"I'm black and I'm proud!"
Tittade ikväll på del två av SVTs dokumentär (som egenligen är en fansk dokumentär) "Black music" (Den hette något i stil med "Från slavkedjor till guldkedjor" på franska).
Båda delarna stressade igenom den svarta musikens historia i USA, från slaveriet till Obama. Jag skrattade, grät, dansade och sjöng med. Men framför allt rös jag. Av alla dessa inspirerande och starka människor. Sångare och sångerskor, musiker, ledare av medborgarättsrörelsen, civila, idrottare, politiker. Rosa Parks. Dr. Marthin Luther King, Jr. Malcom X. Barack Obama.
Dagligen ifrågasätts President Barack Obama. De utvärderar hans presidentskap, gör opinionsmätningar och intervjuer för att se vad folket tycker. Han har nu varit president i USA i dryga två månder. Landet är i kaos, världen är i kaos och alla förväntar sig att han ska lösa det mirakulöst. Inte undrar på att han åldrats 5 år på ett års tid. Jag tror ingen president i USAs historia har haft så mycket press på sig. Inte bara från landet, utan från hela världen. Det måste vara oerhört tungt, stressande och skrämmande.
Och samtidigt som han förväntas han fatta bra beslut, föra folkets talan, leva upp till sina vallöften och vara make, pappa och människa. Som inte det är tillräckligt så lever han konstant under hot, säkert mer än någon annan tidigare president. Han är landets förste mörkhyade president, detta förolämpar många, och han är demokrat, vilket förolämpar alla konservativa amerikaner. Många av mina vänner förväntar sig att han ska bli skjuten. jag tror att det ger dålig energi att gå runt med sånna tankar. Jag hoppas på 8 år med Barack Obama. Många trodde att han inte skulle nå hit. Många tvivlade, många var osäkra, men hoppet segrade. Och med hoppet som ledstjärna är allting möjligt.
Det som är så intressant med Obama är att han inte bara är USAs förste mörkhyade president, utan att han blir en av ledarna i medborgarättsrörelsens led, indirekt. Han uppfyller drömmen som så många före honom hade. När de i dokumentären (Black Music) visade ett klipp från Dr. Martin Luther King, Jr s "I have a dream" tal och man såg folkmassorna som marcherad för lika rättigheter oavsett hudfärg, kom tårarna. Tänk, de som var där den dagen, många av dem lever än idag, tänk om de vetat att de banade väg för det alla bara vågade drömma om, en mörkhyad president i USA.
Cange can happen.
Båda delarna stressade igenom den svarta musikens historia i USA, från slaveriet till Obama. Jag skrattade, grät, dansade och sjöng med. Men framför allt rös jag. Av alla dessa inspirerande och starka människor. Sångare och sångerskor, musiker, ledare av medborgarättsrörelsen, civila, idrottare, politiker. Rosa Parks. Dr. Marthin Luther King, Jr. Malcom X. Barack Obama.
Och samtidigt som han förväntas han fatta bra beslut, föra folkets talan, leva upp till sina vallöften och vara make, pappa och människa. Som inte det är tillräckligt så lever han konstant under hot, säkert mer än någon annan tidigare president. Han är landets förste mörkhyade president, detta förolämpar många, och han är demokrat, vilket förolämpar alla konservativa amerikaner. Många av mina vänner förväntar sig att han ska bli skjuten. jag tror att det ger dålig energi att gå runt med sånna tankar. Jag hoppas på 8 år med Barack Obama. Många trodde att han inte skulle nå hit. Många tvivlade, många var osäkra, men hoppet segrade. Och med hoppet som ledstjärna är allting möjligt.
Det som är så intressant med Obama är att han inte bara är USAs förste mörkhyade president, utan att han blir en av ledarna i medborgarättsrörelsens led, indirekt. Han uppfyller drömmen som så många före honom hade. När de i dokumentären (Black Music) visade ett klipp från Dr. Martin Luther King, Jr s "I have a dream" tal och man såg folkmassorna som marcherad för lika rättigheter oavsett hudfärg, kom tårarna. Tänk, de som var där den dagen, många av dem lever än idag, tänk om de vetat att de banade väg för det alla bara vågade drömma om, en mörkhyad president i USA.
Cange can happen.
Kommentarer
Trackback
