Det har varit mycket snack om 80-talisterna i media, eller generation Y som vi ockås kallas. Jag har också hört "Alvedongenerationen". Vi ska vara krävande, ifrågasättande och kreativa.  Vi tycker inte om heirakin, vill inte vara med i organisationer där vi inte fullt ut kan stå för de åsikterna som marknadsförs och allt är utbytbart i våra ögon. Att jobba handlar inte om att man måste, utan ska vara självförverkligande och ett sätt hitta sin plats på jorden.
Jo, jag känner nog igen mig :)

Det jag hört talas om de senaste dagarna, och som är pinsamt för vår generation, är helikopterföräldrarna. Föräldrarna som följer med på löneförhandling och ringer sina barns chefer. Kom igen! Om ungen e gammal nog att få ett jobb ska hon/han väl få sköta sånt själv! Någon måtta får det väl vara!
Jag skulle aldrig kunna tänka mig ta med min mamma på en arbetsintervju, löneförhandling eller liknande. Skulle knappt ta med henne till ett läkarbesök om jag väntade på ett cancerbesked! När ska vi bli vuxna? När ska våra föräldrar backa coh släppa taget och när ska vi, 80-talisterna kräva vår självständighet?