paniken så hör jag min logiska röst genom dimman "Andas! Andas! Det kommer att ordna sig!"
Jag vet inte om jag upplever panikångesten på samma sätt som någon annan, men för mig är det känslan av att nästan drunkna, av att kämpa efter luft när det inte verkar finnas någon luft. Ofta får jag tunnelseende och världen känns som det förvinner, det är väldigt läskigt.
Jag är verkligen tacksam att jag kan kontrollera den tillräckligt för att gå vidare.