Det är när man känner sig som svagast man inser hur stark man egentligen är. Det är när man ligger ned och någon sparkar på en som man gör valet, ställa sig upp och sparka tillbaka eller ta fler smällar.
Man vet inte hur stark man är om man aldrig möts av motgångar. Man förstår inte hur ont det verkligen kan kan göra tills det gör så ont att man inte kan andas mer, inte vill leva mer.

Personlig styrka kan inte mätas, alla har vi levt olika liv. Vissa flyter konstant med strömmen och klarar sig bra, andra föds till en uppsjö av motgångar, medan andra har ett liv med uppförsbackar ibland och nedförsbackar ibland. Man får kanske det man klarar av? Eller är det karma? Man får det man inte ordnade upp i sitt förra liv? Är det slumpen som avgör vilka motgångar vi får? Eller får vi motgångar för att ta lärdom av dem? Eller är det så att vi drar till oss motgångar när vi utsöndrar negativ energi?

En person i det förflutna sa en gång till mig att jag hade det för lätt, att jag fick allt serverat och att jag var bortskämd. Kanske var jag det? Kanske var det bara den personens bild av mig.

Det jag vet är... när jag ser solstrålarna komma fram bland målnen är det inget löfte om att solen kommer komma fram. Ibland är det bara ett tecken på att ljusare dagar är på väg, och ibland dyker ett mörkt måln upp från ingenstans och täcker alla solens strålar.

Ju mer jag jobbar, kämpar och växer som människa ju mer motgångar möts jag av. Och tackvare tidigare motgångar, dem som gjort mig starkare klarar jag det jag får emot mig idag. I efterhand kan jag vara tacksam och se att jag lärt mig något eller växt som person. Men när man står mitt under målnet och det öser ned känns det verkligen som hela livet är skit.

Längtar efter den blå, klara himlen.