M och jag har många gånger pratar om och beklagat oss över våra föräldrar. Mest våra mammor. Vi har båda två mammor som är så olika oss, att vi ibland inte kan förstå hur vi delar DNA. Det är som om vi pratar olika språk. Den där missförstådda tonåringen man en gång var har utvecklats till en frustrerad vuxen som så gärna vill mötas halvvägs, men har fått acceptera att det inte finns någon mellanväg.

När jag var gravid sa en god vän till mig att hon sett en film som handlade om att barnen väljer sina föräldrar. Att barnen innan graviditeten börjar väljer vem eller vilka de vill ha som föräldrar. Det är en fin tanke, och en tanke som gav mig lugn när jag var höggravid och stressad över det stora ansvaret. Tänk om mitt barn valt just mig. Tänk om det var menat.

Jag tror starkt på att man möter de personen man är menad att möta, för att vi har lärdom att ge varandra. Ibland varar detta mötet några få minuter, ibland en livstid, men jag tror att alla möten finns för en anledning.
Därför måste jag också tro att det finns en anledning till varför jag är min mors dotter. Även om det inte känns som jag valt henne så kanske jag har det. Även om jag inte förstår henne så är hon min mamma. Jag kan förstå varför hon är som hon är, varför hon gör de val hon gör, även om jag inte tycker om det. Om inget annat så har jag lärt mig vikten av kommunikation av henne, något jag jobbar på dagligen med min egen dotter.

Kanske är min mamma just min mamma för att hon ska lära mig hur viktigt det är att våga leva, att prata ut, att möta människor, att visa känslor. Kanske är jag hennes dotter för att öppna upp hennes ögon till världen utanför hennes trygghetszon, för att visa att man kan visa vad man känner, det är inte farligt, för att hon ska se hur självständighet kan se ut.

Kanske valde jag min mamma i alla fall? Med tanke på hur svår relation vi har haft tycker jag ändå jag blivit en bra människa.