Såg precis en snutt av Lars Winnerbäcks film och jag insåg en sak. Att många personer med en speciell estetisk förmåga bär på så mycket ångest. Dom blir en speciell typ av människa. Det känns nästan lite som att ångesten hör ihop med kreativiteten.

Jag har sånna perioder.
Det spelar inte någon direkt roll vad det är som händer i mitt liv. Eller jo kanske på sätt och vis. Det påverkar hur hårt jag sjunker. Hur långt ner jag ramlar i hålet. Men perioden finns fortfarande där. Ångesten och känslan uppkommer av något annat, nästan som ur tomma intet.

Jag tror...att har man en gång blivit vän med ångesten. Då kan man aldrig bli helt fri. Det är lite som att svära en ed att alltid vara trogen djävulen. Eller att börja dricka alkohol, eller kanske ta droger. Man blir aldrig "frisk"...man lär sig bara att hantera det.

Man kan se en koppling mellan kreativa människor och ångest.
Jag tänker Curt Cobain och Ted Gärdestad och säkerligen många fler.
När jag ser på Winnerbäcks film så slås jag också av tanken att han har en extrem ångest. Jag kan känna igen mig en del av hans sätt att tänka. Jag inbillar mig att jag ser en känsla av utanförskap och ensamhet.

Vi förväntas att vara på ett sätt i vårt samhälle. Det är uppbyggd på ett visst sätt och därmed så förväntas vi att agera på ett visst sätt. Men vad händer med dom som inte passar för den formen vi gjutit? Tänk om det är så att samhället är en bidragande orsak till ångesten hos så många människor? För att vi helt enkelt inte accepterar annorlunda?

Målande, sjungande och all annan typ av kreativitet blir som en terapi för själen tror jag. Känslorna blir till färg eller till dikter och man kan lägga sitt focus på något annat än de extrema känslorna.

Jag vet inte vart jag vill komma riktigt.
Samhället vi lever i är inte så bra som vi vill tro.
Sverige är inte så perfekt!
Det är bara vi som väljer att blunda för det vi inte vill se.