Ibland känns det som jag håller på att explodera av kärlek för min dotter. Jag vill bara krama sönder henne och överösa henne med pussar.

När hon var nyfödd kunde det göra ont av saknad när hon sovit en längre stund. Jag längtade efter att få ha henne hos mig och bara hålla henne. Jag njöt verkligen av hennes som bebis, jag förstod redan då att det aldrig skulle bli just så bra som det var då. Jag låg i timmar och luktade på henne, fotade henne, kände på alla hennes små kroppsdelar, påssade de små tårna och fingrarna, tittade på henne, lyssnade på alla små ljud hon gjorde, bara njöt.

Ju äldre hon blir ju längre ifrån mig kommer hon, rent fysiskt. Hon vågar mer, hon ifrågasätter mer, hon är en egen väldigt viljestark person. Det älskar jag hos henne. Men samtidigt som hon ger sig ut på äventyr mer känner jag att vårat band bara blir starkare och starkare. Hon kommer alltid tillbaka. Hon vill prata, umgås och skratta ihop, på hennes eget initativ.

Jag älskar den hon är, och ser fram emot att se vem hon kommer att bli. Det är verkligen en ära att få vara någons mamma!

Tack, dottermin, jag älskar dig!