Saker och ting blir inte alltid som man tror att dom ska bli.
När jag flyttade över halva landet för att studera, lämna boeet och börja ett eget liv, så trodde jag att det skulle bli skönt att komma bort. Jag tänkte att jag skulle växa och utvecklas i en väldig fart.

På sätt och vis så vart det som jag trodde.
Man har verkligen en ungefär 90% kurva i utveckling när man studerar. Om man vill och verkligen försöker ta vara på alla tillfällen som ges. Men det som jag inte riktigt väntat mig var att utbildningen skulle få mig att sakna min familj så mycket.

Vi pratar så mycket om det sociala arvet.
Hur mycket vi blir påverkade av våra förfäder.
Helt plötsligt har jag börjat inse på ett helt annat plan hur mycket tex min
farmor och farfar har betytt för mig. Som barn tar man så mycket förgivet.
Ju mer historia vi läser ju mer blir jag nyfiken på deras liv och vad dom har varit med om. Var farfar med i finska kriget? Hur var det när dom kom till sverige? Hur har deras arbetsliv varit? Hur upplever dom det och hur har deras chefer varit?
Jag önskar jag bodde närmre dom så att jag kunde åka hem till dom en fredagkväll och bara fika, prata och lyssna på allt vist dom har att dela med sig av.

Vi tar så mycket förgivet.
Så många personer förgivna.
Jag saknar verkligen min familj!