För ett tag sedan läste jag boken "Down Came the Rain" ("När regnet faller" är den svenska titeln) skriven av skådespelerskan Brooke Sheilds. Boken handlar om Brookes svåra resa genom olika behandlingar för att bli gravid och sedan tiden efter hennes dotter föddes, då hon fick en förlossningsdepression och var tvungen att bli medicinerad för att kunna se ljuset i livet och knyta an till hennes nyfödda lilla flicka.
Brooke skrev denna bok för att öka medvetenheten hos allmänheten, att detta verkligen kan hända vemsomhelst, till och med en framgångsrik skådespelerska som kämpat i flera år, genom mängder av behandlingar för att sedan nå sitt mål att få bli mamma.
Förlossningsdepression är något man hör talas om, lite i förbi farten, på BVC får man fylla i ett formulär som ska hjälpa till att finna de som lider av en förlossningsdepression. Men ibland är väl linjen tunn, är man bara trött och chockad efter den stora förändringen det innebär att bli förälder eller är man deprimerad? Det tar ju olika tid för alla att knyta an till sitt barn, hur vet man när man ska oroa sig för en närstående? Och var vänder man sig?

Trots att jag inte hade svårt att knyta an till min dotter eller kände mig nedstämd som nybilven mamma kunde jag känna igen mycket av det Brooke skriver om. Jag tycker det är modigt att hon tar upp något så personlig, och lite "hysch, hysch". Det fina med Brookes historia är att den har ett lyckligt slut, tillskillnad från så många andra historier vi får höra om i media osv. gällande förlossningsdepression. Detta är ett ämne som måste belysas!