Vi bär alla på en mängd olika saker, en massa händelser som har färga oss, som har gjort oss till den vi är. Både bra och dåliga saker, både traumatiska och underbara händelser som är del av våran personliga historia.
Vissa händelser lämnar sina spår, de skapar sår i själen, sånna som tar lång tid att läka, och även om de har läkt så lämnar de djupa och fula ärr. Vissa sår blir infekterade, de börjar vara och blir ännu djupare, ännu större ännu rödare. Och ibland tror man att dessa sår har läkt, men det visar sig att man bara täckt över dem med ett hudfärgat plåster.

Jag har ett sår, en djupt sår som blött i flera år, i flera omgångar. Nu är det nästan helt läkt, äntligen är det en tjock sårskorpa på, den kliar, men jag motstår att klia på den så att ärret ska bli så fint och tunnt som möjligt. 
Det fanns en tid då jag trodde att detta så aldrig skulle läka, att jag alltid skulle blöda, att det alltid skulle göra ont. Men  det har skett en förändring, och nu ser jag att det har kommit så långt, utan at jag märkt det. Men snart är det helt läkt. Äntligen har jag gått vidare, äntligen gör det inte ont längre.