Sökandet efter lycka
Pratade med en av mina goda vänner idag, ett kort "Hej! Tänkte bara kolla läget." slutade i en djup diskussion om sökandet efter lycka. Vad är lycka? Vad gör oss lyckliga? Hur vet vi vad som gör oss lyckliga.
Lycka. Ja, det tänker jag på dagligen... när jag cyklar till skolan i regn och blåst tänker jag "Va fan gör jag detta för?" och när jag är så trött att kroppen värker undrar jag "Ska det vara såhär?"
Men det finns också stunder då jag inte kan känna annat än lugn. När jag känner lugn är jag lycklig. Då det är mörkt ute, jag ligger i sängen och lyssnar på min dotters andetag. Det är lycka.
Min vän är i något av en livskris just nu, hon står vid framför hundratal oöppnade dörrar och vet inte vilken hon ska välja. Hon vet att den väg hon gått är inte den hon vill fortsätta följa, hon vet också att endast hon kan göra de rätta valen, de val som gör henne lycklig. Men dessa val har också ett pris, inget kommer lätt och utan uppofftingar. Frågan är om hon ska våga kasta sig ut i ovissheten.
Livet är aldrig lätt, fyllt med svåra val och ibland lätta val. De senaste dagarna har jag sett, läst och pratat om lycka mycket. Jag har blivit ett typ exempel av en 2000-tals kvinna, många bollar i luften, alltid trött, alltid på väg, alltid i andra tankar. Jag har otroligt svårt för att stanna upp, andas och vara. Jag oroar mig konstant, pengar, bostad, studier, barn, framtid, resor, vänner, familj, världen, osv....
Kämpar för mer när jag borde försöka finna mindre. Sliter idag så att jag kanske kan hinna njuta imorgon. Men bara om jag hinner, bara om det finns tid. Men tid finns det aldrig tillräckligt av. Bara 24 timmar på ett dygn, det räcker inte! Jag behöver mer, mycket mer!
Jagar mer när jag bör försöka finna mindre.
Men sen, sen ska jag bli lycklig! När jag bor i ett litet hur på en strand, då, då kommer jag vara lycklig. Om jag bara jobbar tillräckligt hårt, om jag bara kämpar tillräckligt mycket, om jag bara hinner med allt det där jag måste hinna innan jag måste gå och lägga mig för att vakna imorgon och göra om det igen. För sen, sen ska jag vara lycklig. Måste bara jaga efter mer, mer, MER!
Om jag inte stannar upp, om jag inte känner efter, hur vet jag då om jag är lycklig eller inte?
Lycka. Ja, det tänker jag på dagligen... när jag cyklar till skolan i regn och blåst tänker jag "Va fan gör jag detta för?" och när jag är så trött att kroppen värker undrar jag "Ska det vara såhär?"
Men det finns också stunder då jag inte kan känna annat än lugn. När jag känner lugn är jag lycklig. Då det är mörkt ute, jag ligger i sängen och lyssnar på min dotters andetag. Det är lycka.
Min vän är i något av en livskris just nu, hon står vid framför hundratal oöppnade dörrar och vet inte vilken hon ska välja. Hon vet att den väg hon gått är inte den hon vill fortsätta följa, hon vet också att endast hon kan göra de rätta valen, de val som gör henne lycklig. Men dessa val har också ett pris, inget kommer lätt och utan uppofftingar. Frågan är om hon ska våga kasta sig ut i ovissheten.
Livet är aldrig lätt, fyllt med svåra val och ibland lätta val. De senaste dagarna har jag sett, läst och pratat om lycka mycket. Jag har blivit ett typ exempel av en 2000-tals kvinna, många bollar i luften, alltid trött, alltid på väg, alltid i andra tankar. Jag har otroligt svårt för att stanna upp, andas och vara. Jag oroar mig konstant, pengar, bostad, studier, barn, framtid, resor, vänner, familj, världen, osv....
Kämpar för mer när jag borde försöka finna mindre. Sliter idag så att jag kanske kan hinna njuta imorgon. Men bara om jag hinner, bara om det finns tid. Men tid finns det aldrig tillräckligt av. Bara 24 timmar på ett dygn, det räcker inte! Jag behöver mer, mycket mer!
Jagar mer när jag bör försöka finna mindre.
Men sen, sen ska jag bli lycklig! När jag bor i ett litet hur på en strand, då, då kommer jag vara lycklig. Om jag bara jobbar tillräckligt hårt, om jag bara kämpar tillräckligt mycket, om jag bara hinner med allt det där jag måste hinna innan jag måste gå och lägga mig för att vakna imorgon och göra om det igen. För sen, sen ska jag vara lycklig. Måste bara jaga efter mer, mer, MER!
Om jag inte stannar upp, om jag inte känner efter, hur vet jag då om jag är lycklig eller inte?
Kommentarer
Postat av: Maria
Usch vad jag kände igen allt det där sen innan väggkontakten. Just nu kan jag säga att jag är lycklig, inte så där euforiskt lycklig utan vardagslycklig. Jag har äntligen fått grepp om att livet är nu och inte sedan.
Trackback
